Archive for the 'politix' Category

Page 2 of 29

10 dec #94procent #nazifritt #ljudiska

Vad gäller er andra så råder jag er att bege er ut på gatorna idag, nazister marscherar men det gör kärleken och toleransen också. Enorma manifestationer kommer äga rum, hela stan kommer sjuda av aktivitet och det kommer med all sannolikhet lämna avtryck. Kungsträdgården kl. 12:00 är ett bra ställe att börja på, se Facebook-events här och här.

Prekariatet kommer självfallet finnas på plats och för Twitter är det hashtags #94procent, #nazifritt och #ljudiska som gäller. Följ även Motkrafts ticker på @mkticker1 för updates i realtid!

Lyssna på planka.fm för livesändningar med musik, intervjuer och studiosamtal hela dagen! Det här är underbart.

Jag kommer vara med er i livefeeden från Studentpalatset hela dagen. *knyter näven*

warrior queen

pennan är mäktigare än svärdet. glömmer ni bort det någon gång så kan ni läsa ghazals blogg. jag kommer aldrig någonsin sluta avguda henne för det hon gör, blir så fucking stolt över att tillhöra kvinnosläktet när jag läser sånt här. jag imponeras nästan aldrig av mäns klokhetsinsatser, överlag har de väldigt lite att komma med. alltså det finns så extremt få snubbar som är värda att lyssna på, samtidigt som damligan fullkomligt svämmar över av genier.

antal män som jag känner vars åsikter jag respekterar: 2 (hej hej! vet att ni båda läser, hihi!)

antal kvinnliga diton: 200.

älskar när statistik får vara enkel. inga felmarginaler LOL.

nåt ghaz skrev i det där inlägget, som jag funderat på länge själv, är det där med avsaknaden av mansobjektifiering. mikael sol (@mikaelsol) twittrade om det nån gång också, att killar aldrig berömmer varandras utseende. och jag tänker; varför? för det handlar väl inte bara om bögskräck? det låter så mysigt att slippa bli objektifierad som bärare av kvinnokropp, men jag tror, i likhet med ghaz, att vi inte kommer slippa det. så då kan man lika gärna bara jämna ut det. jaja. ska inte skriva ett referat av fuxery, ville mest meddela ghaz att hon är bäst.

KEEP YA HEAD UP.

om du inte är gift med din tjej kan du inte vara säker på att du är farsa till barnet

image

vi läser familjerätt nu. en fundering man kan slås av är t.ex. hur det är möjligt att faderskapsfrågan löses automatiskt om ett barn föds in i ett äktenskap, via s.k. ”faderskapspresumtion” – d.v.s. att man utgår ifrån att maken är far till barnet (lat. ”pater est quem nuptiae demonstrant” = fader är den som äktenskapet utpekar), samtidigt som män som blir fäder i t.ex. ett samboförhållande måste få sitt faderskap FASTSTÄLLT ”genom bekräftelse eller dom” (föräldrabalken 1 kap 3 §).

den gifte mannen anses automatiskt vara far till barnet.

den ogifte mannen ska alltså via bevittnad och skriftlig handling till socialnämnd BEKRÄFTA att han är far till barnet. bekräftelsen ska i sin tur GODKÄNNAS.

vad betyder det här i lagens mening? att ogifta kvinnor knullar runt och avlar barn med en massa olika män? att gifta kvinnor inte gör det? jag skojar inte när jag säger att första paragrafen i första kapitlet i föräldrabalken inleds med orden ”är vid barns födelse modern gift med en man ska denne anses som barnets far”. kan man med säkerhet kan utgå ifrån att den äkta mannen de facto är far till barnet? va? kan man det?

vad är detta för absurt förutsättande av ogifta människors levnadssätt?

är den här lagstiftningen på riktigt? var finns undantagen?

shirin – en del av amnestys #bloggstafett

för två år och ett halvt år sedan befann jag mig i en dimma. sommaren 2009, efter presidentvalet, stod iran i brand. gröna flammor dansade över mitt fädernesland och satte hela mellanöstern i gungning. och det gungar än.

jag satt på nätterna och läste artiklar, tittade på nyhetssändningar, läste bloggar och skannade framförallt igenom twitterflödena från teheran, där folk upprättade egna skakiga nätanslutningar när myndigheterna försökt stänga av dem, och sände ut skärrade men målmedvetna budskap som en hel värld lyssnade på. iallafall en liten stund. det väckte någonting i mig; ett minne av min barndoms stela knän och onda rygg av att i timmar ha suttit med pappa i den hårda träsoffan på landet och lyssnat på hans berättelser från revolutionen 1978 och -79.

vi tittade igenom fotoalbumen med bilderna på min unga vackra far, vars näsa, stolthet och temperament jag ärvt. och bilderna på hans vänner, syskon och klasskompisar som torterades, misshandlades, mördades och försvann i samband med irans smärtsamma omvandling. granndottern som gick till extrajobbet på stadsdelsbiblioteket och aldrig kom hem, där sitter hon på ett gulnat foto med en skivad vattenmelon och en glugg mellan tänderna. 17 år var hon och fortfarande vet ingen vad som hände. några av min pappas klasskompisar som aldrig kom tillbaks till skolan efter helgen – någon hörde att de hade ertappats på ett tryckeri, i färd med att tillverka flygblad. på bilden är det ett gäng grabbar som klarat sig ur tonåren med porslinshuden i behåll (ovanligt för iranier verkar det som, haha), de har tajta jeans, tvärrandiga tröjor, fårskinnsvästar, vilka jävla hipsters. av grabbarna på bilden är det bara pappa och en till som lever idag, och det är för att de lämnade iran. den andra är reza, som var skräddare till yrket, han fick fingrar avhuggna. som ett dubbelt hån. och så tittade vi på bilder på min farbror hossein, som sköts till döds på öppen gata. det ofattbara i att MIN PAPPAS BROR blivit mördad som en hund för att han protesterade, jag kan fortfarande inte greppa det.

och jag har aldrig sett ett vapen, jag har aldrig ens blivit slagen.

i samband med protesterna efter det iranska presidentvalet blev jag alltmer uppmärksam på en kvinna vars namn jag bara hört nämnas i radio tidigare, shirin ebadi. hon är advokat och irans första kvinnliga domare. hon är den första iraniern och den första muslimska kvinnan som fått nobels fredspris. bara detta är så beundransvärt. alla dessa prestationer i en och samma person. så många dörrar hon öppnat genom envishet och mod. hon var verksam som domare fram till revolutionen, därefter ansåg prästerskapet att det inte var lämpligt av kvinnor att inneha högre ämbeten. hon blev omplacerad till en sekreterartjänst. i 14 jävla år fick hon inte praktisera, men när förbudet väl hävdes ägnade hon sig åt att företräda regimkritiker i rättsliga processer, bland annat familjen till dariush och parvaneh forouhar som mördades i sitt hem, som ett led av vad som kom att kallas kedjemorden. över 80 personer; författare, journalister, poeter, aktivister, politiker och studenter som kritiserade regimen mördades inom loppet av tio år. hade vi levt i samma system idag hade jag inte haft så många vänner kvar.

förra våren kom jag över ett ex av hennes bok mitt iran och känslorna läsningen gav mig sitter kvar. jag minns framförallt hur otroligt meningslös hela min existens kändes – där satt jag ju i min soffa och läste i stillhet och dagen efter skulle jag gå till mitt jobb och efter det kunde jag träffa kompisar och prata om vad som helst och säga vad som helst. jag behövde inte oroa mig för att kopplas ihop med ”fel” personer, eller att någon övervakade mig. jag kunde skriva vad jag ville i den här sketna bloggen och ingen skulle någonsin ha mage att bestraffa mig för det. på sin höjd kan man skriva en otrevlig kommentar och ta bort bloggen från RSS-läsaren. men min person och min säkerhet är alltjämt fredad.

att stå upp för människors rätt att uttrycka sig när man riskerar sitt egna liv är enormt. shirin ebadi har själv upplevt de dödshot och förföljelser som hennes klienter blivit utsatta för, och hennes familj har även fått ta sin beskärda del. hon skriver själv att hon ofta känner skuld över att hon tvingar på familjen ett ok av oro, genom att vara frispråkig. och jag kan känna en sån enorm frustration över att jag inte i ord kan formulera hur vidrigt det är, att medborgare som höjer rösterna inte bara riskerar sina egna liv utan även sina familjemedlemmars. eller om det gått riktigt långt; vem som helst som man kan kopplas ihop med. jag kan inte med mitt liv och mina referensramar och upplevelser formulera en rad som är klar nog för att förmedla kärnan av det problemet. min hjärna kan bara flyktigt snudda vid känslan, för precis som ghazal skriver så har jag inte upplevt någonting att våga för. vi kan inte greppa. men jag vet att jag känner en sån djup beundran för shirin ebadi och hennes outtröttliga kamp. en tanke som återkom konstant under läsningen var ”hur orkar hon?” – det är talande att jag ställer mig själv den frågan. det är självklart att jag inte förstår hur hon orkar. för jag har inte upplevt det hon har upplevt.

såhär emotionell var jag när jag precis hade läst ut mitt iran:

jag läste ut mitt iran igår och är helt förstummad. av beundran. lyckotårar ackompanjerade de sista sidorna i boken. jag har aldrig känt mig så nyfiken på mitt fädernesland som nu och funderar mer och mer på att åka dit och bosätta mig ett par månader, tills jag kan prata persiska i sömnen.

snälla, alla som läser detta. läs den här boken. det är en historia om historien och kvinnoskapet och iran, så vidunderligt vackert och svekfullt på samma gång. men framförallt är det ett manifest över hur man måste palla.

shirin ebadi belönades 2003 med nobels fredspris, just för att hon pallade upprätthålla kampen för mänskliga rättigheter, framförallt för kvinnor och barn i iran. mot bakgrund av detta känns det så skrattretande att mitt iran, som jag utan problem kunde köpa på pocket shop i gallerian, inte ens fick publiceras i USA p.g.a. restriktioner mot författare från länder som står under handelsembargo. som den jurist och queen of awesome hon är, stämde hon det amerikanska finansdepartementet och vann.

hennes nobelpris konfiskerades senare av iranska myndigheter. de tål henne inte. personligen skulle jag inte tåla att vara utan henne. en värld utan shirin och andra dörröppnare, är inte en plats att leva i.

detta blogginlägg ingår i amnestys bloggstafett om yttrandefrihet som genomförs som en del av amnestys kampanj “skriv för frihet”. mer information om bloggstafetten, “skriv för frihet” och amnestys arbete för yttrandefrihet hittar du här: www.amnesty.se/bloggstafett.

jag fick stafettpinnen av ghazal och lämnar den vidare till bästa eric rosén/detljuvalivet. fem dagar kvar på stafetten, hoppas du hinner skriva ihop något.

om att vilja vara perfekt

häromveckan hade jag slutligen, efter flera år av bloggande, nån slags frågestund. det var inte direkt nån jätteanstormning av frågor, men de få som damp ner var fan skitbra. så bra att jag går och funderar över dem fortfarande, de har väckt känslor hos mig. på senaste tiden har jag t.ex. funderat över det här med min inställning till mitt egna utseende, sporrad av en fråga som handlade om huruvida jag har ätstörningar eller inte (?!?!?!?). om hur jag har förändrats, från att vara nån slags skönhetsproduktsjunkie (vid ett tillfälle räknade jag fram att 10 produkter ingick i min hudvårdsrutin. TIO PRODUKTER!!!), till att nästan ha förlorat intresset totalt. vilket bland annat resulterat i att jag började slarva lite med hudvården, inget konstigt alls. att jag däremot skrev att min hy ser ”KEFF” ut kan jag inte riktigt försvara längre. kolla på den där bilden. jag är osminkad och den togs igår kväll. det är sådär jag ser ut och den som tycker att jag har dålig hy kan fan dra åt helvete.

jag såg mig själv i spegeln igår kväll och tänkte just så. ”annahita, du kan fan dra åt helvete för att du tycker att du har ‘KEFF’ hy”. den där huden är inte keff. den är inte ens dålig. den är typ… spräcklig. lite rödprickig. jag är för tillfället väldigt trött på det här med att sträva efter *perfekt hy*, eller perfekt nånting överhuvudtaget. har ni ens tänkt på vad ordet ”perfekt” betyder? går inte det emot allt som en människa är?

och med risk för att upprepa en fråga som ställts av tusen andra kvinnor före mig; men VARFÖR borde jag bry mig om mitt skal så pass mycket att jag förväntas spendera tusentals kronor på skönhetsprodukter, frisörbesök och kläder? och all tid och tankeverksamhet jag ska lägga ner på att vårda mitt skal? varför förklarar vissa kvinnor sitt ”intresse för skönhet” med att säga att det handlar om att ”känna sig bekväm”? det är en modifikation av sanningen. de vill känna sig bekväma för att de inte orkar med det obekväma i att känna sig ful. av alla mina vänner av kvinnokön vet jag kanske en, absolut maximalt två, som jag aldrig hört yttra något negativt om sitt skal. att vårda sitt utseende får ju aldrig handla om ett behov av att dämpa negativa känslor. men ja. är det nånsin något annat? jag vet inte det! jag har verkligen inte svaren, jag bara kastar ut lite frågor i cyberspace. jag vet att ni har egna tankar kring det här. det här är inte ett originellt inlägg på något sätt heller – eller nej, okej, fy fan vad jag är trött på att ursäkta mig. alla dessa kvinnosjukdomar. jag skiter i om detta har skrivits tusen gånger förut. jag kan skriva det igen för ingenting händer ju. kloka kvinnor i min närhet är alltjämt mer uppskattade för sina påfallande vackra skal än för sina personliga egenskaper, även om dessa också är påfallade vackra. utan att utveckla det här vidare så vet ni nog ändå vilka ni är.

undrar hur många som nu sitter och tänker ”hoppas hon inte slutar tipsa om huskurer” och liknande. jag vet att många läser den här bloggen för att de uppskattar girl talk-kategorin (min aspirinmask-tutorial är fortfarande ett av de mest lästa och eftersökta inläggen) och just nu är jag osäker på hur det står till med den, ärligt talat. ni har säkert noterat att andra kategorier har blivit mer tongivande på sistone, jag vet inte. jag läser fortfarande vissa sminkbloggar, men bara lipgloss bitch, bjooti och killer colours i princip; och det är för att jag sympatiserar med personerna bakom bloggarna. men jag vet inte. jag kanske börjar få en inställning som passar min personlighet bättre.

det här inlägget är inte menat som nån allmän diss av snygghet, beauty junkies och människor som ”vårdar sitt utseende” etc, och jag säger inte heller att jag är ”snygg ändå”. jag säger bara att jag fan inte måste vara snygg hela jävla tiden. min hjärna och mitt hjärta kommer ändå alltid vara det enda jag vill skryta med.

ett seriöst alternativ

på en middag i onsdags var det en kursare som utan omsvep sa att det ju inte finns någon som ser vänsterpartiet ”som ett seriöst alternativ”. jag och sara började fnissa och han tittade upp. ”nämen vadå? det är väl ingen som röstar på dem längre?”, sa han. ”det är svårt att ta dem på allvar”. då kände jag mig tvungen att kontra med ”personligen har jag svårt att ta moderaterna på allvar” (KAN vara så att jag sa ”lilla gubben” också), vilket visade sig vara lite utav ett misstag för han blev lite stött och mötte inte min blick en enda gång på resten av kvällen??? jag försökte framhålla att det är lugnt för mig att skämta om politik och att jag levt sida vid sida med oliktänkande hela mitt liv och att det är viktigt att kunna samsas även om man tycker olika, men han sa bara ”OKEJ SA JAG!” och sen verkade det vara slutet på vår korta men intensiva vänskap.

lite synd kan jag tänka. han var en mycket charmig ung man som verkade vara expert på te. bangar inte på moderatkompisar liksom. egentligen.

MEN;

visst är det konstigt att han bara förutsatte att alla i sällskapet tyckte som han? att han inte hade en tanke på att någon vid bordet kanske ser vänsterpartiet som ett seriöst alternativ? t.ex. jag? som han aldrig har pratat med förut? har han något fog för att förutsätta att till och med personer han aldrig träffat förut röstar precis som han gör?

nej. det är inte så jättekonstigt med tanke på att vi har en borgerlig majoritet i regeringen och vi båda går på juristprogrammet. men ändå.

med detta inlägg vill jag också ha sagt att jag under de senaste dagarna har hittat FLERA likasinnade personer på utbildningen. så glöm allt jag sagt tidigare, om detta moderata mörker. det finns många som tänker annorlunda.

en liten seger

på tal om gårdagens inlägg:

omröstningen om lagförslaget som kriminaliserar ”homosexuell propaganda” har skjutits upp till 30:e november.