mars 2007. jag skulle fylla 20 år och jag och mamma planerade en liten födelsedagsfika hemma hos mig i min första lägenhet på engelbrektsgatan. till fikan skulle några av ”tanterna”, a.k.a mammas vänner komma. hon skrev:

”Firuze, Gunilla, Sara och Marja kommer på söndagseftermiddagen den 20:e. Jag mailade Ulla och Abbas men har inte fått något svar ännu. WC:n måste du fixa, för att jag nämnde ett pott-system, ett mycket avancerat, men damerna tyckte det var för invecklat. Alla tavlor ska hänga.. jag hjäper dig om hammaren är för tung… jag vet att hammaren är inte lämpad för min dotters vackra fingrar men i jämlikhetens och rättvisans namn måste man.
Mami”

la la la la la,

interesting drug

andré säger:
okej, en väldigt tidig morgon, kl 04:00 står jag i mitt kök
andré säger:
och lagar till lite kaffe endast iförd kalsonger
andré säger:
så springer en polisman förbi i loftgången
andré säger:
går tillbaks, tittar på mig genom fönstret med en väldigt misstänksam min
no regrets, coyote säger:
HAHAH
andré säger:
fan vad rädd jag blev
andré säger:
fick värsta nojjan, sprang till min dator och tog bort lite filmer
andré säger:
ifall han var på väg att haffa mig för att jag laddade ner saker
andré säger:
fatta känslan, att se en polis springa förbi snabbt, jag tänkte ”ehh? var det där en polis?” sedan två sekunder senare kommer han tillbaks och stirrar på mig

jag använde mig även av uttryck som ”rövkungen” och såg ut ungefär såhär:

bilden är tagen av tove på min inflyttningsfest i december 2006. så fint, lilla annahita, 19 år gammal. förbered er på lite mer myspace-nostalgi i framtiden!

salamander :

åh, du pluggar ju persiska! kan du inte berätta mer om ditt plugg? typ varför du valt det, vad du tänkt göra sen? om du vill alltså

jag blir alltid så glad av sånt, tror sällan att nån bryr sig. och det jag tror att folk ska bry sig om får jag ingen respons på, haha, har verkligen noll koll. men jag kan gnälla över min brist på koll i ett annat inlägg, här skulle jag mest skriva om att plugga (och helst hålla gnällandet på ett minimum).

för tre år sen tog jag studenten från norra real i stockholm, där jag gick sam/kultur. efter gymnasiet tog det ett år innan jag började plugga igen, då valde jag konstvetenskap I och senare även II på stockholms universitet. det satte väl inte direkt särskilt djupa spår, annat än i min plånbok p.g.a. den perverst dyra kurslitteraturen (jag startade t.ex. min första blogg när jag höll på att tentaplugga… så viktigt kändes det med konstvetenskap). dock känner jag väl att mitt konstintresse har fått lite mer kött på benen, så är det ju när man blir insatt i någonting – intresset följer med.

an ideal city, okänd konstnär. italiensk högrenässans (minns inte året).

efter ett antal oförutsedda och totalt omtumlande händelser tog jag en paus från skolan på en termin, innan jag fann en brinnande längtan efter att återupptäcka mina persiska rötter (min pappa kommer därifrån). helt på impuls och instinkt ringde jag till institutionen för orientaliska språk på SU två månader efter sista ansökningsdatum och kollade om det fanns platser kvar. det fanns det, så jag hoppade på kursen modern persiska I för ett år sen. där gäller det allra mest grundläggande, fick lära mig hela alfabetet från början (vilket man tycker att jag borde kunna efter att ha gått på hemspråk hela grundskolan – 9 år), men upptäckte att jag minns väldigt mycket ändå. mina klasskamrater är en väldigt blandad skara. vi hade en soldat som ska tjänstgöra i afghanistan, ekonomer och jurister och lite annat löst akademiskt folk som läser det p.g.a. meriten, sen har vi folk som är tillsammans med iranier och vill kunna kommunicera med deras föräldrar (HUR FINT?!) och såna som läser det för att det – rent objektivt – är världens vackraste språk (alltså, araber och judar – no hatin’ – men you ain’t got nothing on persiskan. när persiskan sjunger så låter det som att ni tuggar på grus. arabiska och hebreiska är inte vackra språk, sorry alltså).

anledningen till att jag hoppade på den här kursen är helt enkelt för att jag skäms över att jag har rötter i iran utan att kunna språket. jag var flytande fram tills jag började skolan, sen tappade jag det gradvis eftersom att pappa slutade prata persiska med mig. han har sagt att det berodde på att han tyckte att det kändes fånigt att prata persiska när jag envisades med att svara på svenska. skittråkigt, jag vet! men det är kul att kolla på gamla filmer från när jag var liten och sitter och pratar helt obehindrat, det känns totalt främmande med tanke på att jag nu har dödsångest  inför min muntliga tenta i januari.

och vad jag har tänkt göra sen… det har jag ingen aning om. nu är persiskan på sluttampen och det finns ingen fortsättning förrän till hösten, så jag gissar att jag under terminen som kommer bara kommer ägna mig åt jobbet. jag tänker inte alls långsiktigt, jag har ingen lust med det. hade planer på att söka in till arkitekthögskolan på KTH, vilket jag gjorde ett år också, men jag kom inte in och sörjer inte det så mycket heller. är tvärtom ganska glad över att jag slipper. jag sökte in till civilingenjörsprogrammet med inriktning på samhällsbyggnad på KTH i våras och blev antagen, men tackade nej. jag känner mig inte särskilt övertygad om att min frampressade pepp för något jag ”borde göra” kommer att hålla särskilt långt.

så jag antar att jag är en sån där fåne som väntar på sitt kall. min akademiske far vill helst att jag hittar ”den där jävla kallen” så snart som möjligt, min mor är väl kanske mer mañana mañana, även om hon gav mig a real hard time när jag tackade nej till civ.ing. i somras. men hon har sansat sig litegrann, haha.

hoppas att det här inlägget har stillat din nyfikenhet litegrann!

XOXO.

från en kväll på pleasant med ellen & agnes.

käkade pizza med pappa och mina bröder taimas och koroush.

landade efter julgodis-inducerat sockerrus på jobbet. *tom*

åkte till landet med nisse och familjen. taimas var inne i sin ”låtsas att pappret är en teve och rita ett äventyr åt mig”-period.

hehe. truligt gossebarn.

gud, jag älskade det här ögonblicket! min TOTALT omusikaliska pappa (han har inte ens taktkänsla. alltså, han kan inte trampa takt) och min då 3-åriga lillbrorsa hade en orkester med flöjt och xylofon. fy fan vad det lät illa. och jag tror att pappa ändå försökte lite. haha!

just det, sen var jag på bröllop! mitt första bröllop nånsin! då såg jag ut såhär. tänkte lite på karl lagerfeld. einar och hans cecilia gifte sig iallafall och de är fortfarande gifta.

ja, sen hade jag inget mer. haha, det känns som om jag har tappat min bloggar-gen. jag är oförmögen att skriva bra avslutningar på inlägg. jag är oförmögen att skriva inlägg överhuvudtaget nästan!

sen vill jag gnälla lite på bildkvallen på min mobil. jag har en nokia E71 och jag älskar den på alla sätt och vis men på en punkt är den verkligen SÄMST och det är kameran. i dagarna är det exakt ett år sen jag köpte den och det betyder att det är ett år kvar tills bindningstiden har gått ut (jag band upp mig i 24 månader, ja ja ja, SÅ GÄRNA ville jag ha telefonen) så fram till dess ska jag finkamma marknaden efter en mobil med GRÖM kamurra.

jag har gjort en till playlist, den handlar om det jag lyssnade på när jag var teeny meeny ung & svår. ska försöka undvika att vara niotillfemesque så mycket som det går i detta inlägg, men det är svårt när man ska skriva några rader om tonårsminnen.

några starka fixstjärnor under åren då jag var arg och svår (och hade svart skjorta och vit slips, heheeeeee) var joe strummer och karl marx – ja, jag var den tjejen! folk satte krokben för mig i korridoren, spottade i mitt hår och kallade mig för ”kommunistfitta”, haha, helt sjukt ändå, att jag inte har tagit nån nämnvärd skada av det. vad jag kan minnas så tyckte jag inte alls att det var jobbigt, kände mig aldrig mobbad eller så. asså det där gänget mobbade ju alla och eftersom att jag var klarsynt så förstod jag att det inte var personligt mot mig, utan snarare mot alla som inte hade en canada goose-jacka. nej, jag har snarare blivit mer övertygad om att det är jag som har rätt och att dom har fel. oh well, alla har vi väl blivit hackade på när vi var tonåringar, man ÄR ju helt keff då och det är inte konstigt om andra uppfattar det.

aja. jag försökte göra en playlist med musik som jag lyssnade på när jag var 14-17 år gammal typ, d.v.s. när jag började välja själv vad jag ville höra och laddade ner det från napster och kazaa. vissa grejer lyssnar jag på fortfarande, som the clash och david bowie, medans annat har försvunnit ut i skämselinducerad glömska. annat växer man ifrån – beck och garbage till exempel.

sen så finns det de där ikoniska låtarna som slog ner som en bomb i huvudet och som aldrig riktigt har svalnat. de har följt en genom ankungeåren och kommit ut på andra sidan, svansidan.

boomtown rats’ ”rat trap”, bowies ”station to station” och gene mcdaniels ”tower of strength” är tre av dom. den sistnämnda var en av ebbas absoluta favoritlåtar när det  begav sig och to this day minns jag hur hon knep ihop ögonen och knöt näven när hon sjöng med. jag gör likadant när jag hör den, den tar mig tillbaka direkt!

enjoy och gör gärna en egen, skicka länken bland kommentarerna isåfall!

XOXO annaskita.

ps. faktum är att i princip all 60-talspop och soul i den här playlisten är ebbas förtjänst! haha.

pps. är det bara jag eller har spotify börjat med reklam efter typ varannan låt? innan kunde man väl ändå lyssna på typ 6-7 låtar i rad utan reklam? nu känns det som reklam som avbryts då och då av en bra låt.

jag ringde mamma och frågade om hon kommer ihåg en bok om ”möss som bor i ett träd”, och två timmar senare hade jag boken i min hand. författaren heter jill barklem och bokserien heter brambly hedge:

eftersom att jag har hittat jättestora inskanningar så lägger jag dom under klippet, klicka för att kolla:

ett av omslagen:

HUR FINT?!

skannat av julialbailey.

det är synd att jag inte hittade mina favoritbilder! boken jag tänker på följer de små mössen under olika årstider och de bilderna jag helst ville se är från senhösten; jag kan inte komma på någon annan illustratör som har fångat känslan av hur det känns i luften en morgon sent i november, när allt är tyst och grått utom de få illröda nyponen som fåglarna inte har plockat ännu. mmm. jakten fortsätter. jag kanske får köpa böckerna och skanna själv, har ändå tänkt skaffa dem ett tag nu.

eller oj, jag såg nu att den billigaste kostar $99.50 på amazon.com. okej nice.

]]> http://whinar.se/2009/11/16/brambly-hedge/feed/ 44 http://whinar.se/2009/11/15/denna-dag-forra-aret-jobbade-jag-pa-en-nummerupplysning-och-da-skrev-jag-detta/ http://whinar.se/2009/11/15/denna-dag-forra-aret-jobbade-jag-pa-en-nummerupplysning-och-da-skrev-jag-detta/#comments Sun, 15 Nov 2009 09:49:17 +0000 A http://whinar.se/?p=4878 - ja hej, jag vill ha numret till kvinnan de skrev om i aftonbladet… hon och hennes lille son hade inte pengar till kläder och hon riskerar att utvisas… hon bor i falkenberg tror jag. sonen är ett utomäktenskapligt barn och om hon måste åka tillbaks kanske hon blir stenad? jag tänkte iallafall ge henne lite pengar så att hon kan köpa kläder till sitt barn
- vad fint av dig! vad heter hon?
- ja håll i dig nu för det är ett fördjävla konstigt namn alltså… S… H… O… H… R… E… H. hur uttalar man det? tjorre? man fattar ju inte ens om det är en kvinna eller en man
- det är ett kvinnonamn och det uttalas exakt som det stavas
- jaha. vad duktig du är!
- tack
- ja jag tycker att det är så hemskt vad de gör mot kvinnorna, de där invandrarna. jag har själv inte så mycket till övers för dem. invandrarna alltså. som jag ser det så kommer de faktiskt bara hit och tar våra pengar, i ärlighetens namn. de vill inte jobba, de bara samlar på sig socialbidrag och blir rika som troll. vi har kris just nu och då får det vara nog med invandrare, vi har inte råd att försörja fler nu
- okej. ska du ha numret eller?
- ja tack
- 1234567
- tack ska du ha, stort tack! du verkar vara en förståndig ung dam
- nej, jag är inte förståndig. jag har invandrarbakgrund
- jaha, ojdå, då förstår jag att jag trampade på dina tår, jag ber så hemskt mycket om ursäkt för det
- jag har inte bett om att få en ursäkt, det är din förlust om du inte har några problem med att vädra din okunskap sådär öppet
- nej, jag förstår.. jag förstår. det var inte meningen att förolämpa dig, jag visste inte att du var invandrare. du lät så svensk och go’
- eh. tack?
- ja det var hemskt trevligt av dig att hjälpa mig med detta numret… du är en BRA invandrare, det är viktigt att komma ihåg att det finns sådana också. du har lärt dig svenska och du har tydligen ett jobb. jag hoppas att du betalar skatten också. är din chef svensk?
- vi kan sluta prata nu, jag blir väldigt irriterad och kommer bli otrevlig mot dig snart
- nejdå, det är ingen fara, jag kan ta lite hårda ord. det är bara sunt att diskutera!
- det här är ingen diskussion. jag diskuterar inte med människor som är av din åsikt, det är inte konstruktivt på något sätt och jag blir bara väldigt upprörd och förolämpad
- jag förstår det. men du måste komma ihåg att jag inte har förolämpat DIG PERSONLIGEN, kom ihåg det, jag har bara sagt goda ord om dig!
- det spelar ingen roll för jag blir inte särskilt smickrad eftersom att du samtidigt har spytt galla över i princip ALLA invandrare, mina föräldrar inkluderat
- men nu är det ju faktiskt såhär att ni inte bara kan komma hit och ta och ta och ta utan att bidra till sverige! nu blir jag nästan lite irriterad på dig!
- men det är ju här skon klämmer, du vet ju uppenbarligen INGENTING om invandrare. tror du inte att de också vill vara en del i samhället, leva och arbeta och bidra precis som alla andra? jag tror inte att någon är direkt nöjd med att leva på socialbidrag
- jo-hoo då! varför tror du annars att det är så många invandrare som nöjer sig med det?
- du förstår inte vad det är du säger. du vet uppenbarligen ingenting.
- bli inte otrevlig nu, unga dam! jag tycker att du är sympatisk och vill inte ha gräl! det är bara så att om man kommer hit måste man lyda svenska lagar! om en svensk beter sig illa utomlands blir man ju med allra största säkerhet utvisad! rätt ska vara rätt!
- men om man som utländsk medborgare begår brott i sverige så blir man ju utvisad… det är lite det som är poängen.
- är det så?
- ja? vaddå? det är ju självklart.
- jaha… det hade jag missat totalt. jag trodde inte att man hade kommit till skott med det ännu.
- ännu ett bevis på din okunskap.
- men nu får du faktiskt sluta vara så otrevlig. jag har inte förolämpat dig.
- okej. hejdå.

sen påpekade han att jag bara klär mig i svart, och det stämmer för det mesta, och så började vi prata om hur det kommer sig att skandinaviskt mode alltid går i svart, brunt och grått (hur ofta undrar man det egentligen? varenda jävla dag kanske, när man ser alla svenska zombies i sina välskräddade svarta, bruna och gråa kostymer)… samtalet fortsatte med att han frågade mig vad som ”gäller i höst”, haha, jag tycker inte att jag ser ut som en som bryr sig om vad som ”gäller”. jag ger verkligen blanka FAN i vad som ”gäller”. det som ”gäller” är det jag gillar att ha på mig. trender är bland det mest skrattretande som finns. följer man trender medvetet har man ingen ryggrad.

ja, hursomhelst, vidare så fortsatte samtalet in på tonårspunkare och sen pratade vi om dagis och 6-årsverksamhet och skola och sen tröttnade jag. jag kunde inte relatera till den här personen överhuvudtaget. han var en helt vanlig, totalt intetsägande brommafarsa med gamla acneärr och det vildaste han verkade kunna tänka sig var att ha en röd skjorta under sin beiga kavaj. de som satt bredvid oss fattade att vi inte kände varandra och blev nästan provocerade av att två främlingar kan ha ett sånt långt samtal med varandra som inte verkar handla om någonting alls, speciellt när den ena av dem tydligt visade att hon vill vara för sig själv… även när vi fick slut på saker att prata om insisterade han på att fortsätta prata om något annat ämne, lika ointressant som det föregående. de tyckte helt klart synd om mig.

jag blev minst sagt obekväm, och otroligt irriterad av att han hela tiden kommenterade mitt utseende på olika sätt; min väska, mina svarta kläder, mitt nagellack (”det skimrar lite, är det genomskinligt med glitter eller?” – herregud vilken idiotisk fråga), att jag hade en fin hårfärg… jag vet att det är stört att bli irriterad av en komplimang, men den var verkligen fejkad, något han sa bara för att hålla mig kvar i samtalet. till slut hade det gått så lång tid att jag helt enkelt övergav det sjunkande skeppet, och jag har insett att det är konstigt att gå omkring med en tygpåse som helt uppenbart är vänd ut-och-in, och det gör bara att jag längtar ännu mer till löning. jag ska köpa en ny väska som jag ska ha vänd åt rätt håll, så att ointressanta främlingar slipper fråga.

(foto: john of witney)

AHHHH!!! stockholm sportar världens kanske sämsta sommarväder just nu. det är inte bara mulet; det är svinkallt och regnigt också. i’m sure you’re all aware dock… jag längtar till varmare, soligare platser – min kropp har knappt hunnit tina av den klena vårsolen innan det blir kallt igen – mitt hår krasar av mentala iskristaller.

jag längtar till det som är mest lättillgängligt, valencias medelhavskust. några vänner till familjen har en liten lägenhet i alicante som jag, mamma och brorsan åkte till för nån sommar sen. och nu har pappa sagt lite svävande att ”jo, det är minsann väldigt dåligt väder här” och ”ja, det var minsann väldigt länge sen jag åkte utomlands” och ”ja, det vore minsann jätteroligt för lille taimas att få se havet och flyga flygplan”… jag hoppas att han tar tag i saken och frågar våra vänner ifall vi kan få låna lägenheten i ett par veckor, kanske två. alltså få saker skulle få mig att må så bra. jag har redan börjat fantisera; eftersom både pappa och nisse har körkort så kan man ju ta lite roadtrips och sådär, kanske t.o.m. en avstickare till barcelona över en helg. barcelona är inte så långt därifrån, det går direkttåg från alicante varje dag… och madrid är till och med ännu närmare… (hej karin! )

fan vad ÖVERJÄVLA NAJS det vore. 100% NAJS. jag minns när jag och brorsan satt på balkongen i eftermiddagshettan, efter att ha sköljt av oss saltvattnet från stranden. vi satt med varsitt glas iskall öl och dåsade, luften vibrerade av hetta mellan husen och vi satt och småkollade på byggarbetarna på andra sidan gatan som höll på att lägga tak (siesta, hallå?!). vi åt tortellini varenda jävla dag, haha, drack baileys och ba slappade satan. fy fan, det var länge sen jag var så avslappnad. varm ända in i själen.

här kommer lite bildkavalkad. ni som läste min myspaceblogg har redan sett dem, men det skiter jag i. kolla nurå:

hehe, gölliga små moggisar. de säger att vi är fett lika. bangar inte på att se ut som min brorsa, han är fan världens sötaste.

okej, 27 grader varmt typ kl. 21:30?!!! FATTA VAD NAJS. fast det var liksom aldrig tryckande hetta, det blåste en fläktande bris hela tiden och man blev liksom inte snusksvettig alls. det enda som störde mig temperaturmässigt var lägenhetens övereffektiva AC. frös på nätterna, haha.

asså MYYYYS, fatta att bo i det där turkosa huset?! på andra våningen är det nån byggkille som rotar omkring, det är säkert nån rik person från storstaden som har köpt typ hela våningsplanet och ska bygga sig en liten oas. hatar rika människor. seriöst. HATAR. eller det kanske är avundsjuka… det är en hårfin linje.

el barrio hette det här området. typ gamla stan, liksom. fanns massa koloniala referenser överallt, kändes lite ocoolt men det var ju så pittoreskt och genuint så vi sket i imperialistvibbarna.

en dag fick vi för oss att ta en promenad mitt i siestan. inte en kotte var ute. alla låg inomhus och dåsade med neddragna persienner.

nåt väveri jag hittade på en bakgata!

åh mina jelly flats från marc jacobs! de gick sönder när jag kom hem. precis som ett par prada-skor jag hade en gång. och mina whyred hirdwall. insåg för sent att dyra skor = dålig kvalle. kul att mina tygsneakers från typ H&M har hållit sjukt mkt längre än alla dyra skor jag haft.

hade glömt hur kortklippt jag var! göllig man e asså.

asså ÅÅÅÅ. min familj. så jävla gölliga. haha kolla morsan, hon försöker fota med mobilkameran men hon ser typ inte så jättebra så det tar alltid en miljon år innan hon trycker på knappen. min brorsa suckar. haha en annan grej med min mamma som är så himla fint och österbottniskt – hon är totalt opretentiös. hon har en väska från sonia rykiel men sportar den ändå som en tant; överfylld till bristningsgränsen och hängandes framför magen. men den har konstigt nog hållit rätt bra.

det här är utsikten hon skulle fota.

ett kloster i en liten by som hette altea.

AHHHHHHHHHH SHIT JAG VILL ÅKA TILLBAKA TILL ALICANTE! snälla pappa? pretty please?