Hej på ett tag!

En pixlig pion. Luktar gott och lite mögligt vid min arbetsplats just nu.

Nu går mina studier in i det mest intensiva skedet under alla de år jag pluggat; det är en vecka kvar till deadline av min examensuppsats, och därefter följer opponering, några tentor och examen. Som ni förstår kommer fokus inte att ligga på bloggandet alls, även om jag saknar den och er. Håll tummarna för att min hjärna håller ihop veckan ut. Jag återkommer senare i sommar med inlägg om doftpinnar, mer parfymer, ny hudvårdsrutin och annat ljuvligt trams!

Ta hand om er och varandra!

PS.

Vad fan har hänt med bildkvaliteten i WordPress? De verkar ha börjat komprimera ner bilder in absurdum, absolut ALLT är grynigt! Ber om ursäkt för det, så jävla trist att kolla på pixliga bilder ju. Har tyvärr inte tid att lösa det just nu, haha.

Bestialisk

**Inlägget innehåller annonslänkar**

OMFG VILKEN JÄKLA BEST!!!!!!!!!!1 Var min första tanke. Det känns så underbart uppfriskande med nylanseringar i mainstreamfåran som finns i butiker man faktiskt kan ta sig till rent fysiskt – som har lite karaktär, lite personlighet, lite cojones. Guilty Absolute EdP från huset Gucci (pris 795-1270 kr på Eleven) är all that och lite till. Den lanserades alldeles nyligen, och i detta könssegregerade samhälle återfinns den på herrhyllan. Knata dit vettja, betrakta den vackra enkla flaskan, med den djupa bärnstensfägade juicen, ta av locket och känn dess kalla tyngd i handen. Det här är inte skräp, förstår ni.

Det är den första doften som Alessandro Michele varit och petat i sen han tillträdde som creative director hos huset Gucci. Det märks att att han försöker ändra riktning. Näsan bakom doften är Alberto Morillas, som gjort några av de absolut mest sålda och prisade parfymerna i modern tid, bl.a. CK One från Calvin KleinFlower by Kenzo och alla dess flankers, Miracle från Lancôme, nästan alla Marc Jacobs dofter, några av Crystal-dofterna från Versace, typ alla Omnia från Bvlgari, den fruktansvärda Acqua di Gio från Armani. Han har också anlitats av flera nischhus; By Kilian har anlitat honom sex gånger och han ligger även bakom den allra fräckaste doften vi i Casa Whinar äger; Opus VII ur Library Collection från Amouage. DÄR snackar vi not wearable. Den är rentav stötande. Och jag har lärt mig att faktiskt älska den. Jag nämner inte den utan orsak; den är faktiskt otroligt lik Guilty Absolute i sin generella ”vibb”. Man skulle kunna tänka sig att Alberto Morillas har trott på idén med Opus VII så mycket, att han försökt göra den tillgänglig för fler plånböcker.

Amouage Opus VII – en riktigt fräck en

Många recensioner av Guilty Absolute är förskräckta, chockerade, ja rentav kränkta. Guilty Absolute säljs som en flanker till originalet Guilty och marknadsförs med en av de mest karaktärslösa Hollywood-stjärnorna jag kan komma på; Jared Leto. Jag tänker inte ens lägga in några bilder på kampanjen för de kommer bara påverka bilden av den här parfymen, i negativ riktning. Gucci borde marknadsfört den med en annan person som har lite mer vuxna associationer utan åldersnoja, till exempel Idris Elba, eller Jeff Bridges (ja jag älskar honom, är det så fel). Eller varför inte Cher, eller Grace Jones. De borde också gjort den till en fristående doft, och inte yet another flanker i Guilty-serien. För den här är unik i mainstreamfåran, och det ger folk felaktiga förväntningar. På Fragrantica håller vissa på såhär:

De whinar (ja!) om att den luktar ”kemiskt”, som plåster eller desinfektionsmedel på en vårdcentral, att den är ”outrageous”, ”audacious”, ”obnoxious” och ”not wearable”. ”Made me sick to my stomach”, säger de. Jag vet att parfym och doft är ytterst subjektivt, och att de dåliga recensionerna delvis beror på att Gucci sålt in denna på helt fel sätt, MEN SNÄLLA RARA alla kan inte dofta rakvatten. Förväntar man sig ”fresh”, ”contemporary”, ”youthful”, eller ja – menlöst rakvatten, typ en välstruken Ralph Lauren-arisk svärmorsdröm, och sätter näsan i Guilty Absolute – ja då blir man besviken. För det här, hörrni, det här är en smocka rätt i planeten, full av bensin, läder, vetiver, tränoter, lite patchouli. Den är helt fucking underbar och jag blev golvad, ägd och rakt av smällkär från första sniff.

Det folk syftar på när de pratar om de kemiska toppnoterna är enligt min näsa kalligrafibläck – Guilty Absolute är tydligt besläktad med M/MINK från Byredo i det avseendet (det uttalas tydligen ”emm emm ink”). Den är oljig, tjock och riktigt fyllig, men samtidigt bibehåller den en friskhet som gör den bärbar. Hållbarheten ligger på en 5-6 timmar, självklart längre på kläderna. Sillage är inte särskilt fräck dock, den håller sig relativt nära huden, vilket är till dess fördel kanske, eftersom att folk tydligen är såna jävla mesar när det kommer till Parfym med Personlighet. Ska jag anmärka på nåt är det väl kanske att det är un poco del töntigt att den är designad för att se ut som en flaska whiskey. Men jag kan ta det, om jag får allt det andra.

Självklart kan även kvinnopersoner använda denna, även om den doftar som Tony Soprano. Den passar bra i svalare väder, eller till kvällen. Den är underbar, och jag har burit den nära nog varje dag sen den kom hem till oss. Alla kommer inte älska den, men alla borde åtminstone prova den.

FREDAGSFILM: There is an idea of Margot Robbie, some kind of abstraction

God fredag mina kära silveröron,

jag har hittat en rolig fredagsfilm igen. Det är Margot Robbie som fått spela in nåt slags skönhetsrutin-koncept hos Vogue. Det är en göttig blinkning till American Psycho och den perfektionistiska psykopaten, en rätt välanvänd stereotyp i västerländsk populärkultur. Jag önskar att min skönhetsrutin var sådär genomtänkt och regelbunden (och att jag hann göra morgonyoga på min balkong i LA varje dag), istället är den bara en oregelbunden ol’ mess, ja ett oupphörligt hoppande mellan burkar. Är i en sån period igen, har ingen riktning alls i något enda avseende av min vardag. Kanske kan kosta på mig att lägga in två skedar i kylen iallafall.

Jaja. Puss och hej!

En påminnelse på första maj

Barbara Kruger – Untitled (I shop, therefore I am), 1987

Hej. Det är första maj. Jag har inte publicerat nåt på ett tag, men kände ett behov av att titta in lite snabbt och lämna denna påminnelse:

Ingen av de produkter du läser om i den här bloggen är sånt som du behöver. Om du står i valet och kvalet; avstå hellre från att köpa. Inget av det du köper kommer göra världen till en bättre plats; den enda konsumtionen som kommer förändra något är antikonsumtion. Allt det du till slut inte köper. Jag fattar att det framstår som hyckleri när jag har en skönhetsblogg, pepprad med produkter och annonslänkar i var och varannat inlägg, men det är ändå den känsla som dominerar över alla andra. Precis som för några månader sen är jag yr över att sitta mitt i köpstormens öga, det besvärar mig kanske mer än det borde. Men en konsekvens av detta är att jag blivit bättre på att prioritera; vad jag ska skriva om, vad jag själv lägger pengar på, vilka events och pressvisningar jag går på, hur jag tar in informationen och vad jag vidarebefordrar till er. Jag övar mig och försöker bli bättre!

En tråkig sak är att jag har allt mindre tid att lägga på bloggy, och får därför sällan tillfälle att skriva så ingående och nyanserat som jag skulle vilja. På andra sidan spökar ju tanken om att allt inte behöver vara perfekt och att jag bara borde trycka på ”publicera”, så att ni vet att jag lever och bryr mig. Ja även detta är något jag övar på, nån slags balans.

Ni är hursomhelst fortfarande bäst på hela internet! Hoppas ni haft en bra första maj, vart ni än är och hur ni än valt att uppmärksamma dagen. Jag har suttit hemma och deklarerat och skrivit på uppsatsen.

Prince, Jean-Paul Gaultier och Femte elementet

Idag har det gått ett år sen Prince steg ut i skuggorna. Det tänkte jag uppmärksamma genom att lägga upp detta fina som jag sprang på häromsistens:

Det kanske inte kommer som en chock att den första att castas som den ikoniske intergalaktiske radioprataren Ruby Rhod i Luc Bessons Femte elementet (1997) var Prince. Man skulle kanske till och med kunna dra det så långt som att konstatera att stora delar av Rubys look och persona verkar vara baserad på Prince. Han var dock tvungen att dra sig ur projektet p.g.a. turnédatum som krockade med filminspelningen, och han ersattes av Chris Tucker, som gör en riktigt stark rollprestation helt på egna meriter.

Vet ni vilka andra som castades från början? Mel Gibson som Korben Dallas och Julia Roberts som Lee-Loo!!!!!!! Sjukt! Det går inte att föreställa sig vad det hade blivit för film. Hursomhelst, Jean-Paul Gaultier designade över 1000 kostymer till filmen och har en fullkomligt fantastisk historia att dela med sig av, om när han visade skisserna på Ruby Rhods ensemble för Prince. Detta framkom i en utställning på Brooklyn Museum som fokuserade på Gaultiers kostymdesign:

“One of the thousand costumes in The Fifth Element, I took my inspiration for many of them from my own collections. Filming was originally planned for 1992, with Julia Roberts, Mel Gibson and Prince in the leading roles but due to a lack of financing the project was put on hold. At that time, the role of Ruby Rhod, the outrageous media personality finally played by Chris Tucker, had been given to Prince.

When the singer was giving a series of concerts in Paris, Luc Besson wanted us both to meet with him to show him my sketches. Prince had already attended my runway shows, but he came and went very quickly every time, so we had never been formally introduced. While I was waiting for Luc in his office, I saw this huge bodyguard appear, with Prince trailing behind him. As Luc hasn’t yet arrived, I thought he must have wanted me to meet with Prince alone, so we could get to know each other a little bit. In broken English, and with my strong French accent, I tried my best to make conversation, something like ‘Hell-O Prin-ze, welcome to Par-isse! So for ze role I sink…’

I showed him my drawings, but he didn’t say a word. I had had an idea for a really funny costume with netting which quite long body hair would pass through, and I had done front and back versions of it. So then I explained to Prince: ‘Eet eel fake ‘air, you know, and eet eel beaucoup, beaucoup, airy, vraiment fun, and ze back is made of sat, and on ze back were eez ze faux cul, you know, a very big faux cul.’ and I slapped my buttocks to show him how the back of the costume would be designed.

Still not saying anything, Prince gave me this Charlie Chaplin kind of look. I could see that something had just happened, but I didn’t know what, only that he had indicated to his body guard that he wanted to leave right then and there. I thought he was going to go and see Luc. Later, Luc told me that Prince had been very surprised and amused — by my presentation, but that he found the costumes a bit too effeminate. And, most importantly, he had thought he heard ‘Fuck you, fuck you!’ when I was saying in my terrible English accent ‘faux cul, faux cul’ [fake ass]”