börnad av annahita 16 år

jag hittade denna inlämningsuppgift från ettan på gymnasiet bland några papper när jag hjälpte mamma att röja ur ett rum tidigare idag. jag vete fan vad det handlar om men jag fattar att jag var en jävel på att slaya folk i text när jag var yngre:

Till Lasse Andersson från Annahita.

Mänsklighetens storslagenhet har förmodligen inte nått dig ännu, Lasseman. Människan kan i all sin banala enfaldighet – i sitt sökande efter antingen livets mening, en Gud, eller bara lite närhet – uträtta verkliga storverk i samspelet med andra människor.

Månkalendern, Cheops pyramid, boktryckarkonsten, rymdfärderna, Woodstockfestivalen och internet är alla exempel och, om man så vill, bevis på detta, men det verkar som om det aldrig har slagit dig att det är tack vare oviljan att döma och viljan att begrava stridsyxan och samarbeta över de egna revirgränserna som dessa fantastiska påhitt har kommit till världen. Du är en människa, men jag törs knappt använda det ordet om dig, som aldrig berörts av mänsklig värme, och istället för att försöka älska ändå ser du på världen genom ett statusfilter och blir känslokall och beräknande. Som en robot.

Hela ditt universum kretsar kring dina strålande plus och dina förbannade minus, jakten på de förstnämnda och förpassandet av de sistnämnda. Du är beredd att skjuta någon annans skepp i sank för att få se ditt eget segla ikapp med Titanic och Santa Maria, och vem som kommer i kläm bekommer dig inte – så länge det inte är du.

Har du skrivit långa listor på saker du måste göra, så att du kan nicka instämmande och berätta om dina egna erfarenheter när Viktor och DC börjar låta käften gå? Har du försökt delge någon annan än stackars Hårlös ditt värdeperspektiv och din sjuka fixering vid socialt anseende? Hur tror du att andra människor ser dig; är du plus eller minus? Har du älskat någon på allvar? Jag har svårt att tänka mig att någon skulle älskat dig på allvar, för när man väl lär känna dig infinner sig vämjelsen omedelbart. Du kan ju ha försökt undvika att visa din mörka sida med plus- och minusskalorna, men någon gång under årens lopp måste du ha råkat fälla en illa vald kommentar och varit tvungen att förklara dig. Vad hände då? Skrattade de?

Skäms du inte inför dig själv? Jag skäms för dig, å dina vägnar. Du är så patetisk att det gör ont i mig. Jag önskar att någon kunde befria dig från din börda och låta dig dö; du är ju trots allt en människa och förtjänar att dömas därefter.

Din ovän,
Annahita.

ABOOOOOOOOOOOOOOO!!!!!!!!!!!! tänk om jag kunde langa såna dissar nuförtiden! fan, nån gammal SK3:are från norra real som kan ha nån aning om vad detta handlade om? jag får känslan av att vi har läst en bok och fått i uppgift att skriva ett brev till en av karaktärerna. men jag har inget som helst minne. blir lite skärrad av mitt hårda språk. herregud. inte en enda svordom, ändå känner jag smärtan som denna icke-existerande person måste känna.

älskar också kommentaren jag fick av min lärare;


han ba ”bra slaktat! betyg: mvg”. LOL. tänk om han skulle se hur mitt språk har förvandlats sen dess. han skulle fan avlida.

3 Kommentarer

  1. Jamen det här kommer jag ihåg! Stämmer att det var ett brev vi skulle skriva till huvudpersonen i boken Plus minus noll. Själv skrev jag ett självmordsbrev från den där tjejen ”Hårlös”. Hehe, vad makaber man var när man var liten.

  2. ààh lidbaums handstil!
    😉

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *