igår såg jag en sån jävla fin dokumentär på kunskapskanalen, den hette bortom jerusalems gränser och följde ett antal homosexuella i israel och palestina, en vardag som jag inte alls har någon inblick i. när man liksom snöar in på ett ämne, som jag har en tendens att göra, så är det lätt hänt att man bara fokuserar på ämnets kärna, och inte på det som händer i periferin. alltså, om min hjärtefråga är fred i mellanöstern, så är det kanske lätt att tänka att allting ordnar sig, bara ockupationen upphör och alla flyktingarna får återvända. det är också lätt att tänka att allting där cirkulerar runt just den frågan och att hatet och bitterheten mellan de olika etniciteterna är det enda problemet. men det finns ju andra livssituationer också, som den här dokumentären verkligen tryckte upp i mitt ansikte.
till exempel fick man följa en ung man från ramallah, ubaid. han är gay, troende muslim och palestinas första drag queen. han har stora, svarta glittrande ögon och verkar ha levt hela sitt liv i motvind. han är familjens äldste son och hans päron vill att han gifter sig med sin kusin som bor i north carolina, USA. kusinen vet att han är gay, de båda skrattar åt det. hans mor vet att han är gay, men verkar tro att han ”kommer över det”. förutom att han lever som homosexuell i en miljö som inte har kommit så långt i sin tolerans för alternativa sexualiteter, så lever han som arab i en miljö som knappast har kommit så långt i sin tolerans för alternativa etniciteter. varje dag utstår han trakasserier och hot och flera gånger har han blivit utsatt för mordförsök. på nätterna klättrar han över muren i skydd av mörkret för att ta sig in till jerusalems enda gayklubb, shushan.
det är shushan som verkar vara navet i den här dokumentären. med det undanskymda lilla haket som utgångspunkt får man träffa en massa andra människor, bl.a. två unga homosexuella bosättare (haha, skön kombo!!! vet inte om jag ska älska dom eller hata dom! kortslutning i mitt allt-är-svart-eller-vitt-när-det-handlar-om-israel-centra i hjärnan), adam och amit. adam blev knivhuggen 3 gånger under jerusalem pride 2007, av en ultraortodox judisk man helt klädd i svart.
shushans ägare, sa’ar netanel, har en post inom den myndighet som motsvarar landstinget i jerusalem, och i egenskap av detta mottar han dödshot dagligen från ultraortodoxa judar som inget hellre vill än att se honom begravd (”men inte i jerusalem, för smutset från hans kropp skulle fördärva den heliga jorden”). vid ett tillfälle i dokumentären tar han emot ett brev som visar sig innehålla mjöl, ett uppenbart hot om mjältbrand. nån organisation publicerade hans mobilnummer och hemtelefonnummer, och även numret hem till hans gamla 90-åriga mor. han uppskattar att det rings 300 hotsamtal till honom VARJE DAG. de frågar hans mor hur hon kan älska honom, hur hon kan vilja ha honom i sin närhet… hur orkar han leva i en sån extremt fientlig miljö? det är helt bortom vad jag kan greppa.
sen får man också träffa samira och ravit, en palestinsk och en israelisk kvinna som har haft ett förhållande i ett par år. de träffades på sjukhuset där de båda jobbar, samira som sjuksköterska och ravit som läkare. haha, det är ju varje mellanösternförälders dröm att deras dotter ska gifta sig med en läkare, synd för samiras föräldrar att läkaren ifråga råkar vara en kvinna liksom. samira berättade att det största tabut för en troende judisk mor i israel är ifall hennes dotter är tillsammans med en arab, och det näst största är ifall hennes dotter är tillsammans med en kvinna.
trots att de två kvinnornas situation kanske talar till mig mest, dels för att de är kvinnor dårå, men också för den gränsöverskridande kärleken, så är det ubaid som berör mig mest. jag kände mig så ledsen över hans liv, över valen han tvingades till att göra. jag vill inte att det här inlägget ska bli ett komplett referat av dokumentären, därför hoppas jag att åtminstone några av er klickar på länken här nedanför och tar er tiden att titta på den i sin helhet.
kolla på UR play här (jag tror att det är rätt länk, kan tyvärr inte dubbelkolla eftersom att firefox kraschar så fort jag försöker gå in på nån slags svt play-sida).
en annan bra grej att påpeka här, tror jag: filmen är regisserad, producerad och skriven av en kvinna, och nästan hela filmteamet och produktionsteamet består av kvinnor. bra grej!
läs mer:
filmens officiella hemsida: cityofborders.com
aswat, en organisation för homosexuella kvinnor i palestina: aswatgroup.org
jerusalem open house for pride and tolerance: joh.org.il
senaste kommentarer