Trött. Trött. Trött.

Min livsgnista är obefintlig these days, ser bara skit och åter skit runt omkring mig. Vänner hittar på den ena kreativa ursäkten efter den andra för att inte dyka upp där jag behöver dem, Sverige står i brand och lukten av rasism ligger tjock över stan. Närstående förväntar sig att jag ska vara deras kurator och deras jävla slagpåse på samma gång – först vill de ha hjälp och stöd och pepp och sen drar de ner mig i negativ skit och konflikter dem emellan. Fuck that. Jag är inte skyldig att vara nån jävla slasktratt för saker som emotionellt inkompetenta män inte kan hantera själva. Och min studiemotivation är lika med noll när allt annat är viktigare än att sitta och läsa nån skit om trafikbrottslagen. Denna motivationsbrist yttrar sig i att jag känner mig våldsamt provocerad av alla kurskamrater som sitter och läser sina sidor som duktiga små robotar. Helt fel att jag känner så. Men jag känner så. Vill bara bort från den här jävla situationen, vill åka till mamma i Spanien och vandra i bergen och gå genom pinjelundar och palla citroner i påvens hemliga trädgård. Jag skulle behöva gå igenom mina egna pepp-tips från förra veckan, men jag känner inte att de funkar just nu. Eller jo vafan, jag ska fan lacka om mina naglar, sen ska jag trycka in mitt ansikte i den lurviga kattmagen som ligger bredvid mig och snusar så sött:

Sen ska jag inte ha ångest mer. Jag ska tänka på att jag ska äta god persisk mat ikväll, och träffa Julia och se allt amazing hon kommer göra i Humlan i sommar. Jag ska fokusera på att det snart är sommar, att jag är kärnfrisk (nåja) och har kärlek i mitt liv. Jag ska fokusera på att inte gå sönder för allting, att inte jämföra mig med andra och inte låta vidriga rasistiska, kvinnofientliga och homofoba människors åsikter sätta sig som virus i mitt hjärta. De är smuts, ska jag säga till mig själv, jag ska inte låta dem dra ner mig i hopplöshet.