junoesque *vardagspoesi*

igår torsdags hände det mig en riktigt underlig grej på tunnelbanan. jag var på väg hem efter att ha jobbat i 10 timmar. jag var trött som ett svin, med 12 timmar gammalt smink och flottig lugg, så jag brydde mig inte om mina medpassagerare, utan satt och fördrev tiden med att försöka surfa i mobilen.

vid rådmansgatan stiger det på en tjej och sätter sig framför mig. hon är i min ålder, har en virkad lila basker, lockigt blont hår och lyssnar på musik i en grön ipod nano. jag hinner även notera att hon snusar, och hon kan inte låta bli att pilla med prillan. hela tiden är hon där och fingrar. tänker inte så mycket mer än att jag är tacksam över att jag själv inte snusar. orka *pilla med prillan* liksom. men iallafall! när tåget nått ut i bromma händer det underliga; tjejen mittemot mig räcker fram sin mobil. på displayen står det ”hej!”. ja ba va? men jag hejar på henne. artig måste man ju vara. sen räcker hon mig ena ipod-hörluren. ja ba va? lydigt trycker jag in den i örat och lyssnar, det är nån amerikansk nyfolksångare á la devendra banhart som plinkar på en stålsträngad och ylar som en prärievarg. jag frågar vad det är hon spelar för mig, hon visar ipodens display. det visar sig vara något från soundtracket till allas vår favoritfilm juno (LOL); det är då jag inser att jag kommer blogga om detta, haha! sen så klappar hon på sätet bredvid sig, hon vill att jag ska sätta mig bredvid henne. lydigt sätter jag mig bredvid henne. sen sitter vi där och lyssnar, hela vägen hem till förorten. när hon stiger av i vällingby har jag hunnit få reda på att hon heter eva, kommer från jönköping, har en kompis som jobbar vid mariatorget, och att hon pluggade historia på SU men att hon för tillfället inte sysslar med något särskilt. och att hon gillar soundtracket till juno.

– vi kanske ses nån gång på gröna linjen, säger jag när hon går av.

– jag hoppas det! hojtar hon innan hon snubblar ut.

jag börjar filosofera lite om henne. min första tanke är att hon, efter några glas vin, känner sig lite social och vill snacka med nån. min andra tanke är att hon stöter på mig. det avfärdar jag dock ganska snabbt för jag måste sluta med att smickra mig själv sådär. och min tredje tanke är att hon, efter att ha inspirerats av juno, försöker idka lite *vardagspoesi* och vara lite *konstig* och oblyg. är det en orimlig tanke? för det är ju precis så juno är. konstig och oblyg. och lite jobbig.

fast eva var inte jobbig. hon fick mig bara att skämmas för att jag blir så besvärad när en främling försöker connecta med mig som en annan människa. för jag är inte en annan människa! jag är ett jävla skåp!

PS. här är låten hon lyssnade på. det är ”all i want is you” med barry louis polisar. extremt indie-folksy!