Elixir Cosmeceuticals Niactil 4%

**Inlägget innehåller annonslänkar**

Jag fick en liten tub av denna på Daisy Beauty Expo i januari och blev dessvärre bestulen på en av mina påsar under kvällen (VEM GÖR SÅ!!!!!!!!!! Pissråtta), och en av produkterna som därmed försvann var just dagens. Jag ryckte nog lite på axlarna åt det ty jag har haft så mycket annat att prova, men när jag läste Hildes recension av denna blev jag tvungen att skaffa en ny tub. Sagt och gjort, Elixir Cosmeceuticals var schyssta nog att skicka mig en ny tub av deras bestseller Niactil 4% (360 kr/940 kr för 30 ml/100 ml på Lyko) och jag har snart tagit slut på hela tuben.

Det som allra oftast händer när jag testar en produkt som lovar stort är att jag inte märker någon som helst skillnad, utan jag upplever ofta den största effekten av långsiktigt och konsekvent användande av lågmält marknadsförda produkter med klassiska ingredienser. När Hilde skrev att hon undrade vart hennes porer hade tagit vägen skrockade jag lite för mig själv och tänkte att det som vanligt funkar för alla andra utom mig. Men se på fan. Redan efter ett par dagar insåg jag att ”nåt” faktiskt ”hade hänt” med min hy, och den enda variabeln som kunde påverkat hyn var att jag infört Niactil 4% i min rutin. Jag har ingen aning om hur det funkar, men nog fan är porerna mindre synliga nu än innan. Ja. Jag vet. Jag har stirrat i olika ljus, petat och vridit och vinklat. Men det ser ut som att porerna är mindre.

Den ansvariga ingrediensen för detta är, såvitt jag förstår, niacinamid, a.k.a. vitamin B3. Utöver niacinamid finns också en skvätt salicylsyra för att lösa upp porinnehåll och därigenom ytterligare förbättra den ”porförminskande” effekten. Works hella good. Det finns massa annat också men jag orkar inte räkna upp samt ha åsikter om dem.

Niactil 4 % levereras som en doftlös vit mjölkig gel i klassisk plasttub med skruvlock. Jag använder den oftast morgon och kväll, i serumsteget, alltså efter toner men innan olja. Gelén smälter in sjukt fint i hyn och är rent allmänt en jävla fröjd till produkt. Jag vill dock påpeka att jag ser ett rejält minus här; förpackningen. Den har som sagt ett skruvlock, vilket är ett riktigt svagt förpackningsval – vad är det för fel med snäpplock eller pump??? Vad har en lufttät pump nånsin gjort mot Elixir eller deras familj? Utöver att tub med skruvlock är irriterande att använda är det också väldigt svårt att få ut lagom mängd istället för asmycket. Det gör att 30 ml går åt ganska fort. Annars, WOW, fan vad kul att känna såhär för hudvård för hemmabruk igen!!

Fina bryn för fjuttig peng

**Inlägget innehåller annonslänkar**

Konstig och härlig känsla att för första gången på flera år köpa smink med egna pengar… Jag tycker inte att någon av de nya brynprodukterna som hittat hem till Casa Whinar på sistone håller måttet (nej, inte ens den nya bryngelen från Idun som alla mina bloggvänner verkar älska, I may or may not återkomma till det senare) och jag behövde ändå en ny bryngrej. Lotten föll på en ögonbrynspenna som var väldigt populär i Beauty & Bullshit för ett tag sen; Viva La Diva Eyebrow Fine Liner (75 kr på Lyko).

Detta är något så simpelt som en ögonbrynspenna i eyelinerformat, närmare bestämt en sån där med en udd av små borst snarare än en filttopp. Produkten som helhet är en ovanligt lyckad kombination av applikator och formula; applikatorn medger tunntunntunna streck som liknar separata ögonbrynsstrån, och formulan är skir och lite vattnig, så linjerna inte blir för skarpa. Linjerna flyter fint in i varandra och skapar en bra grund på vilken ens egna ögonbrynsstrån skapar strukturen som gör att det hela ser ut som ett par hyggliga ögonbryn och inget ditritat. Håller bra gör det också, jag har inte upplevt något tjafs med hållbarhet ens på min feta hy.

Viva La Diva Eyebrow Fine Liner i nyansen Solo

Observera att jag på bilderna ovan har målat på två olika bryn, det var kanske dumt att inte göra en före och efter på samma ögonbryn men såna proffsmetoder har ni andra skönhetsbloggare för. 🙂 Jag tittar in ca en gång per kvartal, skriver nåt halvbra och lägger upp kassa mobilbilder – det är bara att tugga i sig. Hursomhelst vill jag helhjärtat rekommendera denna pissebilliga lilla stjärna. Sjuttifem spänn, fan helt sjukt ju.

Uppdatering om min behandling hos Lyko Concept

**Inlägget innehåller annonslänkar**

Nu är det dags att uppdatera er om hur det gått med den balanserande kuren jag hållit på med tillsammans med hudterapeuten Emelie på Lyko Concept. Kuren inleddes med lite grovstädning och syrapensling. Nu har hon också börjat blanda in lite nålbehandlingar i form av microneedling och diatermi, och vi kommer snart nå slutet av kuren. 💔

Jag kan såhär långt konstatera att Emelies behandlingar har hjälpt balansera ut min hy nåt så in i… ja, jag kan fortfarande inte riktigt ropa hej, för jag går runt och tänker att jag kommer återgå till att bli en flottboll så fort kuren upphör (även om Emelie säger att så inte är fallet). Men under hösten har hyn hursomhelst lugnat sig vad beträffar just sebumproduktionen. Är hyn i total balans utan minsta antydan till glans? Nej. Har jag fått perfekt hy utan porer, rodnader, ojämnheter och hormonella utbrott? Också nej. Men hyn blir inte längre abnormt glansig efter två timmar, och det krävs sällan ens en pudring mitt på dan nuförtin. Det är på en rimlig nivå nu, vilket är allt jag vill. Nota bene; för mig är det faktiskt en rätt stor förändring att inte bry mig om hur hyn ser ut halvvägs in på dagen. Hyn bara är där. Och ganska ofta använder jag bara lite concealer. Det existerade inte förut, utan det var liksom cake or death.

Jag förstår att folk efterfrågar STORA ORD om LIVSFÖRÄNDRANDE RESULTAT, det kommer ni aldrig nånsin få av mig. Jag tror på att prata om skönhet i allmänhet, och hudvård i synnerhet, på ett lågmält och realistiskt sätt. Annars kommer man dö besviken. Hade jag förväntat mig att Emelie skulle kunna ge mig en helt annan hudtyp än den jag föddes med och mina familjemedlemmar också har hade jag också dött besviken.

Hursomhelst visade sig Emelies teori om att hyn överbehandlad och fuktfattig stämma. För mycket syror, för ofta – och produkter ”för fet hy”, och för lite fukt, under vääääldigt lång tid, skickade in hyn i en långvarig överproduktion av sebum. Emelies fokus har varit att höja upp fuktnivåerna genom syrapenslingar och microneedling, och den där LED-masken ni sett förr. Det har varit njutbart som fan. Första gången hon gjorde en syrabehandling gjorde det iofs rätt ont, när hon sprayade neutraliseringsvätska efter verkningstiden. När pH-värdet i hyn återgår till det normala svider det rätt ordentligt. Men kortare än tre sekunder.

20 % salicylsyra, det sved

Generellt har jag insett att hudbehandlingar, iallafall de som Lyko Concept valt ut, inte behöver vara så värst smärtsamma längre. Det går att uppnå resultat utan att man får så ont att man tappar andan. Man ser inte heller ut som en trafikolycka i ansiktet efteråt heller. Bilden nedan visar mig direkt, alltså DIREKT, efter en rejäl syrapensling OCH microneedling, rätt omfattande behandlingar utförda under samma tillfälle. Jag har alltså inte ens hunnit lämna salongen ännu. Är ba lite juicy pga fuktmask. 💧

peachfuzz.png

Jag känner mig hittills hella impressed och framförallt ser jag fram emot att utvärdera det långsiktiga resultatet. Återkommer angående hudvårdsprodukterna Emelie beordrat mig, återkommer även om diatermibehandlingen när vi är färdiga med den.

PUSS! 🐩

Hur vet man vad som pågår bakom kulisserna i skönhetsbranschen?

Okej, så du känner dig desillusionerad efter mitt förra inlägg och ba MEN ÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅH hur ska man göra för att konsumera på ett hållbart sätt om man bryr sig om fackliga och sociala frågor och gillar beauty? Till att börja med vill jag understryka följande: jag anser inte på något enda sätt att det är fel att bry sig om t.ex. djur och deras levnadsvillkor, eller människors miljöpåverkan. Jag har i och för sig inte fått några besvikna kommentarer eller synpunkter om det, men när jag själv läser min förra text tycker jag att en lite väl raljerande ton framträder, mot typ veganer. Självfallet är det rätt att ställa krav på företagen i detta avseende, ja exempelvis kan man väl känna att det inte är alltför mycket begärt att de inte ska exploatera djuren på det sätt som många gör nu, för något så överflödigt som kosmetik och hudvård. En omtanke om djur och miljö utesluter liksom inte ett engagemang för fackliga frågor och villkoren i branschen, men den delen av diskussionen existerar helt enkelt inte.

Om att ”konsumera etiskt”

Jag vill samtidigt understryka att det inte finns något som heter etisk konsumtion i ett kapitalistiskt samhälle. Nära nog all konsumtion på marknaden sker på bekostnad av någon annan, vare sig det är människor, djur eller planet. Det är bara att tugga i sig. De förändringar man kan få till genom att anpassa sina inköp efter vilka aktörer som beter sig schysst är små och försvinnande få, bland annat för att marknadsekonomins förmåga att skapa ett hållbart samhälle endast fungerar i teorin. Det ekonomiska intresset tillåts helt enkelt trumfa allt annat (se t.ex. ”vårdbranschen” och ”skolbranschen”, helvete vad ovärdigt att man ska få tjäna pengar på det). Man kan inte förändra samhället enbart genom att välja bort vissa varumärken eller produkter i varukorgen, utan det krävs också politiska verktyg. Och det finns ingen märkning man fullt ut kan lita på. ”Joho, Fairtrade!” tänker du. Nähä, säger jag, tänk igen – det finns flertalet studier som tydligt påvisar att Fairtrade-systemet har en försumbar effekt på kaffeodlarna, och faktiskt är en av de mest ineffektiva sätten att minska fattigdom. Enligt FN är det mer effektivt att satsa på hälsa, allmän och fri utbildning, jämställdhet och demokratiutveckling – ja alltså politik! What a shocker! Det har t.ex. visats att av de extra 50 cent som kaffedrickare är beredda att betala för en schysst producerad kopp kaffe, hamnar bara 0,3 cent i fickan hos producenterna… Värt… Det är nästan som att Fairtrade är mer av en fåfäng medalj som cyniska företag använder för att sälja produkter… [Huffington Post: 10 reasons why Fairtrade coffee doesn’t work] [Wikipedia: Fairtrade debate]

Samtidigt! Obs! Återigen! Vill jag understryka! Att det inte FEL att välja veganskt/Fairtrade/whatever, framför konventionell dito! Inget fel alls! Det jag försöker få fram är att det INTE RÄCKER. Utöver marknadsekonomins tillkortakommanden beror svårigheterna för konsumenter att ensamma åstadkomma förändring också på att information är begränsad och inte alltid pålitlig. Vi har hel enkelt svårt att få reda på hur det faktiskt ligger till bakom kulisserna.

Tidningen Handelsnytt

Det fackförbund som organiserar stora delar av skönhetsbranschen är Handelsanställdas förbund. Handels organiserar bl.a. de som arbetar i detaljhandeln och inom skönhetsvård. Alltså alla de underbara människorna som masserar våra trötta ansikten, klipper våra slitna hår, hjälper oss att prova ut en ny foundation, parfymnördar med oss, flabbar med oss när chefen inte är där, packar våra ordrar vi klickat hem på nätet, fixar våra naglar, plockar våra bryn, hjälper oss att hitta hudvård som passar oss, besvarar alla våra konstiga frågor med änglars tålamod, häller obscena mängder samples i våra påsar, lägger grova syrapeelings och städar upp vår hy, lägger asmycket tid på att sminka oss i smyg när ingen annan kund är i butiken… all while ståendes på hårda golv åtta timmar per dag, med felfritt sminkade ansikten, och en synes outtömlig människokärlek to boot. Ni vet alla precis vilka jag pratar om, eller hur?! Vi har alla otaliga exempel på tillfällen där vi i kontakten med dessa underbara människor lämnat med ett leende på läpparna; de HAR NÅT! Och vi älskar dem! Deras fackförbund har en alldeles utmärkt tidning som heter Handelsnytt och de har en regelbunden bevakning och rapportering om arbetsmiljö, ny praxis från Arbetsdomstolen, förhandlingar och skitintressanta reportage. Handelsnytt har bl.a. rapporterat om att KICKS avskedade en medarbetare för att hon tog hem varuprover i små plastburkar, ja t.ex. foundations och krämer och sådär – för att hon vill ha kunskap om produkterna hon säljer till kunderna. Det tyckte KICKS var grund för avsked. 🙂 Parterna förliktes innan målet hann prövas i Arbetsdomstolen, butikssäljaren fick inte behålla jobbet. [Handelsnytt: Tog hem varuprov – fick sparken] [Arbetsgivaren har fått rätt i 3 fall av 5]

Handelsnytt

I Handelsnytt framgår också att Skincity inte har kollektivavtal, vilket gör mig både förbannad och ledsen, och jag vet att ni känner likadant. Jag har varit i kontakt med Annica ”hudspecialisten” Forsgren Kjellman, dvs. grundaren av Skincity, och även deras HR-chef, för jag vill ge dem the benefit of the doubt. Vem vet, kollektivavtal kanske är på gång? Eller har de bara inte tecknat för att de inte riktigt vet vad det innebär? Man måste ge folk chans att göra rätt för sig, speciellt om man vet att de inte är helt bäng i kolan. Tyvärr bekräftar de att de saknar kollektivavtal, med motiveringen att varken de eller deras medarbetare, enligt de själva, ”ser något behov av det”. De hänvisar till medarbetarundersökningar som visar på att anställda hos Skincity är jättenöjda. Men de svarar inte på frågan om varför det automatiskt tar bort behovet av kollektivavtal. Och jag ställer mig tveksam till om det i dessa medarbetarundersökningar finns en fråga som typ ”Vill du omfattas av kollektivavtal som bl.a. ger dig garanterade årliga löneökningar, schysst pension, arbetsskadeförsäkring, livförsäkring, OB-ersättning, övertidsersättning, mertidsersättning, föräldralön och ökat inflytande i arbetet?”, och att medarbetarna svarat ”Nej”… Ingen arbetstagare som får kollektivavtalet förklarat för sig tycker att det är onödigt. INGEN. I branschpress skrivs det samtidigt om en rekordomsättning på hundratals miljoner kronor. Nyligen rapporterades också att grundarna sålt 70 % av aktierna i Skincity till detaljhandelsjätten Axel Johnson AB, som också äger bl.a. KICKS och Dustin. Det är inte direkt som att Skincity balanserar på ruinens brant och måste spara varenda krona nu, om en säg. I vår korrespondens är de iallafall noga med att lyfta fram denna klassiker; de ”benchmarkar ständigt mot branschen” för att kunna erbjuda ”marknadsmässiga villkor” – jaha men vad hindrar dem från att faktiskt teckna kollektivavtal då???? Jag får inget svar på det, inte heller på en direkt fråga till HR-chefen. [Svensk Handel prisar avtalslösa företag] [E-handel: Så nådde Skincity-grundarna 180 miljoner] [E-handel: Skincity-grundarna säljer – tar in ny majoritetsägare]

I Handelsnytt kan vi också läsa om att mycket framgångsrika och väletablerade företag i modebranschen, Acne Studios, Hope, Dagmar och Rodebjer, saknar kollektivavtal. Av artikeln att döma är det också ett aktivt val, snarare än att det uteblivit av okunnighet (inte för att det är bättre men ja), precis som i Skincitys fall ovan. Jag handlar inte av dessa varumärken så länge de saknar kollektivavtal. Handelsnytt nämner i samma artikel att det finns många aktörer i branschen som faktiskt har kollektivavtal, bl.a. Tiger of Sweden och Whyred. Good on them! De goda exemplena måste lyftas fram mer. Jag droppade 2000 spänn på Tiger of Sweden senast i somras. [Modespecial: 4 av 10 designföretag saknar kollektivavtal]

Andra goda förebilder som Handelsnytt skriver om är Lyko, som växte lavinartat för ett par år sen och fick både kollektivavtal och en lokal fackklubb. Rakt av ljuvlig läsning. Förstår inte varför företagen inte lyfter fram detta mer i sin marknadsföring? Det ligger ju ändå i konsumenternas intresse, om inte annat, att en del av de pengar de spenderar på företagen går åt att säkra schyssta villkor, trygga försäkringar och bra pensioner åt de som jobbar där. För det är tydligen inget man kan ta för givet längre. Skönt ändå att det finns ett e-handelsalternativ för oss som både är hudvårdslovers och fackkärringar. 😉 [Fackkämpar mitt i e-handelsboomen]

Schyssta Listan

Om du lyckas få Schyssta Listan att funka kan du också använda dig av den. Det är en digital tjänst på Handels hemsida, som är en karta med utmarkerade företag på Handels avtalsområde (dvs. detaljhandel och skönhetsvård) som har kollektivavtal. Jag har inte riktigt fått det att flyga på min dator eller i mobilen, men det beror nog på mig.

handels.se/schysstalistan

Låt dem veta

Utöver att läsa Handelsnytt och följa dem på Facebook tänker jag också att man faktiskt kan kontakta dem med önskemål om fler artiklar och reportage om skönhetsbranschen. En tidning vill inget hellre än att bli läst, och ett fackförbund vill inget hellre att folk, medlemmar som icke-medlemmar, ska bry sig om frågorna de driver.

Även om jag i början av denna text konstaterat att man inte förändrar samhället enbart genom sin konsumtion tror jag ändå att företagen behöver veta vad konsumenter tycker är viktigt. De talar i regel ett enda språk och det är olika dialekter av Förlorade Eller Vunna Kunder. De har ju t.ex. snappat upp att feminism är so hot right now och försöker slå mynt av det genom att trycka mysiga girl power-budskap på t-shirtar. All trendrapportering pekar i samma riktning; kunder är MYCKET mer medveten om konsumtionens påverkan på liv och miljö, så när vi ändå har deras öra kan vi väl fan skrika om detta också. Det funkade för att få Linas Matkasse att teckna kollektivavtal, och i den här intervjun säger de uttryckligen att det berott på önskemål från kunderna. Därför skadar det inte att ibland vara den där cringey PK-kunden på skönhetsföretagens Facebooksidor, i olika skönhetsforum, på bloggar och i butiker. Det är värt ett försök, om inte annat som en kärlekshandling till de som arbetar på golvet i den bransch som vi ju trots allt älskar.

Har ni andra tips är ni så sjukt välkomna att skriva i kommentarsfältet. Om ni har information eller egna berättelser om företag i branschen och hur de behandlar sitt folk får ni också gärna dela med er!

Allting utom mänskliga rättigheter

Idag är det närmast norm att stora delar av skönhetscommunityt (som jag tänker mig består både av skribenter, influencers och konsumenter) förankrar sitt skönhetsintresse och -konsumtion i någon etisk eller social fråga. Många är t.ex. veganer eller föredrar produkter som anses vara ”cruelty free”. Andra söker med ljus och lykta efter de bästa ekologiska beautyprodukterna, antingen för att de vill minimera ”gifter” i sin vardag eller för att de försöker konsumera med så låg miljöpåverkan som möjligt. Sen finns det de som försöker förmedla en slags konsumtionskritik – vissa kallar det för minimalism – många gör det som nån mindfullnessgrej och andra ur ett slags antikapitalistiskt miljöperspektiv (men det känns ofta som en tröstlös/idiotisk kamp, speciellt som skönhetsbloggare, jag känner mig ganska ofta som en idiot). Från mitt hörn av internet uppfattar jag de två förstnämnda frågorna som de som ges överlägset mest utrymme; veganskt/cruelty free, samt ekologisk beauty.

Med jämna mellanrum läser jag också inlägg i olika forum om vilka skönhetsmärken folk undviker att köpa och varför. Föga förvånande undviker många varumärken som inte är veganska eller som testar på djur. Många undvek också företag som Jeffree Star Cosmetics, Gerard Cosmetics, Z Palette och Lime Crime p.g.a. hur företagsrepresentanter har betett sig eller inte betett sig – ofta med ageranden med inslag av trakasserier mot kritiska influencers eller konsumenter, och även grovt rasistiska och misogyna uttalanden. [Seventeen: Z Palette Will NOT Apologize for Their ”Bullying” Instagram Comments]

Andra hade reagerat på Benefits och Urban Decays osmakliga och taktlösa marknadsföring:

Att använda ordet ”yuck” i marknadsföring för skönhetsprodukter är… i bästa fall barnsligt.
Och produkten med namnet Razor Sharp Eyeliner marknadsförs med horisontella streck på en handled.

Andra undviker Kat von D utifrån kritik för vissa nyansnamn, som läppstiften Underage Red och Lolita, som kritiker menar romantiserar pedofili och sexualisering av flickor. Även nagellacksmärket Smith & Cult nämns i problematiska-produktnamn-sammanhangen, för en eyeliner som heter Wax Spastic. [Kat von D:s Facebookinlägg angående Underage Red] [British Beauty Blogger: Smith & Cult: Just offensive]

Detta illustrerar tydligt att konsumenter ställer rejält höga krav på sina favoritmärken. De förväntar sig inte bara kvalitet, de vill också att varumärkena ska spegla och efterleva deras egna etiska värderingar, på detaljnivå. Man kan och bör alltid problematisera illusionen om ”etisk konsumtion” i ett kapitalistiskt samhälle, jag tror nämligen inte att det existerar. Men å andra sidan är det inget fel med att bry sig om vad man köper. Det är alltså i sig en positiv utveckling, även om det ibland blir lite väl nitiskt kring detaljer så att man glömmer att analysera och kritisera helheten. Det förekommer t.ex. att folk pratar om att de ”har för sig” att ”bolag x har gjort si och så”, men att de ”inte har några källor på det” – det finns alltså en otrolig entusiasm kring att hitta vart beautybranschens begravda hundar och garderobsskelett ligger gömda. Det kan räcka med ett löst och obekräftat rykte för att konsumenter ska dra öronen åt sig.

Djurrättsfrågans särskilda status speglas bl.a. i den riktiga shitstorm som pågått kring kosmetikjätten Nars tillkännagivande att de beslutat att ta sig in på den kinesiska marknaden – vilket innebär att de kommer börja testa på djur. Deras sociala medier översköljdes av förbannade och besvikna kunder, ja det var en ren fröjd att se! Samma hände nyligen när Deciem, företaget bakom megahypade The Ordinary, meddelade att djurtestarna Estee Lauder Companies investerat i dem. [Logical Harmony: Is NARS cruelty free?] [Deciem The Abnormal Beauty Company:s Facebookinlägg]

Men. Något jag saknar i allt detta engagemang är de mänskliga rättigheterna, och framförallt fackliga frågor och arbetares rätt till sund arbetsmiljö, facklig organisering och en schysst lön. Detta diskuteras nästan aldrig, trots att problemet med exploatering av arbetskraft i skönhetsbranschen, både hemma och utomlands, är ett enormt problem. Många känner till att mica, ett skimrande mineral som är vanlig i sminkprodukter från i princip alla märken, utvinns ur illegala gruvor i Indien, med hjälp av barnarbete under slavlika förhållanden. Organisationer befarar att ca 5000 barn är inblandade i micautvinningen. Fem tusen barn. För skimriga pigment. [Al Jazeera: Ugly truth behind global beauty industry]

Inom beautyvärlden rapporterades det brett förra hösten om sheet mask-skandalen, där sheet masks viks för hand i sydkoreanska och taiwanesiska arbetares hemmiljö, under osanitära förhållanden och till skrattretande låga löner. En leverans av 1200 arkmasker gav ungefär $3,21 i betalning. [Racked: The sheet mask sanitation scandal rocking the k-beauty world]

Lipgloss Bitch på Twitter, 26 juni 2017

Väldigt många nåddes av nyheten att svenska IsaDora behandlade sin personal i Malmö som boskap, med hot om våld – och förhållningsregler om att man inte får kritisera arbetsgivaren utåt. Jag har inte skrivit ett dyft om IsaDora sen jag nåddes av denna nyhet –  jag har avstått från pressutskick och bloggevents – de har ingenting i min blogg att göra. Jag har konsekvent svarat ungefär såhär när de fått nån ny PR-person, men de tystnar ju alltid efter att de fått detta svar.

Det har alltså gått två och ett halv år sen just denna mailväxling, det är fortfarande helt tyst. Jag har kontaktat Handelsanställdas förbund för att uppdatera mig om läget på IsaDora, eftersom att jag tycker att det ligger i mitt och ert intresse, jag kommer skriva närmare om det framöver. Men, utöver jag och min fellow fackkärring Feline, som en gång i tiden drev den underbara nagelbloggen Alizarine, var det inte alls särskilt många som tog detta på tillräckligt stort allvar för att ens nämna det i sina bloggar. Eventuellt att Fröken Rosa kan ha nämnt det, men arkiven verkar vara raderade. [Sydsvenskan: Anställda knäcks på sminkjättens golv] Varför fortsätter folk att konsumera IsaDora:s produkter?

The New York Times skrev för ett tag sen en skitbra reportageserie om arbetsförhållandena för de anställda i alla tusentals nagelsalonger i staden. I mer än 150 intervjuer framträder bilden av en industri som inte bara överlever, utan blomstrar, PÅ GRUND AV exploatering av framförallt unga kvinnor från Asien och Sydamerika. De arbetande avlönas under miniminivån (om de ens får betalt) (ibland måste de själva betala för att få komma in på en salong och jobba), står under konstant kameraövervakning, tvingas arbeta 66-timmarsveckor, förnedras med bestraffningar som indragen dricks och andra disciplinära åtgärder, även fysiskt våld. Nagelsalonger poppar upp lite var stans även här i Sverige, och bemannas ofta av samma grupp som i New York; unga som inte talar språket. Helt utelämnade till arbetsgivarens goda vilja. Tror ni de har bättre arbetsvillkor än i New York? I Stockholm finns många nagelsalonger där man kan få en manikyr för 300 kr, priset borde tala sitt tydliga språk. Efter moms, skatter och arbetsgivaravgifter återstår inte särskilt många slantar att betala i lön till manikyristen, speciellt inte om salongsägaren vill ha sin andel först. [NYT: The price of nice nails]

Rituals vägrade länge att teckna kollektivavtal, och Handels behövde ta till med strejkhot för att de till slut skulle gå med på arbetstagarnas och fackets krav. Svenska VD:n Eduard van Santen satt, som ett truligt barn, och sa att han går Handels krav till mötes endast för att slippa strejk. Van Santen tycker minsann att det systemet (d.v.s. den svenska modellen, som byggt vårt välstånd, gett arbetare ett värdigt liv, fått ner några av västvärldens djupaste klassklyftor, och skapat en rätt stabil och konfliktfri arbetsmarknad) är gammaldags. Nu har ju Rituals faktiskt tecknat kollektivavtal, men glädjen försvann för mig iallafall, varumärket är liksom solkat och förstört nu. [Handelsnytt: Kosmetikkedja varslas om strejk] [Handelsnytt: Anställda på Rituals får kollektivavtalVarför ligger inte konsumenterna på och kräver kollektivavtal hos företagen de handlar hos?

Jag kan hålla på hur länge som helst. Jag är väldigt trött och besviken, känner mig rätt omotiverad liksom, och det är en känsla som vuxit hos mig väldigt länge nu. För cruelty free gäller tydligen inte människor, det är den enda rimliga slutsatsen. Folk har sån hög svansföring när det kommer till att ställa krav avseende företagens värderingar kring djurs rättigheter, representation och antirasism, jämställdhet och antidiskriminering, miljöpåverkan och ingrediensers kemiska sammansättning – men VÄLDIGT MÅNGA verkar ha en total blind fläck för arbetares liv och villkor. Varför följer den frågan aldrig med automatiskt, om man ändå är intresserad av sociala frågor och rättvisa i bredare bemärkelse? Att kritisera skönhetsföretag som tjänar pengar på undermåliga arbetsvillkor eller bryter mot fackliga rättigheter verkar ju typ bara angå oss som har nåt slags specialintresse för att vi jobbar fackligt. Jag tycker att det är skittråkigt, och önskar att fler brydde sig.

Deppa inte ihop nu bara, jag kommer följa upp detta med ett litet inlägg om vad man faktiskt kan göra för att uppdatera sig om vad som händer på den fackliga fronten i skönhetsbranschen. Men det blir för långt om jag ska inkludera det i detta inlägg, så ni får vänta!