Okej, såhär va. Det är enklast om vi tar det från början. Carl Bildt är folkvald. Hans uppdragsgivare är svenska folket. Han står och faller med förtroendet vi ger honom. Vad händer när något uppdagas som gör att frågor väcks (välj fritt från alla skandaler Bildt varit involverad i som ni kan komma på) (kommer ni inte på några? Här är en minneslapp på några exempel: CIA, Lundin Oil, Sudan, Gazprom, Vostok Nafta, Biljana Plavsic – googla skiten)? Vi ställer de kritiska frågorna. Hur bemöter han kritik och ifrågasättanden? Ja, det är bara att välja fritt från hela arrogansspektrat. Han skakar av sig allt, hans ryggmärgsreflex är att hånfullt fnysa och skaka på huvudet åt alla frågor som inte handlar om vilken briljant diplomat och fredsmäklare han är eller vilken parmesansort som är hans frus favorit.
Tycker ni att det är okej att vi har makthavare som är kända för sin slutenhet mer än något annat? Tycker ni att det är ”lite kul” att Bildt är notoriskt svår att intervjua, så besvärlig att det i kurslitteratur på journalistutbildningar (Häger, Björn: Intervjuteknik, Liber 2007 – kapitel 1: Konsten att intervjua Carl Bildt) ägnas hela kapitel åt hur man intervjuar honom och andra politiker med en arrogans av hans kaliber? Är det roligt? Har politiker något att lära av honom, eller är det ett akut jävla demokratiproblem med en utrikesminister som skrattar folket i ansiktet? Är det verkligen något för politiker att eftersträva, att bli skottsäkra, osänkbara, att bli hala som ålar, aldrig behöva ställas till svars för någonting? Vi ser redan en ny generation toppolitiker som har samma inställning till kritiska frågor; snacka skit, förvirra genom motstridiga eller luddiga svar, slå ifrån dig, var arrogant (går att applicera på exakt alla högre politiker inom Alliansen och Socialdemokraterna). Han tror att kan komma undan med vad som helst för att vi själva agerar precis så. Vi låter honom. Den stunden någon uppgivet suckar ”Carl Bildt är helt omöjlig”, eller ”Carl Bildt kommer undan med allt”, så låter vi honom göra just det.
JAG FATTAR INTE!!! Vad är det för jävla fel på en nation som står helt handfallen inför en (1) proffspolitiker som aldrig pratar klarspråk samtidigt som han är misstänkt för en rad allvarliga brott och oegentligheter? Vad är detta för jävla fars? Han stegar runt på UD som om INGENTING har hänt. Som att han är en helt vanlig man på en helt vanlig arbetsplats, ”nothing to see here”. Ska vi verkligen bara rycka på axlarna, skoja lite hålögt om hur slug han är och sen beklaga oss över att man inte kan lita på politiker? Har han någonsin gett er en anledning att lita på honom? Kan en politiker som är känd för att vara ”hal som en ål” ge ett förtroendeingivande intryck? Fattar ni inte att han skrattar er rakt upp i ansiktet när han inser att han är Sveriges minst förtroendeingivande offentliga person – SAMTIDIGT SOM HAN HAR ETT JÄVLA FÖRTROENDEUPPDRAG?! Jag blir så fucking förbannad. Vi är hans uppdragstagare, svenska folket. Jag vet inte vad fan hans mamma lärde honom, men min mamma sa att NÄR FOLKET FRÅGAR SVARAR MAN.
Du lyckades sätta exakta ord på den ilska och frustration jag känner var gång den mannens namn nämns. ”Fattar inte varför du hatar honom så mycket? Asså, visst för han är höger och har shady kontakter men varför HATET?” JO, för precis de anledningar du nämnde har liksom inte kommit till insikten att det är sättet alla låter honom hållas på, typ som om han vore någon mysig gammel farfar som får styra och ställa och kläcka ur sig vad som helst på familjemiddagarna bara i egenskap av att vara patriarken och för att han alltid gjort det och för att ingen kommer ihåg hur det var när han inte satt i finstolen vid bordets ände och kläckte ur sig sitt skitsnack.
Tack! <3 känner sån väldig love till dig!