Även om jag sällan sminkar mig med något annat än bas + rouge + mascara till vardags så tänker jag på kosmetik och skönhet varje dag. När jag står framför spegeln, sitter på tunnelbanan eller är ute och går på gatan och ser medsystrar passera, så funderar jag på deras förhållande till sitt ansikte och skönhetsprodukter. På sistone har jag tänkt extra mycket på alla grand old ladies jag sett, de som lagt ner puderdosan för 20 år sedan för att rynkorna blivit för djupa och kvinnorna färgats av samhällets befängda idé om att äldre kvinnor som sminkar sig (eller öht lägger ner tid på sitt utseende på ett sätt som påminner om yngre kvinnors omsorg) är vulgära. Kan inte längre räkna alla gånger jag hört någon säga att det är patetiskt/fult/tragiskt/vulgärt med rynkiga kvinnor med massa rött läppstift som lägger sig i rynkorna runt munnen och massa blå ögonskugga som inte applicerats med önskvärd precision. I mitt arbete möter jag också många äldre kvinnor som kommer in och vill ha något uppiggande (”Eller föryngrande!”, säger de och skrattar – men vi båda vet att det är på allvar, för känslan av att vara gammal, passé och döende är svår att stå ut med), men ändå DISKRET. För de vill se yngre ut, utan att det märks. För det är fult att vara gammal, och det är fult att skämmas över komplex, och det är fult att anstränga sig.
Det finns två underbara gurus som förhoppningsvis lyckas förmedla att smink kan vara lustfyllt, att man ska skita i vad andra säger och måla sig av hjärtats lust – samtidigt som man måste vara på sin vakt mot vem fan det är som försöker sälja skönhetsprodukter till en och varför. Fantastiska Lisa Eldridge har producerat en liten miniserie där hon träffar historikern, författaren och make up-entusiasten Madeleine Marsh. De hänger i rummet där Marsh har sin samling av vintagesmink och pratar om skönhetsideal, trender, industrins utveckling, reklam och marknadsföring och hur allt det förhåller sig till kvinnorollen genom historien – genom världskrig, depressioner, revolutioner och kvinnors frigörelse (”And then manufacturers realized there was a fortune to be made from female insecurities”). Och allt kretsar kring smink.
Läppstiftsannons från andra världskriget som försöker sälja in läppstiftet som en del av nån slags krigstidsuniform.
Med refill av ransoneringsskäl – metall behövdes i kriget!
Det är så extremt fascinerande att se dessa två giganter mötas och utbyta kunskaper och tankar! Det är uppenbart att Lisa Eldridge lider av en släng av fan girl-syndrom i kombination med ett allvarligt begär av att pilla på exakt allt som finns i samlingen, och att Marsh får rollen som en läromästare. Det funkar så himla fint för att jag som tittare får intrycket av att Marsh är läraren längst fram vid katedern och jag och Eldridge sitter i varsin bänk och är lika storögda och hänförda, av såväl Marsh samling av vackra historiska föremål som hennes extremt ingående kunskaper.
Från den viktorianska eran till 1930-talet:
1940-tal till 1970-tal:
ALLTSÅ!! :hearteyes: helt underbart. tack för tipset! känns lite som att se historie-delen av ”susanne ljungs stora bok om skönhet” komma till liv, liksom.
älskar lisa eldridge och särskilt de här klippen, så kul! önskar att de var minst dubbelt så långa, hehe. när du skrev om äldre kvinnor och smink/skönhet tänkte jag direkt på advanced style-bloggen, blir alltid glad av att gå in där!