här sitter er queen alldeles allena på en lördagkväll. lyssnar på min jag-är-ensammast-i-världen-playlist och ba är inte så jävla nöjd liksom [töntiga män som whinar]. jag har snickrat ihop playlisten själv med hjälp av överblivet virke från min och marks powerballadplaylist, lite toast och en apelsin. inget vin. men det finns i kylen om nån vill ha.
skriv nåt fint till mig. till exempel, om du kommer hem från da club och är lite full, sätter dig vid datorn och läser detta, kan du väl passa på att skriva nån fett blödig kärleksförklaring till mig nu? skulle vara nice.
hälsningar,
your unhumble leader.
ska försöka undvika att vara niotillfemesque så mycket som det går i detta inlägg, men det är svårt när man ska skriva några rader om tonårsminnen.
vad jag kan minnas så tyckte jag inte alls att det var jobbigt, kände mig aldrig mobbad eller så. asså det där gänget mobbade ju alla och eftersom att jag var klarsynt så förstod jag att det inte var personligt mot mig, utan snarare mot alla som inte hade en canada goose-jacka. nej, jag har snarare blivit mer övertygad om att det är jag som har rätt och att dom har fel. oh well, alla har vi väl blivit hackade på när vi var tonåringar, man ÄR ju helt keff då och det är inte konstigt om andra uppfattar det.
)
. man kan också dra paralleller till bruno k. öijer (for your reference: 
senaste kommentarer