Ibland slår det mig hur groteskt det är att vi ens måste betala för att ha någonstans att bo, eller att ha mat att mätta våra magar med. Min kompis Sara sa det en gång när hon var mitt uppe i panikartat bostadsletande efter att hennes andrahandslägenhet plötsligt skulle säljas (trots att hon fått löfte om att det inte skulle ske). Hon sa bara i förbifarten ”Jag hatar att jag måste betala pengar för att ha tak över huvudet”. Och det fastnade i mig.
Att det ska kosta pengar att vara en människa och leva bland andra människor. Det känns som en sån medveten ondska, nästan som en fälla. Du föds – och genast uppstår kostnader.
Och att ta sig rätten att bosätta sig i en tom lokal eller outnyttjad bostad är ett brott. Att ta sig rätten att mätta sin egna eller någon annans mage, trots att man inte erlägger något vederlag i utbyte för att man inte har något att ge, det är också ett brott. För att man kränker någon annan egendom. Det vore intressant att se hur bostadssituationen skulle se ut om vi hade det motsatta förhållningssättet till äganderätt; om det vore ett brott att äga en tom bostad och inte göra den tillgänglig för någon behövande, en kränkning av någons rätt till tak över huvudet.
Jag älskar den här låten med från Poccahontas <3 <3 <3
http://www.youtube.com/watch?v=CfrfXSsp0wY
Rätten att äga tycker jag är sinnessjuk. Och just land. Att äga land? Det är helt obegripligt. Eller som Sverige. Att tro att vi äger Sverige, landstycket Sverige, och anse oss ha rätten att bestämma vem som ska komma, och vem som ska skickas bort från denna landplätt. Vem var det som bestämde att den här landplätten var vår ens? Nån krigshärjande idiotkung för 1000 år sen eller vad? Vill gärna ha liiite starkare motivering än så till att gränserna ligger där de ligger.
Att jobba för att just så pass ha råd till tak över huvudet och mat, det är inte ett fritt liv. det är slaveri.