feminist, socialist, HBTQ-kramare, PK-maffia och andra fascistoida titlar i det nymoderata sverige.
för några dagar sen sa bästa haso, på tal om mitt inlägg om joe strummer, att han hade suttit på ett torg i örebro och sjungit clash-låtar för att läsarna på hans gamla blogg hade slagit ett kommentarsrekord. titta på klippet här, och läs hans kärleksförklaring till mitt favoritband här, kombinationen kommer göra dig varm ända in i märgen.
underbart.
idag är det ofattbara nio (9) år sedan joe strummer dog.
jag har alltid skrattat åt folk som blir uppriktigt ledsna när idoler och kändisar dör, och har heller aldrig förstått känslorna av sorg för en person man inte känner. men jag kom på mig själv med att börja gråta när jag, efter att ha fått höra nyheten om hans bortgång, satte på london calling för att låta det *sjunka in*. han betydde mycket för mig när jag var tonåring, han är den enda mannen jag någonsin idoliserat. kanske var det joe strummers patos som fick mig att vakna – det, i kombination med insikten om att kids i min omgivning har helt andra förutsättningar än jag och smärtan det medför. han väckte frågor hos mig, frågor om klass och fattigdom och orättvisor, innan jag knappt förstod vilket grepp de har om mänskligheten.
han är älskad och verkligen saknad. mick jones kallar honom för ”the real thing” och paul simonon för sin storebror i deras tacktal när the clash valdes in i rock ‘n’ roll hall of fame, året efter att han dog. överallt på youtube, i alla videoklipp som på något vis är relaterade till honom, skriver folk om hur betydelsefull och oersättlig han är, det är som om de pratar om en familjemedlem. jag har aldrig heller hittat någon värdig ersättare. och varför leta efter en ersättare, egentligen? joe strummer var den ultimata hjälten (förutom hans uppenbara handikapp) (man); en rakryggad och in i döden opretentiös britt som står upp för de svaga. en textförfattare med känsla för gåshud och en melodimakare med känsla för smärta. allt detta förpackat i en sån förkrossande punkswag som ingen annan någonsin kan härma.
alla har hört the clash så istället lägger jag upp ett klipp från när joe strummer var hos david letterman med sitt band the mescaleros. det är så fint att jag dör. han må vara en vit lönnfet medelålders gubbe men FAN vad han talar rakt in i hjärtat på mig.
(är ni nyfikna på mer om hur joe var och om varför jag älskar honom så rekommenderar jag att ni tittar på dokumentären westway to the world. finns i sin helhet på youtube, man kan börja med det här klippet och sen klicka vidare.)
alltså, kärleken jag känner för dessa fyra män. det finns inget popkulturellt element har format mig så mycket som the clash. första gången jag hörde london calling, den där fullkomligt knäckande känslan som får en att vilja falla på knä. ja, det här är en kärleksförklaring. ännu en kärleksförklaring, haha. *PANG!* sa det. på en enda lyssning. the clash genomsyrade hela spektrat av mitt liv när jag började intressera mig för vad som händer runt omkring mig, när jag blev något annat, när jag började orientera mig i den snåriga politiska topografin med en musikalisk karta och en ficklampa. när jag blev jag.
fan, ett sånt jävla rakryggat patos. love ‘em to death.
om man klickar på bilden kommer man till en liten samling av mina bästa clash-låtar. lyssna vetja, det gör dig gott.
jävlars, när jag skrev det förra inlägget påmindes jag plötsligt om ett annat inlägg jag hade tänkt skriva! upptäckte ju för ett tag sen att min första celeb crush paul simonon har två söner som har blivit stora, de ska vara en 17-18 bast vid det här laget. de fotades av hedi slimane för en pradakampanj förra året och jävlars vilka små keruber de är! de brås på sin far. snygga jävlar.
fast de är ju inte så lika honom. och de är inte så lika varandra heller. den ena liknar ju joe strummer mer, haha! aja. still cool.
åh jävlar alltså, dör p.g.a. snygg.
jag bloggade om den här bad ass-tischan för läääänge sen på gamla bloggen och nu bara föll det sig så att den två år senare klickades hem från nån tattig nätbutik för rockers. mmm. 185 kr med frakt. pussar på mitt näthandlarfinger av nöjdhet. 
senaste kommentarer