jag är ingen romantiker. jag tycker att kravet på ”romantik” i förhållanden är läskigt för att begreppet ”romantik” är så snävt; det känns som att det i princip endast handlar om konkreta enskilda handlingar och föremål som man ägnar åt den man älskar; laga överraskningsmiddag, ge gåvor, trycka upp en t-shirt med älsklingens namn på, kalla varandra för söta grejer inför andra människor, säga ”puss puss” när man avslutar ett telefonsamtal… såna grejer. förhållanden som inte är på detta viset verkar folk tycka är lite dysfunktionella.
jag och nisse är nog det minst romantiska paret jag känner till. vi köper nästan aldrig oväntade presenter till varandra och vi kallar inte varandra för gulliga namn. vi gör nästan aldrig saker ihop, såna där saker som att gå ut och äta eller shoppa tillsammans eller så. vi säger aldrig ”puss puss” i telefon, bara ”tja” eller ”ciao” eller ”häddååååå”. nästan vad som helst, förutom ”puss puss”. ibland om jag pratar i telefon med honom när någon utomstående är med mig och samtalet avslutas med ett ”tja”, blir vederbörande förvånad när denne får veta att det var min pojkvän i telefon. ”ni är så himla svala”, har jag fått höra. det är tråkigt att man uppfattas så, liksom lite cool och oengagerad – för de flesta fattar ju trots allt att förhållandet inte handlar om gåvor och smeknamn, och de paren som hetsar med sånt har antagligen byggt upp sitt förhållande på jävligt svaga grunder.
men ibland måste man liksom fira sig själva lite. speciellt vi två. vi har för fan hållit ihop i 5 år och jag kan inte sluta tycka att det är så jävla fint. det är det absolut finaste jag vet i den här världen just nu; jag och nisse och våra 5 år. så vi gör en sån där romantisk grej; han tar mig in till stan på alla hjärtans dag och bjuder mig på bio. where the wild things are. han köper hot snacks till mig trots att han hatar dem och efter filmen fikar vi semla & kaffe. sen ska han och tompa gå på jazz som jag bangar på, så jag åker hem och känner mig harmonisk och lycklig där jag sitter.
mittemot mig sitter ett annat ungt par. båda är nog i 18-årsåldern. tjejen är tårögd och ser sammanbiten ut och killen ser inte ut på något speciellt sätt alls. han bara sitter där. pratar om oviktiga saker, har handen på hennes lår. hon nickar och svarar ”mmm”. på rådmansgatan går han av utan att säga nånting till sin tjej, han bara klappar henne lite på axeln och stryker henne över håret. sen går han av, och när dörrarna stängs vänder tjejen ansiktet bortåt, mot rutan. hon döljer ansiktet med händerna och börjar gråta. jag höjer volymen i mina hörlurar för att försöka koncentrera mig på musiken och inte stirra ner henne. i mina öron ber john lennon om ursäkt för att han fått sin kärlek att börja gråta. jealous guy - ännu en sån där romantisk grej som man kan göra; skriva en sång för att säga förlåt.
men till slut kan jag inte behärska mig längre. vad fan är det för fel på den här stan, om man kan sitta och gråta på ett fullsatt tåg och utan att någon bryr sig? så jag frågar henne; ”du, hur är det?”. hon vänder sig mot mig med sitt mascarastrimmiga och tårblöta ansikte och ser helt chockad ut. hon säger att hon har lite problem med pojkvännen. ”han är inte så romantisk av sig”, säger hon. ”jag hade nog lite för höga förväntningar på alla hjärtans dag”. mitt hjärta snörps ihop till en liten stenhård kula som ligger tung och kall som en ståldank i mitt bröst. jag undrar vad det var hon förväntade sig, och vad det var han inte gjorde. han var helt blank när han gick av tåget och antagligen kommer det att ta slut mellan dom.
”jag vet att alla hjärtans dag är fjantigt, men jag kunde inte låta bli att hoppas litegrann. på någonting litet”. jag vet inte alls vilken sorts förväntningar det var hon hade och vad hon menar med ”någonting litet”, men oavsett om det hade varit en biobiljett eller en vigselring så borde hon iallafall inte sitta på tunnelbanan och gråta. det är bland det mest hjärtekrossande jag har sett i hela mitt liv och hennes kille verkar vara helt jävla värdelös om han lämnar henne ensam, gråtandes. på alla hjärtans dag. antagligen vet han varför hon gråter också. jag sa inget av det här högt utan sa mest uppmuntrande saker som skulle få henne att känna sig lite mindre låg liksom. sen så tänkte jag på mig och nisse, och hur totalt oromantiska vi är. och då hade vi ändå gått ut tillsammans på alla hjärtans dag, och sett en film och ätit semlor och pratat om vår londonresa och jag kände mig lycklig och älskad. så jag tänkte säga till henne att min pojkvän inte heller är så romantisk, men att vi idag hade gjort allt det ovanstående och att hon skulle ha tilltro för att det tar ett tag innan man hittar till en nivå som är lagom för båda. för oss har det liksom tagit ungefär 5 år.
men så tänkte jag att det är antagligen det sista hon vill höra. om ett annat par som har det bra och gör något fint tillsammans på alla hjärtans dag och då började jag gråta. jag ville säga till henne att om han visade kärlek tillräckligt mycket, så skulle hon inte hoppas så mycket på alla hjärtans dag och då skulle hon inte vara så jävla ledsen just nu. hon skulle inte hoppas på att den där lilla kärleksförklaringen äntligen skulle komma. för att hon skulle veta att även om den uteblir så älskar han faktiskt henne. nu visste hon ju ingenting alls och när tåget kom till brommaplan sa hon ”tack för att din omtanke”, fällde upp luvan och gick av.
senaste kommentarer