Thierry Mugler Angel Muse

**Inlägget innehåller annonslänkar**

Hörrni. Den som gillar originalet Angel kommer antagligen gilla denna. Även många av de som har svårt för originalet skulle gilla denna. Thierry Mugler Angel Muse (ca 550 kr för 30 ml, på bl.a. Grand Parfymeri och Eleven) är den nyaste flankern, ny för i år faktiskt. Det här med flankers är ju inte ensidigt positivt – det känns som ett enkelt sätt för parfymhusen att casha in med minimal effort – men å andra sidan fattar jag poängen med att tweaka olika formuleringar så att en person som gillar Angels vibb men kanske hatar kakao eller patchouli kan hitta sin egna Angel. Angel Muse är en smörig fluffig sak som får det att vattnas i munnen, den är väldigt mkt Bakverk och väldigt lite Elegans. Jag tycker inte att det är något dåligt alls, asså let’s be honest, Mugler är många saker men absolut inte ”classy” eller ”subtil”. Notpyramiden ser ut såhär:

Toppnoter

Grapefrukt och rosépeppar

Hjärtnoter

Hasselnötskräm och kakao

Basnoter

Vetiver och patchouli

Toppnoterna, som jag knappt känner av ärligt talat, är uppenbarligen där för att bidra med något fräscht och syrligt som motvikt till allt det smöriga (Lex Citronmarängpaj, som inte hade gått att äta utan syrligheten från citroner). Hjärtnoterna är de mest framträdande och det är också just dessa som ger Angel Muse dess fluffiga, fylliga karaktär. Angel Muse saknar mycket av den där sträva aromatiska patchoulin, alltså den finns där, men inte lika framträdande som hos originalet. Hållbarheten är också mer modest. Den är nästan helt borta efter 8 timmar, vilket i och för sig är mycket mer än godkänt allmänt sett – men, som vanligt, inte jämförbart med originalets 12 timmar eller mer.

Sammanfattningsvis skulle jag säga att Angel Muse är en perfekt doft för den som önskar att den gillade originalet, men kanske har svårt för det där riktigt kraftfulla och patchoulistinna och inte har något emot en mjuk, varm, fyllig doft med vispgrädde, hasselnötskräm och kakao med en touch av patchouli. Den är definitivt Whinar approved!

Victor Vaissier

**Inlägget innehåller annonslänkar**

För oss som inte har tid att baka kanelbullar eller bränna salvia för att få till den där goa hemkänslan funkar reed diffusers asbra. De är också brandsäkra, vilket är positivt om man har husdjur som skolkade från lektionerna i konsekvensanalys i Livets Hårda Skola.

Enligt min erfarenhet är reed diffusers, eller doftpinnar, väldigt mycket ett exempel på att man får det man betalar för. Jag har hittills aldrig stött på en budgetvariant som har sillage som sprider sig mer än 20-30 cm utanför pinnarna – fram till nu! Jag har kommit över doftpinnar från svenska Victor Vaissier (175 kr på Eleven), och kan konstatera att här finns det mycket sillage för pengarna. Dessa fem små spretiga pinnar fyller hela vardagsrummet och även hallen med en sublim doft av enträ och röda vinbär. Den varianten jag har heter La Forêt, en mörkt grön och djup doft, men det finns tre andra doftsättningar som jag förutsätter håller samma höga kvalitet som La Forêt; jasmin och andra white florals i Bouquet Blanc, klassisk citronverbena i Verveine (den enda jag inte provsniffat på) och den extremt mysiga/lyxiga/sexiga Noir 89 med mysk och sandelträ.


För priset, ca 175 kr, får man 150 ml doftolja, som räcker i ungefär tre månader. Jag har haft min i en månad ungefär, och den är nästan halvvägs, så antagligen kommer den ta slut innan tre månader har gått. Vet inte exakt vilka variabler som påverkar hur länge doftoljan räcker, men jag kan tänka mig att oljan går åt snabbare om flaskan står på en dragig plats till exempel.

I övrigt är det hela högst okomplicerat; doftoljan är redan i flaskan när kartongen öppnas, och doftpinnarna (så jävla snyggt med svarta ju) petas ner efter det nervkittlande dramat Öppna Plastkorken Utan Att Spilla Ut Doftolja (på bio since forever). Efter nån timme är rummet fyllt av doft. Ett tips till den otålige är att doppa pinnarna i doftoljan och sen vända upp och ner på dem direkt och sätta ner andra änden i flaskan, då sprids doften ut lite snabbare.

För en lyxigare finish följer en metallhylsa med, som man ska trä över flaskans mynning. Eller nej, rättelse, det följer med två stycken – en i silverfärgad metall och en i en varmröd koppartonad metall. Detta känns spontant… otroligt onödigt. Jag fattar att tanken är att man ska kunna välja vilken man tycker är snyggast men asså, nej, vi behöver inte mer valfrihet. Tycker hellre att man ska ta bort den ena metallhylsan och sänka priset litegrann. Inte för att de är dyra. Men ändå. Känns som resursslöseri med att låta konsumenten välja vilken färg på metallhylsan man ska ha på sin doftoljeflaska som räcker i tre månader. Det är inte som att det sätter en enorm prägel på hela hemmets ambiance om jag väljer silver eller koppar… Vad ska jag göra med den andra hylsan nu liksom? Äe. Onödigt.


På det hela taget tycker jag dock att doftpinnarna från Victor Vaissier är ett utmärkt jäkla köp. Very mycket lyx för rätt lite pengar! Märket har också utmärkta flytande handtvålar som jag älskar, och doftljus och handkrämer. Förpackningsdesignen är så jävla min kopp te, sådär Scandinavian Nouveau Riche, ja formmässig jackpott skulle jag kalla det för. En fantastisk present till en själv, och kanske ännu finare present till nån annan.

Victor Vaissier finns på Eleven.

Uppsatsen är inlämnad


Jag fattade ju att jag skulle komma till den här punkten nån gång, så länge jag fullföljde kurserna. Men det finns ändå inget som förbereder en på känslan av att ha lämnat in sin examensuppsats. Den symboliserar så mycket, en jävla massa ångest och slit och håravfall och magsår, och lycka och stolthet och vidgade vyer. Att jag har klarat av att producera en akademisk text som jag är stolt över betyder så mycket – dels betyder det att jag har levt med det här arbetet i sex månader, och dels att jag har lagt så mycket annat hårt arbete bakom mig. Jag är så jävla stolt över mig själv. Det är ingen skitsak att klara av en juristutbildning, speciellt inte när livet har pågått vid sidan av och försökt få en att tappa fokus.

Och nu är det snart klart. Nästa vecka är opponeringsvecka, sen ska jag tenta av två grejer, och sen är jag jurist. Självklart passerar mitt studentliv revy. Jag skrev ett inlägg här i bloggen efter att jag varit på uppropet, den allra första dagen. På uppropet satte sig en tjej bredvid mig som hade en väska från Svenskt Tenn, en sån där med tulpaner har jag för mig. ”Fin väska”, sa jag. ”Tack!”, svarade hon med en en sjungande finlandssvensk dialekt. Några veckor senare möttes våra blickar i spegeln på tjejtoan på Slakthuset och vi tjötade loss. Hon hette Sara och är idag en av mina närmaste vänner. Hon var toastmaster när jag gifte mig med Eric. Jag blir verkligen känslosam när jag tänker på allt den här sjuka utbildningen har gett mig. Förutom min älskade otroliga vän och idol Sara, har jag fått två andra pärlor i livets halsband, Hilda och Amanda. Vi hittade varandra för att vi alla kände oss lite utanför, tror jag. Att vara med dem var som att komma in från kylan, man kunde släppa ner axlarna. Rihanna hade nyligen släppt ”We found love” när vi fyra blev kära i varandra, så jävla starkt ju – we found love in a hopeless place. De flesta som känner sig utanför på juristprogrammet hittar till slut sina egna pärlor, för man ska vara säker på att man varken är ensam eller unik.

På uppropet, den där allra första dagen, hade jag min första lagbok med mig. Jag hade fått 2011 års upplaga av en annan underbar person som heter Katta, som fått nys om att jag skulle börja plugga juridik och kom förbi mitt jobb med en lagbok. Har alltid burit med mig den gesten. Den fina, tungt symboliska gesten. Hon kallade donationen för sitt ”bidrag till en bättre värld”. Min senaste lagbok, 2016 års upplaga, fick jag av en av Sveriges mest framstående arbetsrättsjurister när jag praktiserade på min drömarbetsplats i våras. Jag är en sån sucker för sån här symbolik.

En annan grej som fått mig att höja på ögonbrynen var när jag tittade på mitt armbandsur häromdagen. Jag köpte klockan på Ur & Penn under den första terminen på Juridicum, tänkte att jag måste kunna hålla koll på tiden under tentorna eftersom att man inte får ha mobilen med sig… (åh fina lilla tönthjärna). Den har funkat felfritt under alla dessa år. Men dagarna innan uppsatsen lämnades in tog batterierna slut.

Jag är redo för att byta batterier och jag är redo för verkligheten! Tror jag!

PS. En anekdot för att lätta upp stämningen i detta storvulna inlägg: min 11-åriga lillebror trodde fram till nyligen att Rihanna sjöng ”we found love in outer space”.

Årets skönhetsskribent 2017 – Ni kan rösta!

Hej!

En snabb grej bara! Jag har fått den stora äran att sitta i juryn för det fantastiska pris som jag fick förra året, alltså Årets Skönhetsskribent, som utses av Apoteket. Nytt för i år är att ni också kommer sitta i juryn och ha en röst, så himla bra grej tycker jag!

Läs mer om de magiska människorna som är nominerade, och rösta på er favorit här! (← där) Make it count.

Hejdå!

Hej på ett tag!

En pixlig pion. Luktar gott och lite mögligt vid min arbetsplats just nu.

Nu går mina studier in i det mest intensiva skedet under alla de år jag pluggat; det är en vecka kvar till deadline av min examensuppsats, och därefter följer opponering, några tentor och examen. Som ni förstår kommer fokus inte att ligga på bloggandet alls, även om jag saknar den och er. Håll tummarna för att min hjärna håller ihop veckan ut. Jag återkommer senare i sommar med inlägg om doftpinnar, mer parfymer, ny hudvårdsrutin och annat ljuvligt trams!

Ta hand om er och varandra!

PS.

Vad fan har hänt med bildkvaliteten i WordPress? De verkar ha börjat komprimera ner bilder in absurdum, absolut ALLT är grynigt! Ber om ursäkt för det, så jävla trist att kolla på pixliga bilder ju. Har tyvärr inte tid att lösa det just nu, haha.