Den här sortens frågor dyker upp med jämna mellanrum, de är formulerade på olika sätt men de har alla samma kärna. Det verkar som att man förutsätter att jag anser att alla bör ha köpstopp för att jag själv har det, och att jag tycker att det är omoraliskt att fortsätta konsumera. Jag tycker att det är jättetråkigt att det är slutsatsen man drar av att jag aktivt pratar om att minska min konsumtion, och jag borde nog ha varit tydligare redan från början.
Min utgångspunkt är denna: självklart är köpstopp något för de som redan har. Det är själva syftet med att sluta konsumera. Just för att jag har så mycket ska jag dra i handbromsen. Just för att jag har ett beautyskafferi, en garderob som innehåller allt jag behöver, fått resa och uppleva. Såna som jag behöver inte mer.
Min förhoppning är såklart inte att förändringen av konsumtionsmönstret bara flyttas över till andra individer, utan att vi alla såklart växlar ner. Men de som redan har ska göra det först, för det är enklast för oss.
Det är inte bara jag som efter en juristutbildning förlorar förmågan och lusten att läsa längre textmassa, flera av mina vänner upplever samma sak. Jag har saknat det varje dag i mitt liv, och inte förrän i fjol kunde jag sätta mig ner med en bok och faktiskt ta till mig det som stod i den. Ja alltså mer än ett och ett halvt år efter avslutad utbildning. Hursomhelst är jag så tacksam att jag ”kan läsa” igen, jag uppfattar det som ett mått på hur jag mår. Sen förra sommaren har jag läst femton böcker, och det är absolut mer än jag nånsin läst.
Här kommer boktips, det blir tre stycken för det är en bra siffra. Av en slump är det tre svenska författare.
1. Hunden av Kerstin Ekman
I somras grep den här berättelsen tag i mig och den var helt olik allt jag hade läst. Det är svårt att göra den rättvisa med ens egna banala ordförråd, men i brist på andra sätt att förklara kan den beskrivas som en naturskildring ur en hunds perspektiv. Men det blir aldrig löjligt, gulligt eller tillgjort och det är inte hundens tankar som för handlingen framåt – eftersom att djur inte har medvetna ”tankar” på det sättet. Det är snarare instinkter, eller känslor, som rädsla, tillfredsställelse, lugn, oro, osv. Man vill också dra till Jämtland direkt efter att ha läst den.
Hennes språk är helt förtrollande och när man läst sista sidan lämnas man i en pöl av intensiv kärlek för hundar, den svenska naturen och det svenska språket.
Helt perfekt, enastående, mästerlig, snälla rara LÄS DEN!
2. Hummelhonung av Torgny Lindgren
Det finns vissa naturmiljöer som har en märklig dragningskraft. Ett exempel är den nordsvenska med sina tusenåriga barrskogar, djupa tjärnar och kompakt svarta höga vinternätter. Hummelhonung utspelar sig i norra Västerbotten och miljöbeskrivningarna är vidunderliga. Handlingen centreras kring två gamla bröder som börjat hata varandra. Är man kräsmagad gör man bäst i att undvika den här boken dock, den innehåller en del riktigt… ee… grafiska skildringar av den åldrande människokroppens dysfunktionalitet och avfall. Tidvis är det så äckligt att man lägger ifrån sig boken och går ut och tar lite luft. Men man måste liksom fortsätta läsa ändå. Kommer ni ihåg inlägget om ångestframkallande parfym? Hummelhonung är Secretions Magnifiques från Etat Libre d’Orange fast i bokform.
3. Expeditionen – Min kärlekshistoria av Bea Uusma
Jag är inte den enda som är till grunden skakad av Expeditionen. Hisspitchen är: verklig berättelse från sent 1800-tal, polarforskaren S.A. Andrée och hans kollegor Fraenkel och Strindberg åker upp i vätgasballongen Örnen i riktning mot Nordpolen, men efter några månader försvinner de spårlöst. På 1930-talet hittas de tre männen av norska fiskare. Deras kvarlevor ligger utspridda på den isolerade Vitön, men med oöppnade matförråd, fungerande gevär, massvis med ammunition och varma kläder. Vad i helvete hände?
Nej jag får rys i näshåren bara av att skriva detta. Jag hade ett fast grepp om boken till sista sidan, och det är utan överdrift en av mina absolut största läsupplevelser.
Annars då motherfuckers
Den här våren kommer jag minnas med ljudet av ca allt Pink Floyd producerat, eller ja fram till The Wall, för jag vågar inte lyssna ordentligt på PF post Roger Waters. Är fullkomligt insnöad, som man blev under tonåren och kunde lyssna på samma album om och om igen under en hel vecka. Och ja, jag har sinnesro nog att faktiskt göra albumlyssningsgrejen, istället för att otåligt lägga till hitsen i en playlist. Jag tror att det här insnöandet också är ett friskhetstecken, precis som min läsning. Det finns förresten en stark misstanke hos mig att jag kan komma att skriva något om Pink Floyd, eventuellt med koppling till manlig skönhet och åldrande. Tankar tänks, ska ni veta! Dag och natt.
Och här är några fina bilder på mig som Sara Arnald tog för någon månad sen för ett intervjujobb i Daisy Beauty Professional. Klipp ut och spara!
Det här är en sällsynt liten glimrande pärla i internets lerpöl. Gene Simmons i Kiss har tillsammans med Cosmopolitan filmat en sminktutorial för hans ikoniska scenlook, och modellen är hans dotter Sophie.
Det är lika mycket en ljuvlig liten film och barn och förälder som gör saker tillsammans, som det är en insyn i hur pass seriös han är med sminket. Det är på allvar det här, vilket hans inledningsvis lite flamsiga dotter till slut inser. Att han dessutom har en märkligt lugnande röst gör att det här är ett klipp jag helt enkelt inte kan hålla för mig själv.
Hoppas ni får en vilsam samt fantastisk helg, mina små skiftnycklar, diamantpärlor, päronfjun!
Idag har det gått 50 dagar sen årsskiftet och inledningen av det köpfria året 2019. Det har både varit enklare och svårare än jag trodde. Femtio är en härlig siffra, så den vill jag använda till att avlägga en liten lägesrapport.
★ Jag började tidigare än årsskiftet. Redan när jag tog beslutet, i början av december 2018, slutade jag i princip att konsumera enligt mina gamla mönster. Vissa i vår fina Facebookgrupp Köpstopp delade med sig av en underliggande stress att förse sig själva med allt de kan tänkas behöva under ett köpfritt år, men den känslan infann sig inte hos mig personligen. Det kändes snarare konstigt att ”bunkra upp” inför köpstoppet, och bara tanken på att gå in i butiker och handla när jag väl bestämt mig för att sluta handla gav mig en stark känsla av olust.
★ Jag har sparat skitmycket pengar. Redan nu märker jag effekterna på mitt sparkonto, där det redan nu ligger 7000 kr mer än vad det vanligen skulle gjort. SJU TUSEN KRONOR. Vad fan händer?? Visserligen fick jag en något större löneutbetalning i januari för att jag fick en del utlägg återbetalda av min arbetsgivare, men ändå! Det är en otäck indikation på hur mycket pengar som runnit iväg utan att jag märkt av det. Jag har inte haft ett stabilt sparande förrän jag fick jobb efter examen, och nu hoppas jag att det fortsätter såhär.
★ Jag har betalat av alla småkrediter och delbetalningar. Nu har jag ”bara” CSN-skulden och bilen kvar. Bilen, som jag köpt av pappa, betalas av på tre år. CSN tar man väl med sig i graven men aja.
★ Köpsuget är decimerat. Jag är helt ointresserad av att titta på vaser, skor, hårspännen, ansiktsmasker, ljusstakar, stekpannor, lampor, klänningar, väskor, mattor, krukor. Det där småkrafset som varken gör från eller till i slutändan upptar inte längre min tid och tankeverksamhet och såhär två månader in börjar det gå upp för mig hur otroligt mycket tid och energi som frigjorts. Det är en av de största skillnaderna, den mentala friheten.
★ Men vissa begär har inte ännu försvunnit. Det är två saker jag regelbundet återkommer till i mina tankar, och det är en ny soffa och ett nytt köksbord. Det är saker jag/vi har diskuterat i flera år, men fortfarande inte köpt, kanske för att vi är oense om behovet (soffa), eller inte hittat rätt vara till rätt pris (köksbord). Jag har oväntat svårt att skaka av mig de här tankarna, kanske för att de har funnits med mig i flera år nu och det inte är lika lätt att avfärda dem när jag ser ett faktiskt behov.
★ Jag har återgått till att vara civilperson. I motsats till skönhetsbloggare dårå, haha. Jag är nu en vanlis utan produktutskick, evenemangsinbjudningar, bjudresor och champagne på tisdageftermiddagar. Pressutskicken jag brukade få som skönhetsbloggare upphörde direkt. Det betyder att de allra flesta inom skönhets-PR håller sig ajour med skribentkåren och respekterar mitt beslut, utan att jag behövt säga till en enda gång. Sakta men säkert kan jag nu faktiskt ta slut på produkterna jag har hemma och på så vis jobba mig igenom mitt beautyskafferi. Lägenheten är inte längre en begravningsplats för emballage, vadderade kuvert och kartonger.
★ Och jag mår så bra av det här. Så himla himla bra.
Kimberly Clark är en ljuvlig dragqueen och antikapitalist som ligger bakom begreppet anti-haul. Många av er är bekanta med det begreppet redan, och ännu fler har nån gång exponerats för dess motpol haul. Googla om detta är obekant, det är en jävla resa. Hursomhelst uppmärksammade Miz Clark mig på Reverend Billy and the Church of Stop Shopping. De är en politisk performancegrupp som typ åker runt till olika malls och butiker på Black Friday och reor och stör folk. Budskapet är att få shoppare att stanna upp en stund i sin köpmani och fundera på om det finns andra alternativ.
Jag blev väldigt berörd av filmen som följer dem under några månader, den heter What would Jesus buy? och finns gratis på Youtube. Filmen undersöker julfirandet, den kristna julens budskap om omtanke och att dela med sig till de som inte har – och hur kapitalismen parasiterar på allt fint i livet. Även om man inte är troende kommer man känna sig lite rikare av att ha sett den. Titta nedan.
PS.
Om ni inte har bekantat er med Kimberly Clark ännu måste ni verkligen göra det genast! Tips för nybörjaren:
