Svaren från frågestunden, pt. I

Jag fick gott dela upp svaren från frågestunden i två inlägg, det hade blivit alldeles för långt annars. *inkapabel att fatta mig kort* Andra delen kommer upp imorgon!

Frances
Jag vet att jag har frågat om det här tidigare vid nåt annat inlägg för längesen, men tycker bara att det är sjukt intressant och minns att du gav ett så bra svar.

Det är det här med att ha Det Där Självförtroendet att röra sig och ta plats vid till exempel de dyrare sminkdiskarna eller på nån fancy restaurang, sånt självförtroende som är väldigt klasskodat. Hur är det för dig? Har du fått med dig det från uppväxten eller har du strugglat och känt dig fedt obekväm?

I och med mitt jobb måste jag ibland röra mig i miljöer som jag ALDRIG skulle ha access eller våga gå till privat och känner mig jämt så in i helv osäker och rädd. Försöker alltid att validera mina känslor och påminna mig om varför jag är socialist, hehe, men fuck vad jobbigt det kan vara. Försöker också alltid att säga till mig själv att jag är på ”samma lag” med personalen, dvs jag tjänar fett lite men befinner mig ändå i ett rum med övre medelklassmänniskor med Det Självförtroendet. Är liksom en klassvandring uppåt vad som krävs för att känna att man är existensberättigad i dessa rum? :/

Massa kärlek till dig! Mvh ditt största fan

Hej Frances! Så jäkla bra och viktig fråga! Det är exakt den här sortens frågor jag älskar att diskutera, och jag är så glad att ni vill diskutera dem med mig. Jag tror jag vet vilket inlägg du syftar på, kan det vara detta: Om skönhetskonsumenters klass. Fick så himla fin respons på det och jag tänker fortfarande på detta när jag skriver om dyra produkter. En läsare skrev att hon – trots att hon är högutbildad och tjänar bra – fortfarande blir kallsvettig inne på NK. Vissa krämpor går aldrig ur. Jag är uppvuxen med två föräldrar som enligt min uppfattning har varit rätt bra på att hantera klassfrågan. Jag blev sakta varse om att vissa av mina lekkamrater hade det rejält mkt bättre ställt än vissa av oss andra – jag är uppvuxen i en average hyresrätt mitt bland bostadsrätterna på Östermalm så jag har sett min beskärda del av paradvåningar med 8+ rum (för en familj med ett eller två barn), townhouses i diplomatkvarteren och 10-åringar klädda från topp till tå i typ Ralph Lauren PÅ GYMPAN – och när jag blev gammal nog började jag själv att ställa frågor om detta. Jag tror att det var nyttigt att mina föräldrar inte gjorde skillnaderna till en grej innan jag själv förstod vad det var. Jag kan tänka mig att det hade kunnat resultera i ett riktigt dåligt självförtroende i vuxen ålder om de hade liksom Satt Sig Ner med mig när jag var a wee baby och ba ”Nu är det såhär att Putte och Lussan kommer från adelsfamiljer och vi har inte samma ekonomi som dem för vi är en vanlig familj, det betyder att bla bla bla bla…”. De väntade istället med att prata om det tills jag själv började notera skillnader. Jag tror också att jag fått mitt självförtroende från båda mina föräldrar, fast på olika sätt. Min pappa har gett mig en sense of entitlement, som kanske kan kallas för klassmässigt självförtroende, genom att svara ungefär ”Vad är det för dumheter”, när jag uttryckt tveksamhet eller blygsel som grundar sig i min upplevda socioekonomiska tillhörighet. Jag minns att han var så irriterad på mig, att jag till slut knappt ens vågade tänka tankar som att man borde avstå från att gå på kompisens kalas för att man inte har nya kläder. Till slut blev det bara min sanning, att jag har samma rätt att vistas i rummen som Putte och Lussan, även om jag inte har nya kläder, eller om mina nya kläder är från Lindex-rean, eller om vi aldrig åkte utomlands, osv. Jag slutade ifrågasätta mig själv. För jag blev helt övertygad om – och är fortfarande övertygad om – att staden och landet och alla rummen är till för alla. Ibland skaver det kanske för att man ser ut som en fattig lus med ostruken skjorta och trasiga skor. Men då tvingar man sig ändå att sträcka på sig och ta plats, trots att det känns svårt. Det för mig vidare till den del av självförtroendet jag fått från mamma. Min mamma har gett mig en nyttig dos skepsis kring lyxkonsumtion – bara för att nåt är dyrt eller exklusivt betyder det inte att det är det bästa alternativet för mig. Mamma har lärt mig att inte värdera sociala koder som bygger på socioekonomisk bakgrund eller tillhörighet, man ska bara bortse från dem helt enkelt. De har inte med dig eller mig att göra. Hånar någon mig för att jag har exakt samma outfit som på förra kompisens födelsedagskalas? Fuck dom. Det har inget med dig att göra. Kallar nån mig för ”jävla turk” för att jag har kläder från second hand? Fuck dom igen, högtidligen, p.g.a. sådant säger bara en lågkvalitetsmänniska vars föräldrar sannolikt är helt horribla personer. Det har inget med dig att göra. Tycker nån att det är jättekonstigt att jag aldrig hade varit utomlands? Låt dem tycka det. Det har inget med dig att göra. Har mina kompisar mycket mer månadspeng än jag? De är inte bättre än dig för det. Det har inget med dig att göra. Ta det med en axelryckning, för det handlar inte om dig utan om dem. Annahita, 10 år, kan inte göra något åt att klassklyftor existerar – hon kan bara acceptera att de finns just nu men ALDRIG låta dem äta på hennes självförtroende. Sen kan hon växa upp och bära med sig en vilja att förändra.

Nåja. En annan aspekt av självförtroende kommer helt enkelt av faktumet att jag är uppvuxen mitt bland överklassen, på så vis att de och deras livsstil är inte höljda i något mystiskt skimmer. Tvärtom är de väldigt verkliga människor och inte speciella på något enda sätt. Inte mer intelligenta, mer arbetsamma, ambitiösa, drivna eller trevliga. De är helt vanliga köttbeklädda skelett i dyra kläder.

Samtidigt jag undrar också; vad spelar det för roll, om man kan se på en person att hon har lite pengar? Jag skrev förut att överklassen som handlar på NK/motsvarande kan ha så jäkla sjaskiga kläder, typ urtvättade mjukisbrallor och leriga gummistövlar, och att detta signalerar klasstillhörighet på ett ganska våghalsigt sätt – ”kolla, jag är så bekväm i min sociala status att jag inte ens behöver raka tredagarsstubbet eller knyta skorna ordentligt för att pipa in på NK och köpa en ny förpackning av min favorittandkräm á 170 kr tuben, de känner mig och hela min familj och skulle aldrig ifrågasätta mig”. Denna avslappnade attityd är reserverat för a lucky few, och skulle vi dyka upp med tredagarsstubb och oknutna skor skulle vi inte direkt känna oss avslappnade. Det som får noble bum-looken att hålla ihop är något man inte kan köpa för pengar, det är bara un certain je-ne-sais-quoi som kommer av att genuint skita i allt. Ba släpp det. Antingen för att man har ett net worth som typ motsvarar Sveriges försvarsbudget, eller för att man bara skiter i allt. Så jag jobbar bara på att ba skita i allt, vara bekväm i min uppenbara klasstillhörighet, att acceptera att mina kläder är noppriga på fel sätt och att jag antagligen alltid kommer köpa den billigaste varianten i den minsta förpackningsstorleken. Det får bara vara så. Vad fan ska jag göra åt det, liksom, jag kan inte annat än hoppas på att de som möter mig är normalt funtade vanliga människor.

den pyttelilla gudinnan
1. Grej som du vill ha men inte tänker köpa pga tex dyr eller opraktisk etc?
2. Om du bara fick använda en produkt för hudvård och en produkt för smink, vilka skulle det vara?
3. Har du någon favorit färgnyans?
4. Din största pet peeve när man ska försöka handla saker att ha i ansiktet? Personligen är det bristen på ingredienslistor -.-
5. Ungefär hur stor procent sanning tror du det finns i påståendet att kvalitet hänger ihop med priset?
6. Vad är den mest dekadenta skönhetsrelaterade saken du äger?
7. Har du tips på en godsak
8. Hur hittar du motivationen och inspirationen att blogga?
9. Någon sminkteknink som du tycker är under- respektive överskattad?
10. Har du nån favorit skönhets youtuber?

1. Asså. Jag vill gärna ha en vidrigt stor bil, p.g.a älskar bilar, riktig guilty pleasure. Jag försöker att inte ge den kärleken så mkt näring så jag kan säkert kväva den på sikt, haha.
2. Oj shit… om jag bara skulle använda en produkt till hudvård skulle det vara någon slags olja tror jag, som man både kan använda som rengöring och även smörja in med vid behov. Får dock kalla kårar av att tänka på hur min hud skulle reagera på det… hurrrr… Min enda sminkprodukt skulle få bli en concealer som funkar i hela fejset, t.ex. By Terry Touche Veloutée (skrivit om den här).
3. Jag gillar ju svart tyvärr??? Älskar svart??? Men om vi pratar om andra färger än svart faller jag oftare för kombinationer av färger, t.ex ljusblått och rött, jadegrönt och rött, blått och vitt, silver och gult.

4. Min största pet peeve med beautyshopping är typ alltid priset… haha.
5. Man får inte alltid vad man betalar för, utan det beror litegrann på produkttyp tror jag. Ansiktskrämer och mer behandlande serum innehåller ofta ingredienser som är dyrare att köpa in – väldigt få hudvårdsmärken tillverkar ingredienserna själva utan köper det från kemtillverkare och blandar sedan ihop efter egna recept. Men ansiktstvättar, micellärvatten och dylika rengöringar gör man gott i att köpa budgetvarianter av, de kan aldrig bli särskilt avancerade.
6. Det mest dekadenta skönhetsrelaterade jag äger måste vara några parfymer, vissa av dem kostar flera tusen. De köptes när ekonomin var en annan, kan man säga. Är inte säker på att jag nånsin skulle köpa så dyra dofter igen, även när jag får mer pengar, för nu har jag så ofantligt mycket parfym och när dessa köptes hade jag knappt några alls. Har ett nagellack från Christian Louboutin som också är rätt lylligt! Det har jag vunnit i en tävling! Fick även nyligen handtvålar från Hermès… det känns kanske allra mest dekadent. De är tyvärr underbara.
7. Åh. Ja. Ett tips på en godsak är pepparmyntste och kandisocker smaksatt med saffran.

8. Enkelt – motivationen och inspirationen kommer från er läsare. Ni ställer jävligt bra frågor, väl genomtänkta och tankeväckande. Hade jag inte haft så många bra läsare hade jag nog slutat blogga för flera år sen.
9. En sminkteknik jag tycker är överskattad är den här jävla blending-stalinismen. Blend blend blend, bla bla bla… Den är ju lite väl utbredd kan jag tycka? Det är ju inte så jäkla noga egentligen, bara det ser snyggt ut. Alla behöver inte ha sminkskills som en utbildad makeupartist liksom. En smink”teknik” jag tycker är underskattad är, på riktigt, att inte ha en högtäckande foundation varje dag. Jag har precis börjat jobba på detta med att ha mer light coverage-produkter, jag börjar nästan tycka att det är mer estetiskt tilltalande med ett levande ansikte med lite rodnad och nån blemma här och där – än ett ansikte med orimligt jämn hudton. Förut prioriterade jag att täcka varenda avvikelse i hyn, men nu börjar jag istället reta mig på den där överdrivet perfekta finishen… ja, jag vet inte.
10. Lisa Eldridge är en kärlek som består. Alla andra faller bort för att man tappar intresset, men hon har hållit jämn kvalitet (dvs. på en nivå som är far beyond vad många andra nånsin kan drömma om) under alla år.

Helena
Är nyfiken på att höra hur du tar hand om ditt hår. Efter att ha tvättat håret maniskt i flera år, plattat varje dag utan värmeskydd – och varit allmänt destruktiv vad gäller mina stackars lockar – har jag nu försökt börja ta hand om det bättre, tvätta det mer sällan och använda bra och stärkande produkter. Några tips på produkter? Eller tips på skötsel i allmänhet? Hur ofta tvättar du?

Intressant fråga! Jag är tyvärr skitdålig på hårstyling och sånt, och jag hatar mitt hår, men resonerar som så att jag hatar det mindre om jag tar hand om det bättre än jag gjort tidigare. Jag tvättar det max två ggr per vecka, använder ofta inpackning, använder inte värmeverktyg knappt alls (och om jag gör det använder jag verktyg med anpassningsbar värme samt ALLTID värmeskydd) och undviker alla former av kemiska behandlingar. Försöker ha i en vårdande produkt efter varje hårtvätt också, just nu har jag Kiehl’s Smoothing Oil-Infused Leave-In Concentrate. Denna rutin är ingen garant för att man kommer börja älska sitt barr men det kommer iallafall vara mer friskt och lätthanterligt om det är välskött.

My
Hallå! Kul med frågestund ?

Som relativt nyexaminerad jurist (blev klar vintern 2015) undrar jag vad du har för planer nu när examen är nära? Känner du att du vet vad du vill arbeta med och vad i så fall?

Jag har efter min examen arbetat på myndighet (vilket jag gillade, men var rädd att bli för ”insnöad”) och sitter nu ting där jag hoppas på att jag ska få en uppenbarelse och veta exakt vad jag vill arbeta med. Det har ju såklart inte (ännu?) hänt, snarare känner jag att pressen på att göra KARRIÄR nästan bara ökade nu och att det liksom inte ”duger” att gå tillbaka som handläggare när jag är klar. Men samtidigt känner jag att jag absolut inte vill behöva arbeta 50+ timmar/vecka, det räcker liksom att göra det under mina 1,5 år på tingsrätt..Har du något tips som du använder dig av för att kunna avgöra vad som är ”rätt” arbete för dig? Du brukar ha så sunda åsikter, vilket är skönt när man är på en ganska osund arbetsmarknad ?

Halloj fellow jurre, älskar att ni finns här! Grattis till avlagd examen, så fett! Om ett par veckor är jag också där! Jag ser mig själv som rätt blessed i min roll som juridikstuderande, för jag har hela tiden vetat att jag vill jobba med arbetsrätt och fackliga frågor. Det var orsaken till att jag kände att det fanns en framtid för mig i juridiken, när jag stod inför valet att söka in eller ej. Och det har gått bra. In fact har jag faktiskt redan landat ett jobb, som jag kommer börja på strax efter examen!!!! Jag känner mig sjukt glad och förväntansfull, och det är exakt den typen av tjänst jag hoppades på att få. Jag vill hålla mitt arbete utanför bloggen i så stor utsträckning det går, men jag kan iallafall säga att jag kommer att jobba med arbetsrätt på arbetstagarsidan. De kriterierna jag haft när jag sökt riktning i karriären har varit:

1. Rättsområdet ska intressera mig
Detta har varit min högsta prioritet, alltid. Det har har också varit lite klurigt eftersom att jag är intresserad av i princip alla rättsområden. Däremot brinner jag för arbetsrätt och fackliga frågor, och har i mina val strävat ditåt hela tiden. Jag gillar arbetsrätten för att den är så tydligt präglad av ideologi och visioner, och den angår så väldigt många. En annan viktig aspekt av detta kriterium är att det ska intressera MIG. Juridikbranschen är väldigt normstark och det finns otroligt tydliga hierarkier och sociala koder, ingen undgår dem, knappt ens de som är utanför branschen. Du skriver att du känner dig pressad att ”göra karriär” och att en återgång till myndighetstjänst inte duger. Men fråga dig själv – vem duger det inte för? Du verkar ju gilla det jobbet? Om du känner att du måste förklara dig och dina karriärval för vänner och bekanta tror jag att du behöver byta ut dem, tbh! Fan räcker det inte med att du har klarat av en juristexamen och nu är en av få utvalda högpresterande som får arbeta som tingsnotarie? Varför ska man hålla på och överträffa sig själv hela tiden och imponera andra? Det är DU som ska må bra och växa i din yrkesroll, det är DITT liv.

2. Det ska finnas en absolut och central balans mellan fritid och arbete
Ain’t about that självuppoffrande kugghjulslife. Jag prioriterar fritid och hälsa framför hög lön. Jag har förhoppningen att mitt arbete ska skapa mening. Jag vill ha energin och arbetsglädjen att prestera på topp ända till pensionen – en absolut förutsättning för det är att jag inte förväntas jobba ihjäl mig eller försaka min fritid och nära & kära. Av denna orsak går affärsjuridiska byråer bort helt. Många av dem göder en extremt osund betygshets och arbetskultur, de uppmuntrar den till och med, och organiserar arbetet för biträdande jurister på ett sådant sätt att de knappt hinner vara hemma. Helgarbete är ibland mer regel än undantag. Men vad gör det när byrån bjuder på städhjälp? 😛 Då har man iaf ett rent hem. Som man aldrig vistas i. Men det är rent. Det finns gott om moderna arbetsgivare som inte behandlar sin personal som boskap. Att se sina anställda som en förnybar resurs är extremt förlegat och jag tror att sådana arbetsgivare kommer att bli allt mer oattraktiva.

3. Det ska finnas utvecklingspotential inom området
Det ska helst inte vara en alltför ”utstakad bana” som t.ex. affärsjuridik eller domarbanan. Jag vill känna att jag har möjligheten att prova på olika delar av juridiken, och därför har arbetsrätten också känts väldigt intressant för att man kan jobba både på arbetsgivar- och arbetstagarsidan, som advokat på byrå eller på fackförbund eller arbetsgivarorganisation, som processjurist, som förhandlare eller ombudsman, eller med mer nördiga utredningstjänster, och en massa annat. Jag tror att de allra flesta rättsområdena bjuder på denna typ av flexibilitet i någon mån, men vissa är mer framstående än andra.

Saker som inte har ingått i mina ”karriärskriterier” är bl.a. internationella möjligheter eller hög lön (även om alla jurister är väldigt väl kompenserade, är vissa mer så än andra hehe, alla har vi ju hört om delägarna som kammar hem 300k i månaden). Ja, man måste helt enkelt vara beredd att prioritera bort vissa saker. Nu har iofs mina karriärval hittills inte uteslutit varken internationella möjligheter eller hög lön, men de kommer isåfall som en positiv bonus och inte som ett mål i sig.

Jag tror att ditt val att jobba som tingsnotarie är jättebra om du inte riktigt har bestämt dig för vad du vill syssla med, såvitt jag förstår får man prova på en hel del olika sysslor och möta massa olika yrken man kanske inte kommer i kontakt med annars. Jag vet inte exakt hur länge du varit i tjänst men jag föreställer mig att det efter tjänstgöringstidens slut står klart vad du åtminstone INTE vill jobba med. Om det inte händer så kan du iallafall vara trygg i vetskapen att du är attraktiv på arbetsmarknaden med din tingsmeritering. Hoppas att du tycker att mitt svar var någorlunda klargörande, och glöm inte att du är otroligt duktig som har kämpat så hårt för att komma dit du är nu! Lyssna på din magkänsla och var lite strategisk så kommer du snart att hitta hem, det lovar jag dig.

Andrea
Hur gick det till när du friade till din man?:)
Vad har du för inredningsstil? Hur ser det ut hos dig?

Haha, okej, dagen då jag berättar om frieriet är kommen. Jag har dragit denna historia många gånger för kompisar IRL, men jag tror inte att jag skrivit om det i bloggen. Så, jag hade planerat ett gulligt frieri med ring på vår båt och var mitt uppe i planerandet när vi en kväll var på Sturehof med några kompisar. När kompisarna åkt hem stod jag och Eric kvar i mellanbaren och åt en räkmacka (för vi blev tydligen inte mätta på middagen???). Tanken på frieri poppade upp i mitt huvud när vi stod där och babblade om annat, och jag antar att jag började småle eller något sådant för Eric frågade nåt i stil med ”Vaere?” – och eftersom att jag inte har minsta tillstymmelse till pokerfejs – särskilt när det är något jag egentligen väldigt gärna berättar – så kunde jag inte hålla mig. Jag frågade honom helt enkelt där och då, i baren på Sturehof, om han ville gifta sig med mig. Istället för en ring blev det en handskalad räka. Rätt fint när jag tänker tillbaka på det.

Min inredningsstil är nog väldigt ”mogen”, om jag ser tillbaka på hur den sett ut under tidigare år, då jag inte var rädd för rosa plast och en miljon ljusslingor och glitter och söta djur typ, haha. Jag hatar minimalism och skandinavisk ”renhet”, mår psykiskt dåligt av vita kala ytor och tomhet. Jag har också svårt för en väldigt daterad inredningsstil, typ där varenda detalj är tidstypisk för 70-tal eller 2016. Även om jag fortfarande älskar rosa plast och glitter så mår jag ändå bäst av en nästan total frånvaro av ”gulliga prydnadssaker”. Det är helt enkelt för mkt att hålla reda på, även om det kan se så himla fint ut hos hemma hos andra. Jag gillar starka färger, lyxiga textilier, gröna växer, trä, speglar, sten, belysning, historia. Är spytrött på koppar, sammet, trådkorgar i geometriska former, nakna glödlampor, posters i ”handmålad stil” med fräcka citat som är felaktigt tillskrivna Coco Chanel, osv mm etc. Jag är också SÅ PASS trött på all marble everything, herregud vilken masshysteri det blev??? Marmornaglar, marmormobilskal, marmortextiler, marmorsmycken, marmorglasögonbågar, marmorarmbandsur, marmorlampskärmar, marmorskor, marmorkuddar, marmorpennskrin… ENUFF ALREADY!!! Jag älskar marmor men jag tycker att det i heminredningssammanhang hör hemma endast på föremål och ytor som KAN vara gjorda av sten eller andra liknande material, så t.ex. golv, bordsskivor, krukor/urnor, statyer/skulpturer, osv. Jag vet inte, jag tycker att det ser så awkward ut med en KUDDE med marmormönster? Är det meningen att det ska se ut som att kudden är gjord av marmor? Så oskön kudde ju??

Jaja. Här är några bilder på sånt jag tycker är fint. Ni kommer att notera att jag har YTTERST borgerlig, och lite spretig, smak.

Jag vill inte lägga upp bilder på lägenheten för att det just nu ser ut som en jäkla dump. Jag kanske kommer ihåg att fota nån gång när det är välstädat och fixat. 🙂

Sandra
Jag vet att jag frågat detta förr men som fellow doftnörd är jag supernyfiken på vad både du och din man hade för parfymer på ert bröllis, vore superintressant om ni kanske båda (hehe) svarade på hur ni valde och om ni tänkte nåt speciellt. ändå så härligt med dofter som får så bra minnen med sig, gud!! längtar själv till den dagen <3 annars kanske bästa eyelinern vore göttigt att veta??

Jag hade Dior Diorissimo och Eric hade Clive Christian ”C”. Vi valde åt varandra! Vi båda valde våra favoritparfymer för den andra, det kändes fint. Bästa flytande eyelinern är Kat von D Tattoo Liner (recension här) och bästa ögonpennan är Nabla Velvetline (recension här).