Ett sista… eh, ”försök”

Jag tog på mig uppgiften att svara på nedanstående tweet, och även om jag inte är färdig jurist så kan jag bidra med en grundkursförklaring. Hade tänkt att det skulle bli en kort och kärnfull text men som ni ser så är den aslång. Som vanligt kan jag inte help myself när jag väl börjat skriva, vilket är anledningen till att jag verkligen inte ska skriva såna här texter när jag egentligen borde göra annat, som är av lite mer akut natur (t.ex. städa, plugga eller skriva samma text till Dagens Arena, som jag tydligen tackade nej till… p.g.a. tidsbrist…).

Aja. Vi kör. Appropå den friande domen i Svea hovrätt:

En text som _verkligen_ varit intressant: jurist förklarar hur vad som i allas ögon är ett hjälplöst tillstånd inte är det i rätten.

— cyborgChristina (@cyborgChristina) October 1, 2013

För att läsa en mer initierad text av en mer förtroendeingivande person, som faktiskt ÄR jurist, skickar jag er gärna först och främst vidare till en debattartikel i ETC skriven av Madeleine Leijonhufvud, professor emerita i straffrätt. Hon går tydligt och klart igenom problematiken med den lagstiftning som Svea hovrätts dom baserats på, och klarlägger argumenten för införandet av en samtyckeslagstiftning.

Vill ni ha en simpel juridikstudents två cent så läs vidare. Får ni hjärnblödning när vänstertjejer som tror att de vet nåt om juridik kritiserar friande domar råder jag er att klicka bort det här webbläsarfönstret nu.

Alltså; nu.

För nu börjar jag skriva här alltså. Om våldtäkt. Trots att jag inte ens har en jur. kand. ännu. Och inte verkar ha förstått det här med att jurister inte bör besudla sina intellekt med värderingar och privatmoral – eller åtminstone inte prata om det högt. OK, nu börjar jag skriva:

För att en gärning ska klassas som våldtäkt i lagens mening krävs det att kriterierna i 6 kap. 1 § brottsbalken är uppfyllda. Nu grumlas vår lins lite av faktumet att en annan lag gällde vid tiden för den gärning som prövades i Svea hovrätt förra veckan – dvs. den gamla lydelsen av 6:1 brottsbalken. Det är den vi ska prata om.

Där stod det att den som:

”[…] genomför ett samlag eller en sexuell handling […] genom att otillbörligt utnyttja att personen på grund av medvetslöshet, sömn, berusning eller annan drogpåverkan, sjukdom, kroppsskada eller psykisk störning eller annars med hänsyn till omständigheterna befinner sig i ett hjälplöst tillstånd”

ska dömas för våldtäkt.

Detta hjälplösa tillstånd, som jag tidigare skrivit om, har inte riktigt samma betydelse juridiskt som den kanske har i allmänt språkbruk, utan det tillståndet måste vara jämförligt med de andra tillstånden som räknas upp tidigare i meningen, dvs medvetslöshet, sömn, berusning, osv. Om det hade varit så att begreppet ”hjälplöst tillstånd” skulle baserats på vad ”alla”/”allmänheten”/”allmänt språkbruk” säger om dess betydelse, skulle det vara problematiskt/skitsvårt/omöjligt för domstolar att avgöra exakt vad fan det är för något. Därför måste domstolarna ha en färdig ”instruktionbok” att förhålla sig till, för att rättskipningen ska bli någorlunda likartad i alla rättsprocesser. Pga rättvist och nice. Den ”instruktionsboken” består av lagtext, hur politikerna avsett att lagarna ska tolkas, hur andra domstolar tolkat lagar, osv. Ibland ligger denna ljuvliga häxbrygd av instruktioner helt i linje med vad ”alla”/”allmänheten”/”allmänt språkbruk” säger, och ibland inte.

Happy Halloween!

Innan lagen ändrades den 1 juli, så gällde t.ex. inte rädsla som något som kan försätta någon i ett hjälplöst tillstånd, utan det ställs betydligt högre krav än så. I ett rättsfall från 2004 uttalar HD t.ex. att ett hjälplöst tillstånd i våldtäktsparagrafens mening är ”en nära nog fullständig oförmåga att handla” (NJA 2004 s. 231). Även här blev resultatet en friande dom; hon var inte tillräckligt berusad för att anses ha varit i ett hjälplöst tillstånd. I rättsfallet RH 2008:84 blev det däremot en fällande våldtäktsdom. I det fallet led målsäganden av dels schizofreni och dels en lättare psykisk utvecklingsstörning (som enligt hennes kontaktperson inom socialpsykiatrin gjorde så att hon ”gör som man säger till henne”), på ett sådant sätt att det märktes utåt. Det är den typen av situationer som tidigare har gällt för att man ska anses vara hjälplös. Uppenbart förståndshandikappad = hjälplöst tillstånd. Paralyserad av skräck = inte hjälplöst tillstånd. Ganska högt ställda krav va? Jag jämför dessa två rättsfall med varandra för att försöka illustrera hur domstolarna resonerat kring begreppet.

Ett av de mest grundläggande problemen med den här debatten är att jag tror att många uppfattar det som att rätten alltid bara sitter och dömer efter eget behag, och att de och andra jurister går runt och tycker att våldtäkt inte är våldtäkt. Så är det inte. Snarare är det så att de allra flesta känner innerst inne vilka typer av situationer som är grovt kränkande och borde vara olagliga, men att de inser att deras händer är bakbundna p.g.a. en rutten lagstiftning. Och de bryr sig olika mycket om detta. Men det går liksom inte att som enskild rättskipare gå utanför de ramar som lagen uppställer. Förlåt för följande paragrafrytteri, men; det är helt enkelt oförenligt med en demokratisk rättsstat. Därför är det ofta helt meningslöst att kritisera enskilda domare istället för politikerna som stiftar lagar (t.ex. som nu inför den senaste lagändringen; regeringens egna utredare argumenterade FÖR införandet av en samtyckeslagstiftning, men regeringen tog sin lilla penna med blått svenskt arkivbläck och liksom strök det. Professor Leijonhufvud utvecklar detta här. Älskar att hon dessutom påpekar att regeringens utredare till och med var en MAN!).

Rättssäkerhetsargumentet är däremot bara en beståndsdel. Många av de personer som jag sett debattera detta har nöjt sig med att konstatera att det är en kRäNkNiNg MoT RäTtSsÄkErHeTeN, lagt handen mot pannan, flämtat till som en bakfull Oscar Wilde och sen gått och tagit en espresso. Jag tycker att man har missat hela poängen med debatten om man nöjer sig där. De som gärna tänker ett varv till tänker t.ex. såhär:

Juridik utövas av människor, jurister är individer. Det finns därför en vits med att prata om värdegrunder och juridisk verksamhet.

— Harnesk (@HarneskL) September 29, 2013

Vilket stämmer. Oavsett av vad jag skrev ovan; hur gärna jurister än vill tro att de är en högre stående livsform som inte påverkas av sina egna moral i den dagliga rättskipningen, så ser man gång på gång hur det trots allt händer. Man kan väl säga att rättsäkerheten äventyras så fort vi ger människor uppgiften att stifta lagar och tolka dem. Men en robot eller en matematisk formel är väl i och för sig inte heller helt… eh, rättssäkra lösningar.

Men bara faktumet att tingsrätten med en argumentation kring begreppet ”hjälplöst tillstånd” kunde komma fram till motsatt slutsats mot hovrätten, talar för att hovrättens tolkning inte alls är självklar. Varför kommer de fram till olika saker? Har tingsrätten fattat något som hovrätten inte ens tänkt på? Eller tvärtom? Ingen vet, ty det handlar i slutändan om individers lagtolkning mot bakgrund av den juridiska utbildning och erfarenhet de har, med samma individers referensramar och världsbild i fonden. Det går inte att komma ifrån. Det finns skillnad på domare och domare; jag har läst många rättsfall där man i domskälen torrt konstaterar vad lagens bokstav säger och sen sätter punkt för argumentationen där – men jag har läst minst lika många rättsfall där domskälen väger in många fler aspekter än lag och förarbeten. Kanske beror det på förutsättningarna i varje enskilt fall, på vilken specifik domare som fått fallet på sitt bord, vilka särskilda vidareutbildningskurser just den domaren valt att gå på, på hur åklagare och försvar har argumenterat för sin sak, vem som åkte ur Idol kvällen innan, vilket väder det var på morgonen eller om Lindsay Lohan demolerat sin Ferrari och åkt fast för rattfylla igen. Ingen vet!