Tag Archive for 'avatar'

det känns så himla självbelåtet att göra såna här listor, men jag själv gillar att läsa dem när andra gör såna, så jag tänkte bjuda på lite självbelåtenhet ändå. jag försökte då bena upp en lista över mina favoritfilmer från det nyss avslutade decenniet och insåg inte hur svårt det var förrän jag hade börjat. jag bestämde mig från början för att bara välja fem stycken, orkar inte skriva mer än så. förstaplatsen var inte alls svår, men allt som kom där under var fanimej krångligt. filmer som jag borde nämna som s.k. ”bubblare” (så jävla konstigt ord egentligen? vad är den korrekta definitionen? finns det nån korrekt definition? finns det nån defintion över huvudtaget?)  är dessa:

capote av bennett miller, wall-e av andrew stanton och du levande av roy andersson. alla tre har jag gett en 5:a på filmtipset och alla tre borde egentligen få vara med på den här listan, men när man ska hårddra gränser nånstans så är det alltid nåt man måste lämna utanför. se dessa som honorable mentions. de är sjukt sevärda alla tre. ni kanske har sett dem redan förresten, vad vet jag. avatar borde också få vara med här någonstans, men jag tycker att den kom så pass sent och det känns som om den hör hemma i nästa decennium ändå. men nu har jag nämnt den iallafall, så nu går till de som made the cut:

5. persepolis av marjane satrapi och vincent parronaud

stiliserad och extremt snygg film, to say the least. men animeringen är inte det viktiga. inte heller är det absolut key att den handlar om iran (även om det såklart är skitkul, men den hade kunnat handla om nästan vilket annat land som helst i en liknande situation). det bästa med persepolis är att man får en berättelse som man inte har hört förut. jag förstår ju att sådana här livshistorier utspelar sig i hela världen dagligen, men man har aldrig fått ta del av dem på det här sättet. jag känner flera personer som har levt likartade liv – min egen pappa för att nämna en, men jag kan inte se att den skulle vara mer intressant för mig för det. vem som helst kan ju identifiera sig med utomjordingen som efter ett chockartat farväl med sitt hem landar i skogsdungen bakom garaget, det är en allmänmänsklig känsla och jag kan helt säkert säga att varje individ på denna jord skulle må bra av att se persepolis. trots ett flertal djupt tragiska händelser förlorar filmen aldrig sin humor, det visar prov på en extraordinär livskraft och glädje och om du inte ska se den för de vackra bilderna eller humorn, så ska du se den som en av de roligaste och viktigaste historielektionerna du någonsin kommer att få.

4. walk the line av james mangold

så himla fint och ömsint porträtt som är absolut perfekt castat; inte konstigt med tanke på att johnny cash personligen valde ut joaquin phoenix för att portättera honom (efter att han hade sett gladiator, haha). men han hade verkligen god självkännedom, den karln, för INGEN hade gjort det bättre än phoenix. june carter ska även ha handplockat reese witherspoon för att spela henne. något annat som gör att jag inte kan motstå den här filmen är faktumet att de spelar och sjunger allting själva, utan dubbning. phoenix är magnetisk och man sitter hela tiden och tänker ”DET DÄR är karisma”; måste vara hans career best performance, fjädern i hans hatt, och kan inte tänka mig att varken han eller witherspoon kan göra något bättre. man ska aldrig säga aldrig, såklart, men det här är så intensivt och kärleksfullt genomfört att det är svårt att se hur de skulle kunna göra det bättre i något annat projekt. det känns som om planets have been aligning för walk the line.

3. spirited away av hayao miyazaki

spirited away är mer en upplevelse än en film. det visuella är något helt annat än det man är van vid och jag vet inte om det beror på miyazakis vanvettiga fantasi eller om japans sagotradition och deras mytologiska figurer är så diametralt annorlunda från våra – nästan ingenting i filmen liknar något som jag ens har kunnat föreställa mig i min fantasi. allt är helt NYTT. helt vanvettigt. helt fantastiskt. det är som att återfödas med nya ögon! det här är verkligen en film som med all rätt hypas och om du inte har sett den; everything you heard is true!

2. dancer in the dark av lars von trier

åh. aj. mitt hjärta. dancer in the dark är en av de jobbigaste filmerna jag någonsin har sett. det var flera år sen, i ett hus på gotlands slätter, som den satte klorna i mig för första gången. jag var helt oförberedd och blev mig själv inte lik efter att ha sett den. jag funderar mycket på von trier och hans hjärna – hur kan man dikta ihop något sånt här? den är så extremt intensiv, ångestregnet står som spön i backen, men efteråt så känner man sig ändå lycklig över att ha fått kontakt med vissa delar av känslospektrat som annars nästan aldrig visar sig. ett absolut mästerverk.

1. brokeback mountain av ang lee

love is a force of nature. jag såg om den för fjärde gången igår kväll och jag känner mig helt uppfylld och tom på samma gång. jag utser den inte bara till decenniets bästa film utan också en av de bästa jag någonsin har sett. det stod helt klart första gången jag såg den. jag älskar den stillsamma rytmen i filmen, känslan – den lågmälda, och ennis del mars buttra och fåordiga karaktär som ingen utom jack twist verkar kunna komma under skinnet på. så mycket finns osagt mellan dem, men man vet ändå. man vet om ångesten, sorgen, ilskan. det glödheta klotet som bränner i magen. lyckan. saknaden som kan flytta berg. scenen med skjortan slår mitt hjärta sönder och samman varje gång jag ser den, jag kan lätt säga att jag inte förstår kraften i ett skådespeleri som så sömlöst och subtilt kan visa mig avgrundsdjup smärta utan att yttra ett endaste ord – jag kan bara konstatera att jag är evinnerligt tacksam för att jag fick ta del av det. jag läste på imdb om de andra skådespelarna som var tilltänkta till huvudrollerna och skrattade; josh hartnett, colin farrell, marc wahlberg, joaquin phoenix, man inser rätt snabbt att ang lee lyckades casta filmens huvudroller så bra som han hade kunnat – det går inte att förbättra den genom att ändra någonting och ingen av de medverkande kommer någonsin att kunna toppa detta, inte i mina ögon. brokeback mountain är liksom ingen gaywesternrulle, det fattar man efter de första 5 minuterna, den är ett fullständigt öronbedövande vårskrik och en vidunderlig kärlekshistoria. en perfekt film. ditt liv är fattigt innan du har sett brokeback mountain.