Bild från DN-artikel om samma ämne
Den framlidne språkvetaren Hans Karlgren, son till det ANTIKA justitierådet Hjalmar Karlgren (vars texter jag försökt läsa, med blandad framgång p.g.a. har inte TÅLAMOD för pre-WW1-språket), skrev i en språkspalt en gång:
”Då sa vederbörande”
En spalt om politiska ord avslutade jag med uppmaningen att hålla fast vid det egna perspektivet: ”Jag är här. Om någon vill träffa mig, måste han komma hit eller också måste jag gå dit.” Jag undrade just om någon skulle komma med repliken ”Kan Du inte föreställa Dig att en kvinna vill träffa Dig?”. Det kan jag förstås, skulle jag svara, men jag kallar ogärna medmänniskor för vederbörande, och att skriva han/hon verkar så ansträngt och skulle föra tankarna till spelet mellan man och kvinna, som jag inte särskilt ville framhäva (men heller inte utesluta).
Jag har fått åtskilliga kommentarer till mitt inlägg från män och kvinnor, men ingen har hakat upp sig på han. Det visar att svenska språket trots allt fungerar. Han är nämligen – ibland! – synonymt med han/hon. Inte ens de militantaste feminister blir provocerade varje gång de inbegrips i ett han, lika lite som av det generella man: ”Man har så kort stubin när man har mens” – så kan unga tjejer på dagens språk uttrycka en gammal kvinnlig erfarenhet.
Nej, vi är nog inte så sexfixerade som finnar och ungrare tror att vi är, vi som talar svenska och engelska och liknande språk och inte förmår nämna en människa utan att tänka på hennes (!) kön.
Men det är illa nog att han är tvetydigt. Vi behöver, allt oftare, ett ord för att kunna tala om en människa utan att (misstänkas vilja) ange kön men ändå utan att jämställa människan med någonting könlöst.
Ordet är hen. Inte därför att han/hon råkar heta hän på finska utan därför att det passar in i det svenska mönstret: en pendang till den och samtidigt en medlem av en familj av h-ord som pekar på person. Reformen innebär att vi gör om samma manöver som när vi för ett par århundraden sedan införde den för att slippa att säga han eller hon om själlösa ting som inte var neutra.
När vi ändå håller på kan vi införa he som pronomen med syftning på flera personer.
Men skall inte språkvården nöja sig med sånt som stavningen av karaktäristisk ellerftalsyra?Pronomen kan vi väl ändå inte gå och ändra på?
Jodå. Med beslutsamhet och goda argument kommer man långt – särskilt i ett land där folk har respekt för lag och myndigheters anvisningar.
VÄL RUTET din gamla stofil. Y’all see – det är inte svårare än såhär! Konstaterar även nöjt att seminarieläraren i köprätt använder hen på ett högst otvunget sätt. Gillar det.
Ja, alltså. Det fina i när min pappa, journalist sen urminnes tider, under den värsta hen-hysterin utbrast att detta var världens mest användbara ord och utan en massa tjo och hej började använda det? Mitt lilla hjärta var så stolt.