skriet från tunnelbanan

jag har sån ångest över min plats på jorden. jag vill inte vara med längre. då och då får jag glimtar av mitt framtida liv och känner paniken komma krypande, över en tillvaro där jag är fast, fast, fast. igår morse stod jag på tunnelbanan och svettades i en fullsatt vagn med hundratals andra personer med djupa ringar under ögonen, grå hy, hängande mungipor och hängig hållning. tunnelbanan är mitt absolut värsta, det är där jag får alla mina insikter om hur innerligt jag hatar det kapitalstyrda konsumtionslivet. det är ingen fara när det är tyst och lugnt och tomt i tunnelbanan. när tågen makligt rullar in på perrongen och några enstaka resenärer tultar på. men när tusentals akut olyckliga morgonpendlare står där med gråten i halsen en måndagmorgon i oktober, nej, då vill jag bara öppna mina armar, ge alla dem en stor kram, en puss på pannan och säga; ”kom ihåg att du inte måste”. jag vill befria dem, oss. jag vill påminna dem om att de inte måste gå upp innan solen, fast kroppen säger nej, att de inte måste proppa i sig nån äcklig näringsfattig processad frukost trots att de mår illa av trötthet, att de inte måste ställa sig framför badrumsspegeln och putsa bort spåren av deras undermåliga sömn, med hjälp av tvål, schampo, smink, deodorant, hårborste, rakapparat, tandkräm, tandborste. att med hjälp av sin arsenal av hudförstörande geggor och krämer och vätskor ge ett sken av att de är pigga och mår bra, fast de bara vill lägga sig ner och dö. så att de äntligen får sova. BARA DÖ. får att äntligen få vara ifred och sova. sova. sova.

men. sen kommer jag ju på. att om jag säger ”kom ihåg att du inte måste”, så är det en lögn. för de flesta måste ju. om man slutar jaga sin paycheck kommer nån snart och knackar på och påminner om räkningar. banklån. kreditkort. fakturor hit och dit. avbetalningar på bilar och hus och kylskåp med ismaskin som alla tydligen behöver. alla har hyror att betala, kids att försörja, ångest att dämpa. vi är fucking fast. och vi måste stå svettiga varje morgon på tunnelbanan med gråten i halsen och varenda jävla gång fråga oss själva: varför gör jag såhär mot mig själv. varför gör jag såhär mot mig själv. varför gör jag såhär mot mig själv.

det var länge sen jag kände mig såhär ensam och liten och maktlös och obetydlig och förslavad. och då hör jag ändå till en grupp människor som har oändligt mycket mer makt och kontroll över min egen tillvaro än många andra. att revolutionen inte har kommit ännu är fan en av mänsklighetens största gåtor såhär i konsumtionssamhällets tidevarv. men jag fortsätter hoppas! på att a change is gonna come.

4 Kommentarer

  1. Kan bli översköljd av den känslan rätt ofta, speciellt när jag bör plugga, har ett viktigt prov och jag börjar reflektera över min framtid. Det som fungerar som motivation för andra, att försöka visualisera sitt framtida liv, tänka på det fina juristjobbet man ska få, alla materiella saker man kan köpa osv kan helt seriöst få mig att förlamas av ångest. Det, ja det måste finnas NÅGOT mer i livet. Även de individer som är ”lyckade” i detta livet som utifrån det moderna konsumtionssamhället har ALLT är fortfarande fångade i tristess och tomhet och detta trots att majoriteten av befolkningen aldrig skulle kunna nå samma nivå av ”framgång” oavsett hur mycket de kämpade.

    Jag vet inte, ett paradigmskifte kanske är på plats man kanske ska fortsätta kämpa sig igenom denna utbildning, denna monotona och andefattiga vardag så man kan göra något av substans i framtiden. Att göra något som hjälper sina medmänniskor eller arbeta mot de strukturella bojor vi alla är fjättrade i kanske gör att livet återfår sin mening.

    • Ja. Din lösning är ju det enda rimliga. Jag kan dessutom känna att jag är så brutalt ointresserad av materiellt välstånd, vad ska jag då kämpa för om pengar är den yttersta motivationen i exakt varje led? Gud känner mig så fånig som klagar på sånt som alla andra har klagat på genom historien. Men jag har ingen motivation eftersom att jag inte tycker att pengar är tillräckligt kul. 🙁

  2. Jag är tre månader från examen och frikkin jävla livrädd för att ge mig ut i arbetslivet, jag vill verkligen inte det pga just det du beskriver ovanför. Kommer få ett halvtaskigt jobb pga alla bra jobb kräver sjukt mycket erfarenhet och ja, jag vill inte. Men vad kan jag göra? Å, fan, ångesten.

  3. Puss Annahita, du är är bäst på att beskriva ångestladdningens urladdning och är det inte lite fint ändå att det finns några som brottas med samma allergi för dessa strukturer. Fakking lajf asså, sånt litet avskum men, va fan! Liksom. Ja. Puss

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *