”You don’t owe prettiness to anyone. Not to your boyfriend/spouse/partner, not to your co-workers, especially not to random men on the street. You don’t owe it to your mother, you don’t owe it to your children, you don’t owe it to civilization in general. Prettiness is not a rent you pay for occupying a space marked ’female’.”
– Erin McKean
Bra citat.
Går inte en dag utan att dessa tankar hämmar mig. Har aldrig tvivlat på min intelligens och styrkan att uträtta vad jag vill. Det är alltid längtan efter skönhet, pressen att upprätt hålla ett ”fint” yttre som drar ner mig. På bussen, i matkön, på jobbet, festen, var gång ett glädejemoment ska förevigas, varje gång jag möter någon annans blick, under presentationer när klassens ögon riktas mot mig och ångesten och nervositeten hinner ikapp mig är det aldrig bristen på kunskap eller tvivel på min förmåga som försämrar min presentation utan orden som dånar inom mig och överröstar allt annat är: SER JAG FUL UT.
Jag hatar att jag är min största fiende, att jag gång på gång förminskar och nedvärderar mig själv på detta sätt. Det rör mig inte i ryggeen om någon förolämpar mig så länge de inte rör vid mitt utseende. Kan inte ens ta emot komplimanger ”vad fint hår du har” övertygar mig bara om att jag har fuckface, ”fina ögon” om att det inte finns något annat värt att kommentera etc.
HAT.
word