the apthorp

jag satt nyss och klickade omkring på the interwebs och hittade av en ren slump till the apthorp building i new york. blev lite besatt. ungefär som när jag hittade palazzo chupi. the apthorp är ett vulgärt stort, 101 år gammalt bostadshus som upptar ett helt kvarter mellan west end avenue och broadway. det är tydligen extremt få bostadshus som gör det i NYC – upptar ett helt kvarter alltså. det byggdes 1908 på beställning av familjen astor, som är det närmaste man kan komma till kungligheter i new york (deras urfader john jacob astor är tydligen känd för att vara den första multimiljonären i USA och den fjärde rikaste amerikanen någonsin. hans förmögenhet bygger på handel med päls, opium och fastigheter).

AJA. det är inte bakgrunden som är det viktiga, det är själva huset. det är så jävla… stort. en riktig koloss. och själva utformningen får det att se ännu lite större ut än vad det kanske egentligen är. det sitter liksom där, som ett jävla fort, hägrandes ovanför de små människorna som ilar omkring som myror på den enorma innergården:

apth

518869773_3392c4a30c

PR-AB232_APTHOR_G_20081223155826

apthorp

det är någonting alldeles särskilt med den här typen av hus. det känns som om de hör hemma i metropolis.

metropolis

eller gotham.

gotham

sen bor det ju en massa folk där också. typ conan o’brien, al pacino, sidney poitier och cyndi lauper, men det känns inte riktigt som den typen av människor som enligt mig borde bo där. jag tänker mig typ jack the ripper och edgar allan poe. och the jolie-pitts ska tydligen kolla på lägenheter här, enligt perez hilton… ja just det, det kanske var så jag hittade huset till att börja med.

P3 dokumentär

jag har blivit helt besatt av p3 dokumentär! på nisses inrådan laddade jag ner några podcasts igår och jag kunde inte ta ut lurarna ur öronen. på väg till jobbet, på väg hem från jobbet, när jag stod och lagade mat, när jag satt och läste igenom lite introduktionspapper från jobbet, när jag borstade tänderna, och slutligen så somnade jag med lurarna i öronen.

ett avsnitt som berörde mig extra var det om lobotomi och tvångssteriliseringar i sverige från 30- till 70-talet. de hade pratat med en av de få män som blivit tvångssteriliserade (90% av alla tvångssteriliseringar var utförda på kvinnor), han ansågs vara mentalt olämplig att få en avkomma för att han hade levt ett busliv i sina tonår. ni vet, sniffa thinner, sno cyklar, krossa glasrutor, puckla på folk… han var väl ingen mysig unge, men liksom, ska man bli ifråntagen möjligheten att få barn för att man varit en ligist när man själv var närmare barn än vuxen?  han hamnade på mentalsjukhus och fick sitta där tillsammans med pedofiler, våldtäktsmän, mördare och lobotomerade. vissa förstod han inte varför de ens var där, inte förstod han heller varför han själv var där. sen kom han ut och började knarka amfetamin, sen fick han nån slags knarkpsykos och hamnade på karsuddens sjukhus, rättspsyket alltså, där alla mentalsjuka mördare sitter. mijailo mijailovich sitter där nuförtiden. och mannen med järnspettet i åkeshov sitter där nuförtiden. helt hemskt var det… sen sa han att han har kompisar som har fått barn och ibland om barnen ville sitta i knät på honom så kunde han börja gråta. då började han gråta i radion, och han fick med mig också, precis när tunnelbanan, som var full av hemvändande klämdagsshoppare, passerat islandstorget.

habitat 67

tove skickade nyss en länk till mig som bl.a. innehöll bilder från habitat 67, ett av den moderna världens underverk. jag minns inte när jag såg habitat 67 första gången men jag föll verkligen pladask, det är allt jag önskat mig plus lite till, och jag kom på att jag aldrig nämnt det här. vilket utmärkt tillfälle (tack tove för påminnelsen :yay:)!

habitat 67 är ett bostadskvarter i montreal, kanada, och ritades av moshe safdie i samband med världsutställningen i montreal 1967. det är färdigproducerade moduler om 11 x 5 m som kan byggas på och flyttas omkring och anpassas i all oändlighet. tanken var att man skulle kunna uppföra liknande bostadsområden på vilken plats som helst i världen, det är bara att ändra antalet moduler och bygga upp dem så att de är anpassade till den omgivande terrängen. billigt, snabbt och okomplicerat. man kan bygga upp ett litet antal moduler på en ödetomt mitt inne i stan, eller som i montreal, klatscha till med 150+ stycken på en gammal industritomt i hamnen. hammarby sjöstad kan ju dra något gammalt över sig. det bästa med detta är att safdies mål var att skapa ett ”high-density living in a high rise urban setting that introduced features only found in a suburban garden home” – alltså så kan alla ha en balkong och en ordentlig liten trädgård även om man bor inklämd mellan två skyskrapor. hur fint är inte det?

ja alltså, detta… jag vet inte vad jag ska säga. få byggnadsverk jag någonsin sett kommer i närheten av habitat 67. det är arkitektonisk perfektion i sin renaste form, safdie är ett jävla geni! han fattade väl det för han bosatte sig faktiskt själv i en av lägenheterna. se och njut:

habitat då (1967):

h67e6

h67e7

habitat nu:

h67e5

h67e4

h67e3

h67e

h67e2

h67i3

h67i2

h67e10

h67i

(alla bilder kommer från sorellarium 13.)