(Det här är ett inlägg från min gamla blogg på Djungeltrumman.)
min lillebror taimas föddes en höstdag för 7 år sen, när jag var i berlin. pappas tjej var gravid jättelänge kändes det som, men en tisdagkväll ringde pappa från stockholm och sa att jag har fått en till lillebror.
när taimas började prata märktes det att han var annorlunda. allt eftersom att han fick större färdigheter att uttrycka den personlighet som gömde sig i hans lilla ludna mjuka korviga barnkropp, och man lärde känna honom allt bättre, så var det som att komma längre och längre in i en annan värld. en helt annan värld, med helt andra system och referensramar, än jag nånsin hade upplevt, eller ens hört talas om. jag vet inte på vilket annat sätt jag kan beskriva honom, än att han är ett ufo. jag vet att alla säger att deras bebisar är unika, men jag vet inte, jag har känslan av att taimas är unik på ett unikt sätt. som att han är fullärd, på något vis. att han vet vad han vill ha med sitt liv, innan han ens kan uttrycka det.
redan innan han kunde prata klädde han sig i sin mammas scarves, borstade sina små bebislockar med hennes hårborstar och målade sitt persikoansikte med hennes läppstift. en gång, när han var typ 18 månader, hade han geggat ner hela sitt ansikte med sin mammas la prairie-kräm. han må ha vuxit en del efter detta, men han greppar fortfarande inte riiiiktigt hur mycket pengar 6000 kr är, och han har fortfarande inte släppt sin fascination för sånt som han uppfattar som kvinnligt. han säger det med jämna mellanrum, “jag önskar att jag var flicka. jag vill inte vara pojke”. när jag med sorg i mitt hjärta frågar varför svarar han “pojkar får inte har klänning, pojkar får inte ha långt hår”, och så upprepar han det som ett mantra, som för att verkligen pränta in det så att han inte glömmer bort det. han har pratat om att vara flicka ända sen han lärde sig att prata.
nu börjar han i första klass till hösten. det lilla ufot som landade i vårt liv för 7 år sedan omfattas nu av skolplikten, och frågorna hopar sig. hur lär man en utomjording att läsa? hur får man en utomjording att förstå att man inte bara kan ha roligt hela tiden, eller att det finns vissa saker i världen som man bara inte kan påverka? där han kommer ifrån är inget av det där något problem. där han kommer ifrån är det enda problemet hur pappa ska ha tid att bygga vasaskeppet i naturlig storlek åt honom, om han jobbar så mycket på dagarna. sorglös, än så länge. och hittills har ingenting varit utom hans kontroll.
när jag ser min lilla bror ser jag ett barn med en knivskarp intelligens, ett enormt ego och en stark vilja att vara omtyckt. inom hans hjärta finns en ocean av kärlek. allt detta kolliderar så himla ofta och resulterar i hopplös förvirring och energislukande inre konflikter. när han inte får som han vill bryter han ihop, kalabalik och kaos och panik råder och till slut ger han upp och kan utmattat snyfta “jag önskar att jag var ett snällt barn”.
å ena sidan vill han vara i centrum och ha kontroll över situationen, vilket funkar bra när man leker själv hemma men inte så bra när man ska samsas med vuxna familjemedlemmar eller en miljon andra sexåringar i skolans överdimensionerade barngrupper. å andra sidan märker han att hans bekräftelse- och kontrollbehov ibland leder till att han blir impopulär, och det bereder den lille mannen stor sorg. han säger att de andra barnen är tråkiga och dumma, att de inte får bestämma över honom och att han helst vill leka själv (men jag ser hur han avundsjukt tittar bort på hans klasskamrater som leker på skolgården när vi går hem). han säger att han inte tycker om dom, men ändå pratar han om hur han längtar tillbaka till skolan och alla kompisar och lärare. till hans klass.
han går i en vanlig förskoleklass men har en “egen simon”. på grund av hans divalater och ovana att skapa kaos när han inte får som han vill har skolan – mot pappas vilja – utsett en pedagog som enbart ska ägna sig åt taimas. och alltså bara spä på uppfattningen att man kan få som man vill bara man skriker tillräckligt högt. man kan till och med få en egen personlig lekkamrat som ritar när man vill rita och läser högt när man vill höra på sagor. taimas tycker att detta är toppen, han roas ändå mer av att umgås med vuxna och han känner sig nog lite märkvärdig och speciell som är den enda ungen i gruppen som har en egen vuxen helt för sig själv. och skolan tycker säkert att det är skönt att veta att det finns nån som har koll på taimas hela tiden, så han inte ställer till med bråk. de verkar skita i vilka konsekvenser den här särbehandlingen har för taimas, och vilka förväntningar det ger honom. hur det försvårar ännu mer för vår redan utmattade pappa. han är ensamstående småbarnsförälder, egen företagare och 62 år gammal.
pappa ringde mig idag. jag har varit bortrest och vi uppdaterade varandra om läget i våra liv. han hade tidigare mailat och skrivit “på måndag börjar taimas i första klass, gud bevare mig”, och jag bad honom att utveckla i telefon. pappa suckar bara och berättar att det inte direkt är nån solskenshistoria av förväntansfullhet och pirr i magen. pappa berättar om förra helgen.
”pappa”, säger taimas. ”jag är inte så fin.” pappa tittar på barnet där han står framför hallspegeln och undrar skärrat vad han menar.
”jag har så lång hals”.
pappas röst vibrerar i 17 nyanser av sorg när han berättar detta. han förstår hur det har gått till när den där tanken om *FUL* har slagit rot i barnets huvud. i skolan har de andra barnen säkert pratat. kanske inte om taimas specifikt, men om utseende, skönhet och icke-skönhet. någon kanske har sagt ”jag har glugg mellan tänderna”, någon annan kanske sa ”jag är tjock”. och sen har taimas ställt sig framför spegeln hemma i hallen och börjat leta efter fel hos sig själv. helt i linje med den rådande kvinnosynen. om taimas kan relatera så starkt till kvinnor som han gjort under hela sin uppväxt, är det kanske inte heller konstigt att han – precis som dom – letar efter fel hos sig själv. pappa sa att han hade sagt till taimas att han är helt perfekt som han är och att han har skolans vackraste ögon. när pappa sa det i telefonen började jag gråta. för det är liksom över nu. det är för sent. det har redan börjat. det fula kalla vidriga samhället har satt sin första klo i min grodpojke, och hans kommande uppväxtår kommer att kantas av uppmaningar från vuxensamhället:
normalnormalnormalnormal, dumåstevaranormal, dumåstevarasomallaandra, betedigsomdinålder, betedigsomdittkön, betedigsomdinbakgrundharförutbestämt. rättadigiledet. frågainte. skrikinte.
det spelar ingen roll att vi försöker ha en varm och trygg miljö i familjen, för så fort han kommer utanför dörren så är det utom vår kontroll. skolan har bestämt sig för att taimas tar för mycket plats, frågar för mycket, leker för länge, tjafsar för mycket, att han är onormal, och faktum är att han är en persona non grata i sin klass nu till hösten. de talade om för pappa att de helt enkelt inte har skrivit in honom i klassen inför höstterminen och att man borde kolla upp andra alternativ. men å andra sidan – vad fan kan de göra? de kommunala skolornas budgetar krymper år för år (och i en moderatkommun som täby? jag vill inte ens veta), barngrupperna växer och pedagogerna är ett alltmer utarbetat och hunsat gäng. de har inte råd med avvikelser. men som jag ser det är varenda unge en avvikelse. alla borde egentligen få ha en egen simon.
någon av pedagogerna på taimas förskola har berättat för honom att han inte får vara kvar, och han gör sitt bästa för att få grepp om insikten att han inte får komma tillbaka till sin klass, trots att alla andra barnen får det. och hur tacklar han den där känslan av att inte vara välkommen där han trodde att han hade en självklar plats? dit han har gått i ur och skur, under årstiders växlingar och genom födelsedagar och luciafiranden och bullbak och skogspromenader och bråk i sandlådan och ritstunder med egna simon. den där känslan av förvirring, ensamhet, uteslutande, avvisande? taimas gör precis som vem som helst innerst inne hade gjort, och meddelar pappa;
”jag ska bli någon annan”.
