feminist, socialist, HBTQ-kramare, PK-maffia och andra fascistoida titlar i det nymoderata sverige.
fick feber i eftermiddags. jag kände typ sekunden då den satte klorna i min kropp, det var när jag och sara satt och käkade lunch i den där restaurangen högst upp i F-huset på uni. här ligger jag nu och är måttligt road. vill kolla på något kul men kan bara tänka på min uppsats som ju inte skriver sig själv osv.
min ekonomiska situation har nått en all time low nu tror jag faktiskt. jag har gått utan inkomst i tre månader och har under denna tid fått det att gå ihop med hjälp av ångest, oro och lite desperat kompromissande med självrespekten. skulderna har vuxit, trots att jag har fått lite hjälp från mina välvilliga föräldrar som lyckats få nys om att jag inte äter ordentlig mat av ekonomiska skäl, och jag har nu hamnat efter såpass mycket att jag har räknat ut att mina tre kommande löner helt och hållet kommer ätas upp av skulder. jag kommer alltså att vara luspank fram till och med 25:e november. men då jävlar. då smäller det så in i helvete.
skoja. det kommer aldrig nånsin smälla igen i mitt liv. LOL.
allt förakt jag känner gentemot helt oskyldiga människor? det kan vara folk jag känner; bekanta eller nära vänner, eller för mig fullkomligt okända personer. jag har ingen anledning att känna såhär, jag blir bara äcklad av deras blotta närvaro och deras sätt att röra sig och prata. saker de säger eller skriver. kollar min facebook, känner bara rent hat mot vissa i min feed. tänker hemska saker som ”fan vad du är ful och äcklig”. jag vill inte umgås, jag vill inte jobba, jag vill inte vara ledig, jag vill inte strosa på stan, jag vill inte ligga i någons knä och sakta bli vaggad tillbaks från mitt vansinne, jag vill inte träffa eller ens SE någon överhuvudtaget. varifrån kommer föraktet? det slog som en nysning, helt oväntad och rätt kraftfull i sin natur – jag menar, imorse och i förmiddags kände jag inte alls såhär. det kom alldeles nyss bara.
PANG.
så förlåt. för att jag är en föraktfull och hatisk människa som kan ha tänkt jävligt dåliga tankar om dig. ignorera det plz, ta inte åt dig även om du känner dig träffad; jag är uppenbarligen psykiskt sjuk och dålig.
men jag är egentligen en sån där som allra helst gör ingenting. jag blir otroligt sällan rastlös och har jag tid att fritt förfoga över så ligger jag helst i soffan med datorn på magen, en hel jävla dag, utan att varken fräscha upp mig själv eller gå utanför dörren. jag är inte aktiv, jag är passiv. jag är inte äventyrslysten, jag är extremt stillsam. hemmakär. kanske lat. kanske t.o.m. osocial. jag nöjer mig så länge jag har något att äta och en internetuppkoppling.
förr skämdes jag nog lite över att jag ger mig själv ett tråkigt liv, p.g.a. min personlighet, för att jag sällan hittar på roliga eller annorlunda grejer att göra och för att jag aldrig beger mig utanför min comfort zone – upptäckte ju att de flesta människor har ett behov av att göra NYA saker. HÄFTIGA saker. ROLIGA saker. eller SAKER, överhuvudtaget. men inte jag. jag är som ferdinand. det är såna här grejer jag funderar på, när jag ser vad andra människor pysslar med. de har ett stort umgänge, ständigt roliga grejer att rapportera om när de är lediga, aldrig sitter de ensamma hemma om de är lediga. kanske om de är sjuka. ibland umgås folk med kompisar ÄVEN om dom är sjuka. de tar hem folk till sig och ligger i sängen och mår dåligt samtidigt som nån polare typ sitter i soffan och kollar på film. asså. hur fan går det ihop?
herregud. ja. det dyker upp sånt här när jag väl har tillbringat en ledig dag tillsammans med nån (som inte är veronica; hon räknas inte för vi både bor och jobbar ihop så vi umgås ju hela tiden), och tänker att detta var ju astrevligt och så undrar jag varför jag inte gör sånt oftare… kommer aldrig längre i den analysen, det slutar alltid med att jag fastnar framför ett nytt blogginlägg alldeles för länge och sen börjar filosofera om vad jag ska göra hemma när jag kommer tillbaks från jobbet. om jag ska sova lite, lägga mig i badet eller måla om naglarna. helt själv.
ps. rolig och orelaterad fakta som jag har: nästan alla vuxna människor, globalt sett, är laktosintoleranta.
fortfarande urinvägsinfektion. sömnlös natt #2. vi har kollat på jurassic park 2 och jag har druckit litervis med vatten. jag är en sån som får psykiska men om jag sover mindre än 8 timmar per natt, VARJE NATT, och de senaste två nätterna har jag fått sammanlagt 5 timmar, så om jag inte får sova snart så kommer jag skada någon. om en och en halv timme öppnar coop nere på torget och då ska jag bli deras bästa tranbärsjuicekonsument i modern historia.
fan.
jag hatar såna här inlägg. jag hatar dom verkligen. meningslöst pladder och vardagsgnäll (det är kul att vissa bloggar består till 90% av sånt här). men jag har inget annat att säga. inget annat jag tänker på. än att få sova. sova. sova.
god morgon vietnam.
sömnlös natt p.g.a. urinvägsinfektion. har inte haft det på säkert 4 år, hade glömt bort hur vidrigt det är. det jobbigaste är inte svedan och den konstanta kissnödigheten, det är faktiskt inte alls särskilt besvärande jämfört med den där konstiga känslan av att all min hud på resten av min kropp är ett tomt kallt skal och att det blåser kallt (???) inuti hela mig (???). är detta något ni känner igen???
har pyntat detta inlägg med en stilfull juxtaposering (åh lol, bästa/sämsta ordet? finns inte ens på svenska men fick överdos av det i min engelska kurslitteratur när jag pluggade konstvetenskap, back in teh days of yore) av två bilder som mycket träffande illustrerar min kropps tillstånd just nu. fast ta bort det där behagfulla grönblåa skimret, det finns inget behagfullt eller skimrigt med min kropp just nu, bara kallt, blött och hårt. 
senaste kommentarer