Gul flagg

Det känns så otroligt udda att vara långt bort hemifrån när hemmet drabbas av ett sådant trauma som fredagens vidriga attack på Drottninggatan. Jag följde allting i realtid, på 300 mils avstånd, och satt klistrad framför live-tv långt in på sena kvällen, när vår data tog slut. Jag såg hela den initiala traumacykeln från början till slut; de första panikartade meddelandena från folk som glömt att jag var utomlands och ville försäkra sig om att jag var okej, till nyhetsrapporterna om rökutveckling, dödsfall, poliser med dragna vapen, irrbloss om skottlossning vid Frihemsplan, NK, eller var det Hötorget. I några skälvande minuter kändes det som att mitt hem höll på att rasa ihop, och jag var inte där för att hjälpa till att hålla väggarna uppe. Snart såg jag att jag inte behövdes, Stockholm klarade sig alldeles utmärkt på egen hand, vilken jävla osjälvisk kärlek som droppade ur varenda vrå i stan, min stad, mitt under pågående polisinsats öppnade människor sina hjärtan och hem. Mitt under pågående polisinsats påminde människor varandra om att inte gå in i mörkret. Det här är en attack mot alla oss. Alla oss.

När internet slockat tog jag och mamma en kvällspromenad längs havet, himlen var mörk, medelhavssvart – sådär svart blir den bara på vintern hemma i Sverige, och trots att man inte riktigt såg havet annat än de vita krusningarna nära stranden, så hördes bruset. Det låter som sånt white noise jag har i mina hörlurar ibland när jag behöver koncentrera mig på min kurslitteratur. En utomkroppslig känsla, att vandra längs en prydligt anlagd strandpromenad nära midnatt, en ljummen vårkväll, långt ifrån det fullskaliga kaos som råder hemma. Huden kändes tunn, sjuk. White noise från havet.

När internet slockat tog jag och mamma en kvällspromenad längs havet, varje skåpbil och lastbil med motorn på, speciellt de som var vita eller blå, orsakade en ofrivillig pulshöjning. Jag såg syner. För mitt inre öga såg jag alla vita lastbilar på ett helt nytt sätt, de ser ut som stridsvagnar, vapen, monster. Vi gick bara till apoteket och tillbaka, pratade om hur skönt det var att komma ut lite och låta hjärnan få frisk luft, jag drömde vedervärdiga drömmar den natten.

Idag blåser det friskt från havet och solen är i moln. På stranden har de hissat gul flagg; ”PELIGROSO/DANGEROUS”. Många människor har mist sina nära och kära när Medelhavet slukat dem. De har vandrat ut i lömskt vatten i fina badkläder en solig eftermiddag och de har fallit från gummibåtar i jakt på ett värdigt liv, på flykt från den terror som drabbade min stad i fredags. Det känns så tydligt nu, att det hänger ihop. Att allting hänger ihop; ”PELIGROSO/DANGEROUS”.