Försök att inte bli galen

Tillbringar dagarna i Advokatsamfundets lilla bibliotek och skriver om lagöverträdare med allvarlig psykisk störning. Har tragglat igenom Rödebyfallet, samurajen i Umeå och Mattias Flink, så extremt utmattande läsning.

Förra veckan hade jag precis läst om samurajfallet, när en kille av okänd anledning (mix av alkoholpåverkan och en latent psykisk störning) flippar ur på sin tjej och hugger henne 13 gånger med ett samurajsvärd. Beskrivningarna av hennes skador är bland det värsta jag någonsin läst, det kröp under huden på mig efter de första raderna och det har aldrig försvunnit. Ett vittne som såg kvinnan i trapphuset beskrev bl.a. att hennes skalle var ”öppen”. Hon hade också skador från svärdet som går från axeln in till nyckelbenet. Rättsläkaren sa också att avsikten verkar ha varit att hugga huvudet av henne, och om svärdet hade tagit en bit högre upp hade han också lyckats med det. Ja, ni fattar vilket besinningslöst våld det handlar om. Tänker också på vilket obeskrivligt trauma, som en jävla förverkligad mardröm, för både brottsoffret och gärningsmannnen. Av domen framgår också att kvinnan hade dött om hon inte hade lyckats låsa in sig i badrummet. Fatta dödsångesten. Din sambo har blivit personlighetsförändrad efter att ha druckit vin och försöker nu hugga ihjäl dig. Din kropp läcker blod som ett såll och du är naken med endast ett täcke som skydd.

Aja. Gissa om jag kräks lite i munnen på föreläsningen ett par dagar senare, när föreläsaren upprepade gånger gör en massa komiska poänger av det är fallet, som för övrigt avslutades först förra året, så det är dessutom färskt i tiden. Han gör sig lustig över vilka filmer de hade tittat på tidigare på kvällen (”Höhö vem fan kollar på Alienfilmerna när man ska ha en romantisk hemmakväll?!” ungefär) samt att mannen av nån anledning hade ett samurajsvärd som prydnad hemma (”Höhö vem fan har ett samurajsvärd som prydnad hemma?”). Hela salen skrattade. Kvinnan som nästan höggs i bitar lider fortfarande av sviterna efter attacken, och kommer antagligen ha men för resten av sitt liv. Till att börja med har hon extremt stora ärr över hela kroppen, skallskador och säkerligen trygghetsissues som heter duga. Jag tänkte på hur hon skulle känna om hon visste att nere i Stockholm så tycker man minsann att det var lite roligt att de kollade på Alien innan hon blev attackerad och att hon blev attackerad med just ett prydnadssvärd. Att man i Stockholm minsann gärna gör sig lustig inför en fullsatt föreläsningssal med 300 juridikstudenter. Blev så arg och trött på mänskligheten och jurister att jag skrev följande drastiska status på Facebook: ”HAHAHAHAH VISST ÄR DET ROLIGT NÄR FÖRELÄSAREN SKÄMTAR OM ATT EN KVINNA FICK SIN SKALLE OCH ÖVERKROPP SÖNDERHUGGEN AV ETT SAMURAJSVÄRD SOM SVINGADES AV HENNES PSYKOTISKA SAMBO HAHAHAHAHAH SKITKUL DE KOLLADE PÅ ALIENFILMERNA HAHAHAHAHAHAHAHAHAHA dra åt helvete med er osmakliga jävla humor.” Fick ett urskuldande svar från en gammal kursare som jag inte känner (vi har typ aldrig pratat, hen hade inte vetat vad jag heter om det inte vore för Facebook) att han skojade ju inte om misshandeln, han skojade om att de kollade på filmer som inte var så romantiska på deras romantiska kväll. Den kommentaren fick passivt-aggressiva likes från fyra andra personer som jag heller aldrig typ pratat med. Haha. Sorgligt.

Aja. Orka att jag framstår som det där humorlösa prettot som inte ens kan skratta åt ett extremt blodigt mordförsök. Äh, ska jobba lite på det. Måste kunna se det roliga i våld och andra trauman, inte vara på hugget hela tiden, inte leta efter problem hos alla och så vidare. Ja, jag kanske var ÖVERDRIVET KÄNSLIG för att jag precis hade läst fallet och tagit så illa vid mig av våldet och inte blivit luttrad och förhärdad och sett förbi de hemska detaljerna och kunnat fokusera på de rättsliga frågorna, ”som en riktig jurist”? Fan, ibland undrar jag varför jag ens valt denna bana.

Sånt gick igenom mitt huvud efter att föreläsaren skojat. I pausen gick jag fram till honom och sa att jag tycker att det är respektlöst, osmakligt och direkt opassande att skämta sådär. Han tittade på mig med höjda ögonbryn och sa att det ”inte var meningen” att skämta och att om jag nu blir så sur så kan jag väl ”skälla ut mina kompisar istället”. Som ett sista körsbär sa han att jag är den enda som ”blev sur” och att min kritik därför var helt ogrundad och inget han behövde ta ställning till. Haha, maken till arrogans… Jag blev så lack att jag gick därifrån. Hörde att han senare bad om ursäkt inför gruppen genom att pliktskyldigt rapa fram att ”alla rättsfallen som tas upp här är verkligen tragedier”. Men det hörde inte jag, för jag var upptagen på stan med att köpa ett svindyrt nagellack från Deborah Lippmann, i rent terapeutiskt och ångestdämpande syfte.