augusti 7th, 2009 at 08:58 §
häromdagen kom det in en tjej till jobbet och ville reklamera en ögonkräm p.g.a. allergisk reaktion. sure thang honey, tänkte jag. vi tar alltid tillbaka produkter om kunderna reagerar dåligt på dem och ifrågasätter aldrig deras skäl. jag tittade på burken med kräm och tänkte att det nog är lite konstigt att hon påstår att hon har använt den i en vecka när mer än halva burken är tom… men jag gick till kontoret och hämtade en reklamationsblankett som hon skulle fylla i och lämnade den till henne. jag stod bredvid när hon fyllde i den, såg till att hon skulle fylla i rätt och svarade på hennes frågor. när jag såg hennes namn ringde en klocka nånstans, jag har sett namnet förut. jag gick bak till kontoret igen och bläddrade bland gamla reklamationsblanketter och hittade precis det jag letade efter: jag hade sett samma namn på en annan reklamation gällande warming mineral mask. jag funderade lite över det och gick ut igen, jag tänkte visa henne den andra reklamationsblanketten och föreslå aloe vera-serien eftersom att hon verkar ha ganska känslig hud. hon reklamerar uppenbarligen grejer p.g.a. utslag hela tiden.
jag lade fram blanketten på disken framför henne. ”du har reklamerat produkter hos oss förut…”, hann jag få ur mig innan hon utbrast ”URSÄKTA?!” på ett otroligt bitchigt vis. började tänka att jag skiter i ifall hon får utslag eller inte, tänker minsann inte ge henne nöjet att få känna på aloe vera-serien… hon verkade tycka att jag anklagade henne.
- jo, jag ser ju här att du har reklamerat en ansiktsmask förut. har du känslig hy?
- vaddå, nej, jag har aldrig reklamerat nåt förut.
- eh, jo? du har ju blanketten framför dig.
- det är inte min.
- det står ju ditt namn med din handstil. samma adress, samma telefonnummer… du har själv skrivit det.
- nej det där kan inte stämma, det är inte jag.
- hur menar du nu?
- det måste ha blivit förfalskat! jag har aldrig varit i den här butiken förut!
och jag ba EEEEEEEH OKEEEEEEEEJ. ljuger hon mig rakt upp i ansiktet? tror hon att jag är DUM I HUVUDET? tror hon att jag seriöst köper att någon FÖRFALSKAR HENNES IDENTITET när de reklamerar en ögonkräm för 89 KR?! urkundsförfalskning är inte värt 89 kr.
- aja, okej, men du förstår väl att jag tycker att det verkar konstigt? men det är okej, du får pengarna tillbaka.
- nej, det är inte okej för mig! någon har förfalskat min identitet! *dramz*
- jaja *whatever* här är dina pengar, HEJDÅ.
- *pilar ut med svansen mellan benen*
maj 28th, 2009 at 22:53 §
en annan grej hände mig idag förresten. som var jobbig på ett helt annat vis. asså snälla läs detta! jag vet att jag har uppfyllt min kvot för långa inlägg för idag, men jag vill verkligen att ni läser detta.
jag satt och käkade lunch i gallerian. jag får plötsligt ögonkontakt med tjejen som jobbar på caféet, hon ser otroligt besvärad ut och gestikulerar lite diskret bort mot en man som sitter något säte ifrån mig. jag ser bara hans huvud för det finns en glasmonter i vägen. han tittar ömsom på mig, ömsom på tjejen bakom disken. men han tittar liksom inte på oss, utan mer som att ögonen vilar på oss. han söker inte ögonkontakt utan tittar på oss som om vi inte ens har ögon. så som man tittar på ett själlöst föremål; en soffa, ett par skor, ett träd, en bil. han ser ut att vara lite väck i skallen med sitt mållösa stirrande, ”jävla alkis” tänker jag. fattade inte riktigt varför tjejen bakom disken såg gråtfärdig ut, jag tänkte väl att hon syftar på något annat än mannen, eller att hon har en jobbig dag på arbetet och typ ser sig förtvivlat omkring efter vilka som kan ha sett henne vara nära ett mentalt sammanbrott vid kaffemaskinen… ”stackarn”, tänker jag, och är tacksam över att jag inte jobbar på café längre. poletten har verkligen inte trillat ner vid det här laget.
sen kommer det fram en kostymklädd kvinna till tjejen bakom disken. en skitsnygg, stram biznizwoman med asiatiska drag och jag tänker att hon är säkert en sån som får män att gråta. stenhård är hon. hon säger:
”jag har ringt dem nu, de är på väg.”
”okej”, säger tjejen vid kaffemaskinen. skakar på huvudet, skrattar till lite nervöst. hon tittar på mig igen, den strama biznizkvinnan gör också det. de båda tittar menande på mannen igen och av ren reflex gör jag också det. det är då nånting börjar röra sig i min skalle. han har vänt huvudet uppåt och hans kropp sitter liksom och rycker och skakar. det är då jag fattar. jag fattar vad det är han sitter och gör: han sitter på ett café mitt i gallerian och onanerar. han sitter på ett café mitt i gallerian och onanerar, åt mig och tjejen vid kaffemaskinen.
det börjar stocka sig i halsen, jag känner hur en för mig helt obekant känsla av rädsla och bottenlöst äckel intar min kropp. jag har aldrig varit med om detta förut, jag är i en sån fullständig chock att jag börjar halsa mitt kokheta kaffe för att se obesvärad ut. jag vet inte varför jag försöker se obesvärad ut. jag är skiträdd och äcklad bortom all vett och sans.
det kommer en väktare. han lägger en fast hand på mannens axel:
”vad håller du på med?”
jag vet inte hur en public fornicator brukar reagera i en sån situation, men den här mannen blir iallafall sjövild. han börjar flaxa med armarna, spiller ut saker som står på disken och väktaren försöker övermanna honom. det går inte så bra; avskummet sparkas och åmar sig och försöker komma loss. det kommer en till väktare och försöker få ordning på honom, men han är envis. det springer ut fler väktare ur andra butiker, de drar på sig läderhandskar och kastar sig över honom. jag gömmer mig bakom glasmontern med paniken i halsgropen och sippar chockat på mitt fortfarande lika kokheta kaffe och struntar i att jag har bränt insidan av min mun. jag försöker bara se obesvärad ut. folk börjar samlas omkring högen av väktare som ligger och brottas mitt på gallerians golv, de står helt ogenerade och tittar på som om det vore en gatuteater.
sen kollar jag på klockan, min lunch är slut. det känns som om jag överger den andra tjejen när jag går, men jag går ändå. när jag går tillbaka till butiken så ligger de fortfarande och brottas med honom, hans högljudda skrik ekar genom gallerians långa korridor och jag sitter utanför lagret en lång stund innan jag pallar gå in igen.
och jag har aldrig känt mig så jävla smutsig och kränkt i hela mitt liv.
maj 28th, 2009 at 21:12 §
idag på tunnelbanan på väg hem satt det en tjej med fötterna på sätet mittemot. en kvinna bad henne ta ner skorna, hon lyssnade inte. kvinnan sa till henne en gång till, fick bara en sur blick som svar. till slut tog kvinnan tag i brudens fötter och tog ner dem från sätet själv, då ballade tjejen ur. började skrika; ”vad fan håller du på med, din jävla äckelkärring?!”, osv. kvinnan sa lugnt att hon blev ombedd att ta ner fötterna, men när hon sket i det så fick väl kvinnan ta ner fötterna åt henne. ”du ska fan inte röra mig, din gamla jävla fitta! hur fan vågar du?!”, lät det… oj oj oj. plötsligt hörde jag mig själv säga:
”men är du dum i huvudet? ta ner fötterna från sätet!”
till den förbannade tjejen. hon spände blicken i mig. ”HÅLL KÄFTEN DIN JÄVLA EMOFITTA. GÅ OCH CUTTA DIG I ARMEN OCH TA SJÄLVMORD ELLER NÅT!!!”, skrek hon… jag reagerade seriöst mer på ”emo” än ”självmord”, och blev lite störd över att hon sa ”ta självmord”. det heter antingen ”ta livet av sig”, eller ”begå självmord”, eller hur? aja, orka språkpolisa i det läget liksom… men jag ser väl inte ut som ett emo? jag har fått höra det förut, av en annan kaxig fjortistjej som jag beefade med nån gång i vintras. asså jag FATTAR inte, jag är en indieblatte, inget jävla emo! 
kvinnan, och en man som satt bredvid, tittade frågande på mig, de undrade vad emo är. men jag kunde inte riktigt ge en bra förklaring.
vi fortsatte bråka med tjejen. vi pratade sinsemellan, beklagade oss över att folk kan vara så jävla respektlösa. tjejen flikade in och sa ”JAG ÄR FAN INTE RESPEKTLÖS, DET ÄR NI SOM ÄR RESPEKTLÖSA! JÄVLA FITTOR, JAG SKA SPRÄTTA UPP HALSEN PÅ ER NÄR NI SOVER!!!”… jo, det är sant! hon SA så! helt sjukt mycket graphic language på henne asså, haha, nästan lite uppfriskande. man ba ”oj, den har jag inte hört förr”! till slut tystnade hon, satt och tjurade och snackade skit om oss i telefon med nån av hennes gangstapolare. sen hörde jag mig själv säga ännu en grej jag inte hade planerat:
”du tog det väl inte personligt?”
hon tittade på mig igen.
”vad sa du?!”
”asså… ta det inte personligt, det är inte dig vi är arga på. jag känner bara att jag måste säga till istället för att sitta tyst och vara sur på dig resten av resan. det var bra att du tog ner fötterna till slut.”
jag väntade mig en avsnäsning av absolut toppklass, hon hade ju verkligen bevisat att hon kunde bråka. men jag fattade inte varför jag skulle sträcka ut en hand till den lilla snorungen, jag var ju visst sur på henne. hade jag vågat hade jag gett henne en smäll på käften för att hon pratar smörja om självmord, det kändes fan inte okej någonstans och min ebba-tatuering började svida. men istället bestämde sig min reptilhjärna att jag skulle vara diplomatisk. jag satt och tittade på henne i väntan på hennes svar. hon kollade ut genom fönstret. sen mumlade hon något ohörbart. jag utgick ifrån att det var en riktigt grov svordom och fräste fram ett ilsket: ”VAD FAN SA DU?!”
”asså… förlåt för att jag sa såna grejer. jag har problem med ilska.”
”oj… jaha.”
”kan liksom inte kontrollera mig. sorry.”
”nej, vaddå, det är ingen fara. jag hade nog också blivit sur.” (once again with the diplomatiska blatten som vuxit upp i konflikträdd svennemiljö, haha)
kvinnan flikar in: ”men varför kallade du henne för emo? vad är emo?”
”det är en sån som skär sig armarna och tar självmord. och sånt där.”
kvinnan var helt utom sig. ”VA?! vill du att hon ska ta livet av sig?! förstår du hur hemskt det är att säga så?”
”nej… jag bara sa så. jag vet ingenting om henne, förlåt. jag bara sa så.”
asså jag smälte. jag blev helt tagen på sängen av denna plöstliga ånger och skam, jag hade verkligen inte räknat med det. hon såg så jävla liten ut, och samtidigt så stolt över att hon vågade säga förlåt. man såg verkligen hur hon hoppades att jag inte skulle ta illa upp, att jag inte skulle bli ledsen och gå hem och skära mig i armarna för att jag blev kallad för emo. jag förlät henne där och då. jag vet inte ens om jag blev särskilt sur från början, jag gav mig mest in i grälet av ren fascination. jag, kvinnan och mannen gick av, tjejen fortsatte mot hässelby strand. de vuxna människorna babblade på om mobiloperatörer som inte håller vad de lovar, coop forums dåliga kundservice och om stickning och handarbete… men jag kunde inte sluta tänka på den lilla förbannade tjejen. det kändes så stort på något litet, vardagligt vis.
så, till den arga lilla förortsbruden som kallade mig för fitta och bad mig att begå självmord:
du är fin. jag önskar att jag var din syster.
april 7th, 2009 at 13:49 §
en gång för jättelänge sen såg jag en kille som hade det här tatuerat i bakhuvuet. alltså på baksidan av hans kranium. han jobbade i chaneldisken på NK:s sminkavdelning.
april 1st, 2009 at 07:31 §
igår var jag med om något jag aldrig varit med om förut, jag såg en olycka!
mitt i korsningen odengatan/sveavägen hördes ett brak och plötsligt låg det två cyklister sprattlade på den våta asfalten. den ena skrek så det ekade mellan husen. han var klädd i en svart kroppsstrumpa, hade en strömlinjeformad orange hjälm som matchade hans cykel som hade allt ”onödigt” bortskalat. han låg och skrek och skrek och den andra cyklisten, uppenbarligen en småbarnsförälder eftersom att han hade en barnsits på sin cykel, såg helt skärrad ut. det var tydligen hans fel också, han hade svängt vänster mot rött ljus och i mörkret såg han inte den andra killen som kom vinande som en projektil. när den skadade cyklisten låg och skrek passade han mellan inandningarna på att liksom späda på skuldkänslorna hos den andra killen, han ba ”jag har minsann cyklat varje dag i fyra år…” och den andra låtsades att han inte hörde. folk samlades runt omkring, nisse ringde 112 och en busschaufför rusade ut ur sin buss och var oroväckande rutinerad när det kommer till att hantera skadade människor. jag vet inte riktigt hur allvarligt skadad han var, men av hans skrik att döma så var det rätt illa. de andra bussarna som skjutsade hem folk i vårregnet var dock totalt fantasilösa när de körde förbi oss – ”nej, folk som står mitt i korsningen och lutar sig över en person som ligger och skriker på asfalten, de ska man väl inte behöva akta sig för? de står ju bara där för att jävlas med mig”. ungefär så. en tant höll på att få huvudet avkapat av en backspegel på 76:an. det var väldigt mycket drama. efter vad som kändes som en timme (men som egentligen var 13 min) kom ambulansen. självklart var det några som skulle vara där och klaga på sjukvårdarna, som om man försöker reklamera en trasig vara eller uppmärksamma dem på dålig service. lite ”jag kommer minsann aldrig handla hos er igen om ni ska vara såhär tröga”… ba EH DET ÄR AMBULANSEN. de kommer så fort de kan och man kan inte reklamera dem som man reklamerar en hantverkare.
ja, iallafall så kan jag ju avskriva detta från min innan-jag-dör-lista. ni vet, den som jag har uppskriven i mitt huvud, som är en förteckning över allt jag känner att man behöver uppleva som en människa. en trafikolycka känns definitivt som en post på den listan. man lär sig massa om hur skört livet är, etc. och det är ju sant. en av cyklisterna hade kunnat vara en bil, och då hade jag antagligen inte ens klarat av att skriva detta.
mars 28th, 2009 at 06:42 §
igår torsdags hände det mig en riktigt underlig grej på tunnelbanan. jag var på väg hem efter att ha jobbat i 10 timmar. jag var trött som ett svin, med 12 timmar gammalt smink och flottig lugg, så jag brydde mig inte om mina medpassagerare, utan satt och fördrev tiden med att försöka surfa i mobilen.
vid rådmansgatan stiger det på en tjej och sätter sig framför mig. hon är i min ålder, har en virkad lila basker, lockigt blont hår och lyssnar på musik i en grön ipod nano. jag hinner även notera att hon snusar, och hon kan inte låta bli att pilla med prillan. hela tiden är hon där och fingrar. tänker inte så mycket mer än att jag är tacksam över att jag själv inte snusar. orka *pilla med prillan* liksom. men iallafall! när tåget nått ut i bromma händer det underliga; tjejen mittemot mig räcker fram sin mobil. på displayen står det ”hej!”. ja ba va? men jag hejar på henne. artig måste man ju vara. sen räcker hon mig ena ipod-hörluren. ja ba va? lydigt trycker jag in den i örat och lyssnar, det är nån amerikansk nyfolksångare á la devendra banhart som plinkar på en stålsträngad och ylar som en prärievarg. jag frågar vad det är hon spelar för mig, hon visar ipodens display. det visar sig vara något från soundtracket till allas vår favoritfilm juno (LOL); det är då jag inser att jag kommer blogga om detta, haha! sen så klappar hon på sätet bredvid sig, hon vill att jag ska sätta mig bredvid henne. lydigt sätter jag mig bredvid henne. sen sitter vi där och lyssnar, hela vägen hem till förorten. när hon stiger av i vällingby har jag hunnit få reda på att hon heter eva, kommer från jönköping, har en kompis som jobbar vid mariatorget, och att hon pluggade historia på SU men att hon för tillfället inte sysslar med något särskilt. och att hon gillar soundtracket till juno.
- vi kanske ses nån gång på gröna linjen, säger jag när hon går av.
- jag hoppas det! hojtar hon innan hon snubblar ut.
jag börjar filosofera lite om henne. min första tanke är att hon, efter några glas vin, känner sig lite social och vill snacka med nån. min andra tanke är att hon stöter på mig. det avfärdar jag dock ganska snabbt för jag måste sluta med att smickra mig själv sådär. och min tredje tanke är att hon, efter att ha inspirerats av juno, försöker idka lite *vardagspoesi* och vara lite *konstig* och oblyg. är det en orimlig tanke? för det är ju precis så juno är. konstig och oblyg. och lite jobbig.
fast eva var inte jobbig. hon fick mig bara att skämmas för att jag blir så besvärad när en främling försöker connecta med mig som en annan människa. för jag är inte en annan människa! jag är ett jävla skåp!
PS. här är låten hon lyssnade på. det är ”all i want is you” med barry louis polisar. extremt indie-folksy!
Like