FREDAGSFILM: Skär upp och kryp in i mig

Hurula – Ny drog (2016)

Som en icke-rökare håller en cigarett håller Hurula i ett rött Color Riche-läppstift från L’Oréal, och använder den som en krita för att täcka hela sitt ansikte, först läpparna och sen kinderna och hakan med gropen och näsan och sen ända upp i hårfästet, i videon till Ny drog. Låten får mig att tänka på relationer, kärleksrelationer men också vänskaper, som en gång har betytt allt men som bortprioriteras för att annat kommer i vägen – och sen är det svårt att hitta tillbaks till varandra trots att inget dåligt kanske ens har hänt. Den ömsesidiga kärleken som en gång fick en att flytta berg, räcker inte längre till. Det behövs nåt nytt, något annat, för att rensa bort bråten som ligger i vägen.

Det här är en kombination av två ljuva ämnen; 1) min just nu bästa svensk och 2) smink. Jag känner också igen sättet han håller läppstiftet, det speglar en ovana och är lite rörande, en person som vanligen använder läppstift skulle inte hålla i hylsan sådär. Jag ser samma, lite hämmade, finmotorik när min brorsa lägger ansiktsmask. Stela fingrar som skyfflar på som en spade, när de egentligen behöver vara mjuka och följsamma som en pensel.

Det här är kanske inte ett sedvanligt inlägg om mansbeauty men det platsar så självklart ändå, som en perfekt symbol för nåt fint som blev fult; nåt sublimt och vackert som blev groteskt och mörkt när det fick breda ut sig. En mjuk, röd, glansig yta som doftar lite av vanilj kanske, blir blodigt, vaxigt, köttigt, när det går för långt. Som en stark och värmande kärlek som sen muterades till fientlighet. Han ser till slut ut som någon slags skräckfigur, kanske en analog version av den här emojin: 👹

Hoppas han hade en oljebaserad ansiktsrengöring att tillgå efter inspelningen, jag får fan utslag av att titta på detta.

Jag älskar er förresten, hoppas ni mår fint! Jag ska bo på slott i helgen så ja jag själv mår extremt fint.

Snabba zombiebryn med bryngel

**Inlägget innehåller annonslänkar**

Scusi jag har ett litet superbasic inlägg nu, men fan jag kan väl inte skriva en novell varje gång jag ska pubba nåt här.

Jag har börjat jobba nu och när jag fick min första lön förra månaden kände jag verkligen hur den låg och brände på kontot. Kände ett otroligt osunt behov av att tvinga mig själv att köpa något, så jag jagade runt på NK efter nåt som kändes lyxigt. Det slutade med att jag köpte smink……. På MAC…… Jag har inte köpt smink på flera år och har aldrig varit imponerad eller ens intresserad av MAC så ja jag överraskade mig själv.

Men det blev ändå nåt användbart. Det regnar ju produkter över mig men ingen jävel har skickat ögonbrynsgel, ni vet sån färgad i mascaraformat, på ett år säkert. Jag har ingen sån hemma och har längtat efter en varje morgon i ett år nu. Det betyder nog inte att den produkttypen är ute, bara att jag fortfarande är en fringe blogger på många sätt, haha.

Aja det blev iaf Pro Longwear Waterproof Brow Set från MAC, i svartbruna nyansen Ebony Brown (ca 170 kr på Kicks). Den har underlättat mina morgnar i en månad nu och ingår i min zombieneccessär, dvs. där jag har mitt idiotsäkra lättanvända smink jag kan applicera halvsovandes. 😴 Perfekt på ca varje vardagsmorgon!

En av mina kända swatchbilder *top quality HD*

Ändå goa bryn, erkänn!

Färgen är perfekt och resultatet blir så MAFFIGT. Brynen blir fluffiga och rejäla och formulan smular inte. Det ser perfekt ut ända till läggdags och man kan enkelt applicera mer ovanpå om man ska vidare ut på kvällen. Schysst pris också. Ja.

Nu är detta inlägg färdigt ty jag har inget mer att säga! Hejdå!

FREDAGSFILM: Om att vara ful

Jag har, i likhet med de flesta andra kvinnor, lärt mig att det är normalt att hata sitt utseende. Att det är onormalt att älska den man ser i spegeln. De senaste årens kroppsaktivism har bidragit till att få fler än de normsnygga vinnarna av genlotteriet att känna sig fina, och det är en genuint positiv kraft. Let’s not kid ourselves, den rörelsen har gjort underverk med många ungas psykiska hälsa och är en absolut nödvändighet i denna iskalla värld. Det har också väckt lite frågor i mig som jag inte riktigt fått besvarade ännu. De som varken hatar eller älskar sitt utseende, utan bara inte bryr sig särskilt mycket – vilka är de? Hur gör de? Var kommer de ifrån? Hur klarar de sig? Jag vet fortfarande inte riktigt men jag kastar ut lite lösa tankar här så får vi se om någon av er vill diskutera.

Min egna relation till kroppspositivism och ”self love” består faktiskt mer i att jag slutat bry mig om många saker. Nuförtiden, säg efter jag började närma mig 30, insåg jag att min tonårs spådomar om framtiden slog in – mycket riktigt BLEV jag snyggare med åren. 😎 Mitt yttre kryper allt närmare normen, bl.a. för att jag tar hand om min hy, har gjort lite avancerade behandlingar, blivit bättre på att sminka mig, växt ur mitt baby face osv. Så jag känner mig rätt ofta riktigt jävla fin, ibland kan jag till och med blir chockad av mitt egna utseende och tänka att jag verkligen är ¡la bomba! MEN, det jag inte förutspådde var att jag också ganska ofta skulle känna mig ful, ja till och med riktigt frånstötande – och vara helt okej med det. Att jag skulle vara kapabel att vara helt avslappnad i känslan av att begå det värsta brottet en ung kvinna i en marknadsdyrkande kapitalistisk samhällsordning kan begå – att vara ful utan att agera på det. Att inte gömma mig i hemmet, eller köpa ytterligare en produkt eller boka ytterligare en behandling. Utan att ibland bara kunna se mig själv i spegeln, fnissa lite åt mitt fula tryne, kanske rycka på axlarna och sen gå ut genom dörren.

Inte hindra mig själv. Utan bara fortsätta att fungera.

Precis som vanligt.

Alltså inte genom att sätta på mig en rustning och härda ut. Utan bara fortsätta fungera, eftersom att känslan av att vara ful inte rubbar mig tillräckligt mycket. Jag är ful nu, och det är inget problem. Och eftersom att det inte är något problem så behöver det inte åtgärdas. Jag vill oftare kunna vara kroppsneutral

Det är faktiskt nästan en utomkroppslig känsla. Eller, ja, det är väl kanske så nära en utomkroppslig känsla man kan komma utan att dricka nån jäst rotdryck i Amazonas. För jaget, som i jag Annahita, är separerad från min kropp, vi är inte ett och samma. Annahita är inte den som syns i spegeln.

Detta betyder inte att jag ”älskar mig själv som jag är”. Den känslan är något helt annat tycker jag. Jag hatar, HATAR, min flottiga rödflammiga hy, mina klena ögonbryn, och massa annat, framförallt ögonbrynen tror jag. Det kan ibland kännas lite sådär att gå utanför dörren med ett ansikte som är lika skulpterat som en burrata. Även efter två omgångar av microblading. Brows just aren’t happening. Jag kan känna mig riktigt ful utan ifyllda bryn. Och det känns okej. Det handlar såklart inte heller om att det är fult, farligt och ofeministiskt att göra saker med sitt fejs, pga. jag är tack och lov kapabel att hålla flera tankar i huvudet samtidigt (ni som gillade den där horribla fillerskrönikan i Expressen kan vara helt trygga i vetenskapen om att denna text på intet sätt är ett svar eller en fortsättning på den, don’t flatter yourselves). Jag har bara alltid reagerat på att man förväntar sig att hela världen ska stanna upp när en kvinna säger att hon känner sig ful. NEEEEEEEJ du är inte ful!!! ska himlens änglar dåna, och krokodilerna i kloakerna. Men jag önskar att det fanns utrymme att svara ”Du är bra ändå”, om någon säger att hen känner sig ful. Istället tolkas det som att man bekräftar dennes fulhet och fulhetens status som ett brott eller ett tillstånd som måste gå över.

Jag förstår att detta state of mind kanske inte är möjligt att uppnå om man befinner sig på en mörk plats mentalt, om man känner sig otrygg och oälskad. Att det är ett privilegium att inte bry sig. Och jag kan bara bekräfta att jag är en genuint trygg person, som orkar stå emot känslan av att ful är lika med dålig. Och jag vet att jag själv besitter många egenskaper som anses normsnygga och kan därför framstå som en idiot p.g.a. den här texten. Men om ni kommer på er själva med att bli irriterade – försök påminna er om att relationen till det egna utseendet är helt subjektivt och tar sällan hänsyn till hur pass väl man passar in i gängse skönhetsideal. Jag vet också att jag framstår som en idiot när jag i en skönhetsblogg skriver om att det är okej att vara ful. Upprepar jag mig? Det känns som att jag upprepar mig. Jag vet bara inte exakt hur jag ska formulera mig, men jag vill hursomhelst från mitt håll öka acceptansen/toleransen för känslan av fulhet. Alltså inte som i att våra partners, vänner och potentiella partners och vänner ska tycka om oss ”som vi är” och att ”alla är vackra” – utan jag vill kunna landa i faktumet att nä alla är inte vackra, och det är fan inte ett problem. För det man menar när man säger att ”alla är vackra” i ett sånt här sammanhang är att ”alla passar in i skönhetsidealet”, och det är helt enkelt inte sant.

Det finns en person som uttryckte det bättre och mer nyanserat än jag. Hon heter Kara och är något så ovanligt som en kvinna som tycker att hon är ful utan att se det som ett problem:

Det är otroligt intressant att lyssna på sin egna inre röst när man tittar på hennes klipp. Jag kom på mig själv flera gånger med att tänka att hon är ju inte alls ful, hon är ju fin, om man ändå hade hennes ögonbryn, vad hon är söt, vill vara hennes vän. Och det kändes som att jag förfelade hela avsikten med hennes inspelning, eftersom att jag genom att tänka i såna banor missar poängen helt. Hennes avsikt är ju uppenbarligen inte att vi som tittar ska motbevisa hennes självbild kring utseendet och säga att hon visst är vacker. Utan poängen är ju att tillmäta utseendet en helt underordnad betydelse, och hon uttryckte det på ett sätt som jag var väldigt mottaglig för.

”Ultimately, feeling beautiful and feeling ugly can feel like the same thing as long as you don’t feel like either one of them has to get in the way of what you can do, or who you can be. Because they shouldn’t and they don’t, and that is something I’m trying to remember, always.”

Zarkoperfume Oud-Couture, en saga om knastrigt, torrt trä

**Inlägget innehåller annonslänkar**

Jag har fått hem Zarkoperfume Oud-Couture (895 kr på Lyko) för ganska länge sen, tidigt förra hösten, älskade den från första stund. Den har blivit en av mina mest använda parfymer jämte Terre d’Hermès från Hermès (kärleksbrev här). Denna doft ingår i en serie serumparfymer som Zarkoperfume lanserade förra året. Serumparfym? Wat. Kan man tänka. Faktum är att det inte är SÅÅÅÅ outlandish som det låter – det är bara en parfym som är _något_ mer trögflytande än vatten och kommer med pipett istället för spraymunstycke. Jag tror att Zarkoperfume är först med detta format, men kan tänka mig att andra parfymhus provar detta så småningom. Tanken är att serumformatet ska få doften att bli mer koncentrerad och att man därför ska behöva använda mindre produkt vid varje användning. Jag kan inte riktigt uttala mig om huruvida det stämmer eller inte, eftersom att jag gillar att formligen duscha i denna parfym.

Enligt Zarkoperfume själva ska den innehålla dofter ungefär enligt följande doftpyramid:

  • Toppnoter: mandarin, apelsinblom och bergamott
  • Hjärtnoter: kardemumma, svartpeppar och vanilj
  • Basnoter: oud, sandelträ, palisander och vetiver

Men, i ärlighetens namn känner jag bara två av basnoterna; oud och sandelträ. Mest framträdande är oud, såklart, denna till leda uttjatade trendnot, som jag inte kan sluta älska besinningslöst. Sandelträ kan dofta ganska ”krämigt” och ha en mjuk, smörig och aromatisk karaktär – men till denna komposition bidrar den bara med rundade kanter i en för övrigt knastertorr doftupplevelse. Det är träslöjdssal, det är öppen vedspis, det är perfektion. Det finns inte så mycket mer att säga om denna parre – jag älskar den! I likhet med Terre d’Hermès är den verkligt universell i sina associationer; alla kön, alla väder, alla klimat, alla åldrar, alla tider på dygnet. En ren fröjd för näsan.

The RMS Beauty Bandwagon

**Inlägget innehåller annonslänkar**


I samband med att jag slutat hata min hy p.g.a. hudterapeuten Emelies väna hand (går en balanserande behandlingskur hos Lyko Concept, läs mer här: Behandlingskur mot fet hy hos Lyko Concept) har jag börjat ställa andra krav på mitt smink. Tidigare tyckte jag att basprodukternas viktigaste uppgift var att täcka, dölja, behärska. Allt det roliga, med texturer, nyanser, olika finish, lyster, osv, fick andra produkttyper stå för – det har i princip bestått av att jag daskar på mig ett fint läppstift eller ett nagellack. Huden ska vara matt och inte ha några spår av ytliga blodkärl eller andra tecken på liv. Av den anledningen har jag inte heller förstått tjusningen med foundations och concealers som har massa lyster, eller säljs med buzzwords som ”light coverage”, ”lifelike” eller ”natural glow”. Vadå light coverage? Min hy ska vara en perfekt yta av papper, som Lenins ljuva dödsmask.

Klipp till hösten 2017, där jag – flottdrottningen – med vett och vilje gojsar runt en KOKOSOLJEBASERAD CONCEALER i ansiktet och känner mig nöjd med det. Jag fick under sommaren hem produkter från RMS Beauty som jag verkligen ville älska – och som ni vet brukar det ganska ofta sluta med besvikelse när man har den inställningen. Men jag är inte alls besviken – tvärtom. Jag har flera produkter från märket men vill framförallt lyfta fram två stjärnor: en liten börk med en suverän concealer/foundation vid namn Un-cover Up, och paletten Signature Set Pop. Det är minimalistiskt smink, inget high coverage så långt ögat nåt, fullt av hippieingredienser som förutnämnda kokosolja och typ sheasmör, ricinolja, jojobaolja, ja ni fattar grejen. RMS Beauty marknadsförs ibland på ett sätt jag inte sympatiserar med (”Every day, multiple products come into contact with our skin, from shampoo and conditioners to body wash, moisturizers, makeup and hair spray. All together, we probably apply more than 100 chemicals to our bodies daily, and we know that not all of them are good for us. In fact, many are downright harmful.” → typexempel på den sortens skräckpropaganda som företag inom ekobeauty använder för att förmå konsumenterna att välja just deras snälla produkter). RMS Beauty är inte jätteinkluderande i varken marknadsföring eller nyansutbud utan verkar mestadels vända sig till tunna vita tjejer under 30, som väljer eko för sin egen skull snarare än planetens, djurens eller arbetares. Men jävlar, vad produkterna är bra. Jag har blivit helsåld på Cool Girl Makeup.

RMS Beauty Un-Cover Up

 Un-Cover Up (390 kr på Hudoteket) i nyansen 22, kommer i en stadig frostad glasburk med skruvlock i metall. Ingen risk för spill eller förpackningsmisslyckanden – den är högst okomplicerad och robust. Burk är kanske inte det mest hygieniska alternativet, men produkten är så pass tjock att andra förpackningstyper är otänkbara. Un-Cover Up appliceras med fördel med fingrarna, det blir överlägset snyggast resultat eftersom att fingervärmen mjukar upp formulan. Fungerar lika bra under ögonen som för att täcka rodnader kring näsan, eller finnar och annat tråkigt. Resultatet är inte alls flottigt, oljigt, rinnigt, kletigt, som man kan tro, utan en fullt adekvat täckning (inte full täckning) med skitsnygg finish. Produkten fixeras i hyn och har man pudrat över litegrann sitter det kvar resten av dagen. Fråga mig fan inte hur det funkar, de tre översta ingredienserna i INCI-listan är liksom kokosolja, ricinolja och bivax… jag har faktiskt ingen aning om hur det kan gå ihop. Nyansmässigt är inget Fenty Beauty-spektrum direkt, men åtta nyanser är ändå fler än många andra märken. Av dessa skulle jag säga att tre (44, 55 och 66) kan passa sminklovers med mörka hudtoner. Läs nyansbeskrivningarna innan köp, de är faktiskt rätt bra.

RMS Beauty Signature Set Pop Collection

 Signature Set (540 kr på Hudoteket), i varianten Pop Collection, innehåller bronzern Buriti Bronzer, highlightern Living Luminizer, läpp- och kindfärgerna Demure och Beloved, samt fuktgivande allbalsamet Simply Vanilla Lip & Skin Balm. Lite knölig förpackning, svår att öppna och tyvärr utan spegel. Men holy sh vad jag älskar denna palett, jag har använt den dagligen i en månad, ja sen jag fick hem den i princip. Efter att jag applicerat lite concealer smetar jag på Buriti bronzer på kinderna och upp mot tinningarna, lite Beloved på kindäpplena och Living Luminizer på kindben, amorbåge, inre ögonvrå och kanske på ögonlocken också. Kanske lite Demure på läpparna också, om jag orkar.

Pudrar såklart lite, och borstar i lite färgad bryngel i ögonbrynen och kanske mascara. Och sen kutar jag till bussen. Jag älskar att jag har hittat ett format med krämprodukter som dels kan appliceras helt utan verktyg och dels sitter på plats hela dagen – det är just sånt här som är så jävla kul med att vara skönhetsbloggare! Att man får prova moderna formuleringar och ta del av en produktutveckling där man verkligen märker skillnad i kvalitet, för att teknik och nya innovationer tillåter det. AMAZE! RMS Beauty är så jävla Whinar approved!

RMS Beauty