Att bränna upp miljontals pund är inte punk

Få missade detta med att Joe Corré, son till Vivienne Westwood och Malcolm McLaren, tillika grundare av underklädesmärket Agent Provocateur, brände upp en samling med punkskivor och merch, värderat till 7 miljoner pund. För att protestera mot att punken blir mainstream, i samband med att London stad högtidlighåller nåt slags 40-årsjubileum av punkrörelsens rötter i stan. Det är klart att det provocerar när drottningen (!!!) och den vulgokonservativa Boris Johnson, ger sin blessing till det årslånga firandet.

Det är både en kärlekshandling gentemot punken, handlingen i sig är omöjlig att värja sig emot – samtidigt som det är det mest perverst överklassiga man kan göra. Fan, skänk samlingen till välgörenhet istället, eller auktionera ut skiten och donera vinsterna till kids i utsatta områden, eller finansiera nån kulturförening som bistår med replokaler, eller ge det till PETA, eller miljörörelsen som din mamma älskar och stöttar, eller nåt av en miljon andra ställen som hade behövt de där pengarna. DET hade varit the stand up thing to do, istället för att som väl besutten rikemansunge och biznizgubbe (han sålde Agent Provocateur för nästan 500 miljoner kr för några år sen) (← närmare en halv miljard alltså), som tillhör brittisk kulturell högadel tro att han har någon som helst koppling till punken, annat än den han har via sin mors livmoder.

Såhär sa han till The Guardian redan i mars, när han hotade med att bränna upp sin samling:

“If I hadn’t said it, we’d still all be rolling along saying how cool it all was. Those who felt punk’s ideas are still important would have felt betrayed. Some people are moaning, saying auction it. Fuck off! It’s not about that. They’re thinking about the money and nothing else. The artefacts represent the ideas – they’re in the past and it’s the ideas that are important, not the memorabilia.” (Mina markeringar)

Really? REEEEAAALLY??? Det handlar inte om pengar??? Såhär, hörrni, det är såhär man pratar när man aldrig oroat sig för pengar i hela sitt liv. Man beklagar sig över att folk är så besatta av pengar, man anklagar andra för att vara borgerliga och statusfixerade, man shamear nyrika och ”Onoff-stekare” för att de bär emblem, synliga brands och strävar efter ett lyxliv de gärna visar upp. Det finns såklart uppenbara problem med att bara visa upp dyr kultur, men det räcker inte med att avfärda det som ”kommersialisering” eller ”borgerlighet”.

Det värsta är att såna som Joe Corré ser det som en verklig valmöjlighet att välja antingen money eller ideas. Problemet är att det aldrig är såna som han som måste välja. För vad är ett val? Jo, du väljer ju ett alternativ på bekostnad av det andra. Väljer du x så väljer du också automatiskt bort y. Så är det för de allra flesta, men inte för Joe Corré och andra medlemmar av de rika klasserna. För även om han väljer ideas så behåller han money. Det är för övrigt snarare en här sortens as som BORDE kallas för champagnevänstern, haha. De som själva aldrig levt i den verklighet som vänstern vill förändra.

Sex Pistols och punk är, iallafall i mitt huvud, inte alls samma sak. Man måste skilja mellan en ideologisk strävan att inkludera utsatta ungdomar i kulturen, och att kokettera med fattigdom som ett fashion statement. Det positiva med punkens trasiga estetik har väl nånstans varit att man ”avdramatiserat” det trasiga. Det var helt okej, MER ÄN OKEJ, att ha rivna jeans och en lusig nopprig kofta. Men ingen såg skillnad på de som bar kläderna i brist på annat, och de som hade köpt kläderna i Vivienne Westwoods butik Sex. Det var ändå bra, att arbetarklassens kids i storebrors avlagda skor och mammas gamla jacka, kände sig hemma någonstans. Men jag har aldrig respekterat varken Malcolm McLaren eller Johnny Rotten. De är båda totalt opolitiska ryggradslösa clowner, som föraktar alla och som inte vill något. Punken är något helt annat – den är en ideologisk kraft, absolut röd, full av kärlek och präglad av en rättvisetanke, som ovannämnda gubbar såklart tycker är bollocks.

Jag pallade inte ens se hela presskonferensen, jag blev så illa berörd, ja kanske även arg – det kändes personligt på något vis. Kanske för att det sticker till lite i mig när folk kommer med pikar om vårt nya boende (ja Östermalm, I SAID IT!!!), att jag skriver om lyxig beauty (JAMEN FUCK YOU, jag tänker fan inte be om ursäkt för att jag hela mitt liv längtat efter vackra ting och äntligen får omges av dem). Ok detta var uppenbarligen personligt för mig, haha. Men hursom. Presskonferensen var det mest pinsamma jag sett på flera år – hur kan man vara så totalt tondöv, så jävla out of touch? Om Joe Corré greppade ens de mest grundläggande dragen hos punken som idé hade han förstått att ingenting går i arv, och att han bara borde satt sig ner.

XOXO, A
Följ WHINAR.se på Bloglovin’ eller RSS
och ge mig lite kärlek på Facebook!