hets vid gullmarsplan, hets vid t-centralen mot ersättningsbussar för blåa linjen. mer ersättningsbussar! jävla köttberg! vem fan vill ha ersättningsbussar? jag undrar det vid ett par tillfällen när jag hetsar eller blir hetsad i morgontrafiken, kommer snart på att alla vi borde vilja ha ersättningsbussar. för det går ju ingen tunnelbana här. så ersättningsbussar är bra. tänk om nån skön sponsor, typ telia, eller varför inte vattenfall, kunde dyka upp och dela ut gratis reklamfrukostmackor… vid ersättningsbussarna. fast helst redan vid gullmarsplan. fan vad jag är hungrig. fast snart tappar jag aptiten, ni vet, man blir så jävla illamående av otillfredsställd hunger efter ett tag.

hållplats rådhuset. fan vad jag är hungrig. klockan är snart nio och vi ska på rättegång i tingsrätten, i studiesyfte alltså. vi ser på när tre stackars ihopsjunkna vuxna män blir synade i sömmarna om huruvida och varför de stulit en damcykel vid stureplan en lördagsmorgon i juli. ingen av dom har gjort de. samtliga trodde att cykeln tillhörde någon annan i sällskapet. de förs ut och in i rättssalen med handfängsel. jag minns att jag är vaken nog att konstatera att det är ovärdigt att hanteras på detta vis om man är en simpel tjuv. jag har varit på rättegång förut där de tilltalade är åtalade för våldsbrott och då har handfängsel inte funnits nån annanstans än dinglandes vid en platt vaktröv. platt vaktröv… vaktröv… mmmm… med lite rödvinssås och sparris vid sidan av, kanske smulad fetaost på… shit. vad gott. platt vaktröv med rödvinssås och sparris.

efter att jag konstaterat ovanstående om handfängsel… så är allting svart. jag minns inte mer vad jag gjorde under gårdagen. enstaka minnesbilder dyker upp; av datorer, mina gruppkamraters ansikten, avtalsrätt och höökens studiematerial, isabellas huvud begravt i hennes händer, rinnig mascara, uppgivna skratt, en risifrutti… jag minns inte vad vi pratade om, hur vi kom dit vi satt, eller hur vi kom därifrån. ingenting mer än de där enstaka minnesfragmenten. som en jävla fylla.

jag vaknar igen när jag sitter hemma vid köksbordet till bilden av mig själv, inskyfflandes mat i min käft. hungern. den obeskrivliga hungern och känslan av att mitt system sakta väcks till liv igen. går inte att beskriva. inte trodde jag att jag var såhär känslig! men nu vet jag. fan vad jag ska ta tillvara på den här insikten.

och av detta har jag lärt mig följande: om du förväntas kunna prestera något; sov åtta timmar. ät frukost. ät lunch. slut på lektion.

haha gud, folk alltså. fattar nada. tur att man inte är singel.

då slog han henne igen.

hårt.

i magen.

• en söt kille kom fram och sa att hans kompis, som var en söt tjej, var ”tänd” på mig. Tog ca en timme innan poletten trillade ner.
• två helt random svennedudes ville ta bilder med mig..? Jag ba ”ursäkta för jobbig fråga men har vi träffats förr?”. Killen svarade ”nej men jag är en av sveriges största bloggare. Jimmy.” Jag ba *eeeeeh* och lät polaren ta bild med både mobil och kamera..? Gick därifrån som ett fullständigt förvirrat frågetecken.
• hittade världens sötaste lilla crustpunkare. Har en extra plats i hjärtat för unga punx, får typ moderskänslor? Eller så är det nostalgi. Eller nåt helt annat. Crustpunkaren såg ut som en dockversion av Nick Cave, fast inte sådär småful, hade världens frilla och tjurpiercing och hela kittet, ville bara ta hem honom och hänga honom i granen. Nisse skulle få nån att spela Fifa med. Optimalt. Alla borde fan ha en liten crustpunkare hemma.

SEN – när jag och Anisa hade skiljts åt bevittnade jag världens mest ruttna händelse i Fridhemsplans tunnelbana. En kille säger till ett par passerande tjejer att han ska knulla dom i röven. Tjejerna har vissa, hm, ”invändningar” mot hans beteende, hetsig diskussion uppstår. En av tjejerna blir skitförbannad när han kallar henne för hora och det slutar med att killen utdelar två HÅRDA knytnävsslag mot hennes ansikte. Hon singlar ner som ett dött höstlöv. Sen sitter jag med hennes huvud i mitt knä medan hon skriker av smärta och gråter och kallar mig för ängel. Ambulansen vi har ringt efter har fortfarande inte kommit efter 20 min så polisen skjutsar henne till sjukhuset. Ska vittna för henne sen, vi ska sy in det där vidriga aset! Hon frågar vem jag är och varför jag tar hand om henne fast vi inte känner varandra. Jag svarar att jag är hennes rabiata feministräddare i nöden och hon viskar ”Äntligen”.

en annan lolig grej från debaser i fredags. jag stod av olika anledningar och pratade med moneybrother när han till slut frågade ”jaha, vad heter du då?”. jag ba *here we go* ”jag heter annahita”

han ba: ”anna-va?”

jag: ”annahita”

han: ”vad är det för namn?”

jag: ”min pappa är från iran”

han: ”jahaaaaaa! spännande.”

jag: ”jo. jag är van vid att folk inte får ihop det först”

han: ”jag med!”

jag: ”men… du heter ju anders.”

han: ”men i USA har dom himla svårt med det alltså, de fattar ingenting. jag brukar kallas för anderson typ.”

[amerikansk dude äntrar sällskapet]

han: ”hey man, wassup? [lite samtal] have you two met? johnny, this is acha-bacha-lacha”

ASSÅ!!! annahita to douche central! i have found your dad!!! till slut pallade han visst inte ens försöka uttala mitt namn på skämt, utan sa bara ”lady 1 och lady 2″ om mig och veronica. man ba… aa, för hennes namn är ju också svårt att uttala…

något som ALLTID inträffar varje gång man är tre eller fler tjejer ihop ”på krogen” är att ett sällskap denimkillar av samma antal som tjejsällskapet vill umgås genom att börja prata eller att de på annat sätt uppvisar kontaktsökande beteende. den aktuella kvällen var vi typ fem tjejer på pet sounds bar, och en blond söderturist med stripig backslick som han förlorat kontrollen över för ca. en timme sen kommer fram med en servett som det står ett ”stockholmsquiz” på. quizet består av 5 frågor, och längst ner står det ”3 av 5 rätt = fri runda i baren”, vi ba ”höhö, soft, langa fram din iphone caroline!” - vadå liksom, vem fan bryr sig om vilken kleerups favoritbar är??? vi nailade såklart quizet, sånär som på en fråga som vi medvetet svarade fel på för att inte verka fuskiga (HAHA). jag gick till denimkillarna (tänk 30+, urstockholmare som jobbar inom IT eller finans, ”brukar inte hänga på söder”, jävligt självgoda och tror att de är snygga i flanellskjorta och jeans – ”en skönhet klär i allt” doesn’t apply to douchebags, oavsett hur väl man tar hand om sin hy och hur mkt man betalat för sina färdigslitna acne-jeans) och langade fram våra svar. de frågade oss vad vi ville ha från baren och jag visste inte, så jag sa att de fick improvisera fram nåt, överraska. sen gick jag tillbaks till vårt bord och när vi fortfarande inte hade fått våra drinkar efter typ en halvtimme blev vissa i sällskapet lite… sura.

så vi gjorde ett eget quiz. på ett trosskydd skrev vi med rosa tuschpenna:

”intelligensquiz

var fan är våra drinkar?”

veronica som hade störst ballz i sällskapet gick till denimkillarna och lämnade fram quizet och från vårt bord kunde vi se deras reaktioner. de skrattade och visade varandra trosskyddet (är dock ej säker på att de fattade vad det var) och efter ett tag kom de fram med fem shots till oss och fem shots till dom. shotsen innehöll typ citronjuice. haha. touché douchée.

thanx 4 playin, liksom! tack och lov att man inte är singel… herregud.

ritorno var en central del av mina tonår, och många andras också, det är jag helt säker på. och en central del av ritorno var geoffrey.

fina john och fina geoffrey.

geoffrey var själva definitionen på både ”stammis” och ”original”. han var en fräck, dekadent och livsälskande gosse i en väderbiten gammal mans kropp. han var det där navet som all aktivitet cirkulerar kring inne på ritorno; alltjämt sittandes på samma plats vid samma bord längst in vid spegelväggen, sugandes på sin caffè latte som han alltid hustlade till sig gratis, och där hade han suttit i åratal för att det var nära hans hem vid s:t eriksplan, där fick man röka ifred (tills rökförbudet, då fortsatte han ändå att komma dit) och där fanns det alltid en massa ungdomar att utbyta ord och tanke med. han var inte your average crazy ol’ geezer, även om han ibland svävade iväg lite väl långt. han var en pensionerad psykiater med en helt galen livshistoria (i should know; jag och ett par kompisar gjorde en liten dokumentär om honom till kursen i rörlig bild i trean på gymnasiet där vi intervjuade honom i hans natural habitat, alltså ritorno). han hade ursprungligen polska rötter och hans mamma var en av de som kom till sverige med folke bernadottes vita bussar under andra världskriget. en del av sin barndom tillbringade han i israel och softade omkring på kibbutzer, sen kom han tillbaks till sverige nån gång på 60-talet (om jag inte missminner mig helt, eller geoffrey kan förresten ha återgett saker lite luddigt på egen hand). fan, om man inte borde ta och leta upp vår lilla doku! den hette this charming man.

han var en sån jävla sorglös och öppen person, ingen var ointressant eller irrelevant för honom. han hälsade på alla, pratade intresserat, mindes alltid nånting om alla och han visste vilka relationer alla hade sinsemellan. ibland var han lite tankspridd men oftast var han på topp. alltid lika glad, alltid lika uppmärksamhetstörstande och sällskapssjuk. en äkta people person. kanske såsom vi alla borde orka och våga vara. ibland hade han på sig en t-shirt som det stod ”I’M JEWISH AND I’M GAY – SO WHAT?” på och när han hade den satt han extra rakryggad så att alla kunde se texten.

häromdan fick jag veta att geoffrey har gått bort. senast jag träffade honom var i våras, på rittans soliga uteservering. där satt han, med sin cigg och sin latte och läste på en vältummad bok. ”smooker jooker midnight toooker, that’s me, geoffrey”, presenterade han sig som (som i steve miller-låten the joker) för mig, fast vi har träffats tusen miljoner gånger förut. ”ooo, annahita! är du fortfarande tillsammans med nils?” frågade han så fort han kände igen mig. jepp, vi är fortfarande tillsammans, old chap.

i torsdags var thomas och daniel på hans begravning på skogskyrkogårdens judiska begravningsplats och vart hölls inte mottagningen efteråt, om inte på ritorno.

må du dansa i din himmel, avri. jag kommer nog faktiskt aldrig att glömma dig.

veronica berättade t.ex. att hon hade haft en danska som kund och de hade stått vid sminkhyllan jättelänge och pratat om ditten och datten medans de provade ut foundations och ögonskuggor. den här tjejen berättade att danska killar brukar vilja att deras flickvänner pratar svenska med dem i sängen, för att de tänder på sånt. veronica ba *eh ok*, men sen kom vi gemensamt fram till att svenska för danskar kanske är vad franska är för resten av världen. lite seksi liksom.

aja, igår iallafall! en tjej ville prova vår mineralfoundation. hon berättade att hon behöver nåt som är ganska täckande för att hon har finnar. jag såg vart hon hade finnarna, de var som ett litet fält på kinderna bara, ingen annanstans. precis så har jag också! men för att inte vara assuming och framfusig och ba ”jag ser att du har finnar på kinderna”, så frågade jag istället; ”vart har du finnar?”. hon sa  – precis som jag misstänkte – att hon hade finnar på kinderna. aldrig i pannan, på näsan eller på hakan eller nån annanstans. bara på kinderna. sen vet jag inte vad som hände! haha, jag hade ju varit lite eftertänksam sekunden innan, men nu var jag så exalterad över att dela med mig av min finnkunskap att jag helt glömde bort att jag var på jobbet!

men efter att ha sett det här diagrammet;

… och hört på flera andra ställen SAMT av egen erfarenhet konstaterat, att finnar på kinderna kan betyda att magen är lite ledsen, så var jag bara tvungen att dela med mig av denna insikt till henne! jag hade kunnat formulera det på sättet som jag formulerade föregående mening, d.v.s. att ”magen är lite ledsen”, eller ”magen är inte vad den brukar vara”, eller ”magen är stressad” eller nånting annat lite halvneutralt. men nej, jag sa ”jag har exakt samma problem som du! jag har bara finnar på kinderna, och vet du varför vi bara har finnar på kinderna? det är för att vi har problem med tarmsystemet!”.

AAAAAAAAAAAAAAAAAAAHAHHAHAHA!!! JÄVLA IDIOT!!! HUR FAN KAN JAG UTTRYCKA MIG SÅ TILL EN VILT FRÄMMANDE TJEJ SOM JAG TRÄFFAR PÅ JOBBET?!?!?!??!

hon hade ju kunnat säga ”jaha, men göö vad intressant! det hade jag ingen aning om!” och verka geniunt intresserad och inte alls störd över faktumet att jag just refererade till hennes tarmsystem, men hon sa bara ”jaha… ska jag börja äta nyttigare då eller?” och det var det! gud vad jag kände att en groda hade hoppat ur käften på mig! jag brukar ALDRIG göra sådana misstag, att säga dumma och ogenomtänkta saker. jag är – tvärtom – ganska behärskad och kontrollerad när det kommer till mitt språk, speciellt med främlingar. jag vet inte alls vad som flög i mig. jag insåg att det inte gick att släta över det där så jag försökte inte ens. hon köpte iallafall en mineralfoundation så hon kan inte ha blivit väldigt förolämpad, lite stött på sin höjd. när vi stod vid kassan tänkte jag flera gånger säga att det inte var min avsikt att göra henne obekväm, men jag visste inte om hon ville prata om det eller om hon bara ville glömma det så jag lät bli… hu. jag känner mig verkligen mortified. fortfarande.