när jag senast gnällde över mitt plugg fick jag en fin liten kommentar som löd:
salamander :
åh, du pluggar ju persiska! kan du inte berätta mer om ditt plugg? typ varför du valt det, vad du tänkt göra sen? om du vill alltså 
jag blir alltid så glad av sånt, tror sällan att nån bryr sig. 
och det jag tror att folk ska bry sig om får jag ingen respons på, haha, har verkligen noll koll. men jag kan gnälla över min brist på koll i ett annat inlägg, här skulle jag mest skriva om att plugga (och helst hålla gnällandet på ett minimum).
för tre år sen tog jag studenten från norra real i stockholm, där jag gick sam/kultur. efter gymnasiet tog det ett år innan jag började plugga igen, då valde jag konstvetenskap I och senare även II på stockholms universitet. det satte väl inte direkt särskilt djupa spår, annat än i min plånbok p.g.a. den perverst dyra kurslitteraturen (jag startade t.ex. min första blogg när jag höll på att tentaplugga… så viktigt kändes det med konstvetenskap). dock känner jag väl att mitt konstintresse har fått lite mer kött på benen, så är det ju när man blir insatt i någonting – intresset följer med.
an ideal city, okänd konstnär. italiensk högrenässans (minns inte året).
efter ett antal oförutsedda och totalt omtumlande händelser tog jag en paus från skolan på en termin, innan jag fann en brinnande längtan efter att återupptäcka mina persiska rötter (min pappa kommer därifrån). helt på impuls och instinkt ringde jag till institutionen för orientaliska språk på SU två månader efter sista ansökningsdatum och kollade om det fanns platser kvar. det fanns det, så jag hoppade på kursen modern persiska I för ett år sen. där gäller det allra mest grundläggande, fick lära mig hela alfabetet från början (vilket man tycker att jag borde kunna efter att ha gått på hemspråk hela grundskolan – 9 år), men upptäckte att jag minns väldigt mycket ändå. mina klasskamrater är en väldigt blandad skara. vi hade en soldat som ska tjänstgöra i afghanistan, ekonomer och jurister och lite annat löst akademiskt folk som läser det p.g.a. meriten, sen har vi folk som är tillsammans med iranier och vill kunna kommunicera med deras föräldrar (HUR FINT?!) och såna som läser det för att det – rent objektivt – är världens vackraste språk (alltså, araber och judar – no hatin’ – men you ain’t got nothing on persiskan. när persiskan sjunger så låter det som att ni tuggar på grus. arabiska och hebreiska är inte vackra språk, sorry alltså).
anledningen till att jag hoppade på den här kursen är helt enkelt för att jag skäms över att jag har rötter i iran utan att kunna språket. jag var flytande fram tills jag började skolan, sen tappade jag det gradvis eftersom att pappa slutade prata persiska med mig. han har sagt att det berodde på att han tyckte att det kändes fånigt att prata persiska när jag envisades med att svara på svenska. skittråkigt, jag vet! men det är kul att kolla på gamla filmer från när jag var liten och sitter och pratar helt obehindrat, det känns totalt främmande med tanke på att jag nu har dödsångest inför min muntliga tenta i januari.
och vad jag har tänkt göra sen… det har jag ingen aning om. nu är persiskan på sluttampen och det finns ingen fortsättning förrän till hösten, så jag gissar att jag under terminen som kommer bara kommer ägna mig åt jobbet. jag tänker inte alls långsiktigt, jag har ingen lust med det. hade planer på att söka in till arkitekthögskolan på KTH, vilket jag gjorde ett år också, men jag kom inte in och sörjer inte det så mycket heller. är tvärtom ganska glad över att jag slipper. jag sökte in till civilingenjörsprogrammet med inriktning på samhällsbyggnad på KTH i våras och blev antagen, men tackade nej. jag känner mig inte särskilt övertygad om att min frampressade pepp för något jag ”borde göra” kommer att hålla särskilt långt.
så jag antar att jag är en sån där fåne som väntar på sitt kall. min akademiske far vill helst att jag hittar ”den där jävla kallen” så snart som möjligt, min mor är väl kanske mer mañana mañana, även om hon gav mig a real hard time när jag tackade nej till civ.ing. i somras. men hon har sansat sig litegrann, haha.
hoppas att det här inlägget har stillat din nyfikenhet litegrann!
XOXO.
ska försöka undvika att vara niotillfemesque så mycket som det går i detta inlägg, men det är svårt när man ska skriva några rader om tonårsminnen.
vad jag kan minnas så tyckte jag inte alls att det var jobbigt, kände mig aldrig mobbad eller så. asså det där gänget mobbade ju alla och eftersom att jag var klarsynt så förstod jag att det inte var personligt mot mig, utan snarare mot alla som inte hade en canada goose-jacka. nej, jag har snarare blivit mer övertygad om att det är jag som har rätt och att dom har fel. oh well, alla har vi väl blivit hackade på när vi var tonåringar, man ÄR ju helt keff då och det är inte konstigt om andra uppfattar det.
för ett par dagar sen fick jag helt plötsligt en flashback från min barndom, om en serie böcker som vi hade hemma. eftersom att jag inte har sett till dem sen jag lärde mig förstå engelska eller ens läsa hade jag ingen aning om vem som skrivit, vad de hette eller vad de ens handlade om. jag mindes bara de makalösa illustrationerna.
senaste kommentarer