Beyoncé politics

Ja, dagen efter Beyoncé i Globen dårå. Vad ska jag ens säga? Finns inte så många ord. Jag grät dock inte så mycket som jag trodde/befarade för att stämningen var inte sådan, den var mer festlig än känslosam; jag och Sara stod och dansade och sjöng oavbrutet i två timmar medan alla runt oss i golden circle (jaaa, jag betalade jättemycket för min biljett, fucking VAD? Går aldrig på konsert så jag splurgade lite när drottningen är i stan!) stod med sina förbannade mobilkameror uppsträckta hela jävla konserten (<— ohälsosamt provocerad av detta). Men men, jag förväntade mig perfektion av Queen B och perfektion var det Queen B gav mig.

Jag vill också nämna två artiklar jag läst med anledning av QB:s Sverigebesök. Den första har Jonna Sima på Dagens Arena skrivit, om att arbetarrörelsen behöver ett nytt soundtrack och att Bey framstår som klippt och skuren för det uppdraget. Texten fick en del kritik på Twitter, folk tyckte inte om att Jonna ”försöker” göra Bey till ”vänster”. Som jag tolkat artikeln så påstås det inte att Beyoncé är en anhängare av den socialistiska feminismen, däremot att många av arbetarklassens kvinnor i västvärlden lyssnar på och uppskattar Beyoncé – vilket kan göra henne till en symbol i någon mån. Inte en stark sådan kanske, eftersom att exakt alla andra sorters människor också lyssnar på Bey och hennes egna bekräftelse av såna värderingar saknas (tänker att man kan bli en ofrivillig symbol för något om ens fans kommer från nån särskild samhällsgrupp. Exempel: att Maria Montazami är nån slags ”gayikon” (?) samtidigt som hon stödjer republikanerna som inte direkt är homovänliga. INGA SOM HELST jämförelser i övrigt!!!). Men med tanke på att hon är en av få superstjärnor som enträget och konsekvent vänder sig till de kvinnliga fansen och har ett särskilt starkt band till just dem, samtidigt som hon för fram budskap om kvinnosolidaritet, att kvinnor ska ta mer plats och att kvinnor ska vara självständiga, så är det lätt att se hennes stärkande roll. Den går inte att bortse ifrån. Sen så gör hon ju allt detta på ett amerikanskt helyllekommersiellt vis, men man kan liksom inte förvänta sig nåt annat av en artist som har kontrakt med Pepsi och H&M.

Den andra artikeln, som fokuserar mer på själva konserten, har Roxy Farhat och Aina Gagliardo skrivit på SVT Debatt; Beyoncés reklamsoppa dränker känslan av girl power. De kritiserar bl.a. reklambudskapen som sändes på storbildsskärmarna innan konserten, där publiken fick se annonsfilmer för Beys parfym, hennes reklam för H&M och Pepsi, och även för en välgörenhetskonsert för kvinnors och flickors rättigheter som hon ska medverka i senare i sommar (att Gucci:s chefsdesigner Frida Giannini är initiativtagare och ansvarig för detta arrangemang är en bra indikation på hur pass progressivt det egentligen kan vara… att även Salma Hayek Pinault är med ger mig bara en ännu tydligare bild av att det bara är några multimiljardärs-filantroper från den absoluta överklassen som vill göra skillnad på ett säljbart sätt och samtidigt få en shitload of goodwill på köpet. Inget fel med det, men det kan vara en bra idé att tona ner förväntningarna. Nu är denna parentes full.)

Jag håller definitivt med dem i sak – det besvärade mig att det visades reklam innan konserten (samtidigt vet jag inte om man alltid brukar göra det? Går som sagt aldrig på Globen o. dyl). Däremot har jag svårt att känna besvikelse gentemot Bey eftersom att jag inte ser henne i samma kontext som jag ser t.ex. Roxy, Aina, Jonna och mig själv – dvs. kapitalismkritiska feminister. Beyoncé Knowles är en kristen multimiljonär (miljardär??) från Houston, Texas, ja alltså TEXAS – en av västvärldens otäckaste och mest konservativa platser. JA, jag ser henne som en ren naturkraft, en samtida ikon, en historisk musiker, en enande och stärkande kraft för unga tjejer och kvinnor från alla bakgrunder och alla världens hörn. NEJ, jag ser henne inte som en person som delar mina politiska värderingar. Jag tror knappt att hon delar min världsbild i särskilt stor utsträckning – jag menar, vad har vi gemensamt? Vi är båda kvinnor med medelklassbakgrund (ja eller jag hade det tills mina päron separerade, sen blev jag en fattig lus under din skosula och det är jag än idag). Det har jag också gemensamt med t.ex. Maria Abrahamsson, Cissi Wallin och Birgitta Olsson (som också är kända för en viss nivå av GURL POWAH), men inte fasen känner jag nån politisk samhörighet med dem. Nu avser jag EJ att jämföra min högt älskade QB med t.ex. en skogstokig moderat, men ni hajar vad jag menar – jag menar alltså att jag inte förväntar mig några politiska storverk eller relevanta insikter utöver vad hennes kommersiella gångbarhet tillåter. Det är liksom ashärligt att skriksjunga ”Who run the wooorld?! GUUUURLS!!!” på en svettig klubb men det är också allt det är – en låttext. Girls don’t run the world, det vet ju vi. Frågan är om Bey vet det (i hennes värld är det ju de facto hon som driver den – men hennes värld är en av miljarder andra världar, varav de flesta drivs av pojkar och män). Hon är ju också skolad i en underhållningsbransch där entrepreneeeuuurship och the american dreeeaaam är två av de idéer som bär upp hela systemet. Detta gäller framförallt hiphop- och r’n’b-delen av den branschen, just där Bey varit verksam under hela sin karriär.

Så jag tänker att man kanske ska göra det lite enkelt för sig själv och se henne för vad hon är; en amerikansk superstjärna av amerikanska superstjärnemått, med den kvinnoroll och den sponsring som hör till. Det kanske är en bra idé att undvika att hylla henne som en feministisk arbetarklassikon och av samma anledning ska man kanske undvika att ge henne bannor för att hon inte är en feministisk arbetarklassikon.

Med det sagt; fan vad jag älskar Beyoncé. Och hennes dansare. Och hennes all-female band. Jag har liksom varit totalt överlycklig i 18 timmar nu. 18 timmar and counting.