i’d rather die alone than letting go

(foto: showbizinbc)

jag tror att jag har skrivit något sånt här förr, nånstans. alltså; säga vad man vill om markus ”woody” krunegård, men jag måste ge honom lite kredz för att han skapar sådant som ibland ger mig en monstruös känsloreaktion. som när han tillsammans med laakso skrev death of us. den är tätt sammankopplad med en knivig tid, hösten 07. nisse bodde på andra sidan jordklotet, ebba dog och min identitet och självuppfattning… jag vet inte, krisade är ett starkt ord, men jag mådde ”konstigt”. inte dåligt, men konstigt. jag mår faktiskt nästan aldrig riktigt dåligt. jag läste konstvetenskap och hade kort mörkt hår och bodde hemma hos mamma. katthår på kläderna. älskade eskil.

laakso – death of us

essensen av skandinavisk svårmodspop. jag vet att det är töntigt men den knäcker mig så jävla, jävla hårt.