Archive for the 'feminism' Category

NEWSFLASH: HE IS STILL A MAN – om problemet med faghags

publicerad t 14:21 den 21/12/2011 i feminism and politix.

jag och bäste eric (@detljuvalivet) hade, på tal om att kajsa bergqvist kommit ut som gay, ett sjukt bra samtal om könshierarkier inom HBTQ-världen igår (nu låter det som om vi har haft ett långt och djuplodande samtal över varsin flaska loka naturell men det var betydligt mer avspänt än så, på whatsapp, och jag drack avslagen cola, vet ej vad eric drack), och efter många obesvarade frågor kände jag att detta behöver utredas närmare. jag vet att det är ett känsligt ämne så jag ska träda långsamt på detta minfält. men;

för det första är det perverst att som heterosexuell kvinna uteslutande vilja umgås med homosexuella män. det osar av en sån jävla ofräsch exotism att jag inte vet vart jag ska ta vägen. din genomsnittliga faghag verkar sällan intressera sig för bögar i allmänhet, utan bara *RIKTIGT BÖGIGA* bögar. fashionbögar. fjollor. ja, FAGS alltså. jag fattar att det finns ett värde i att ha en vänskapsrelation med en man med vilken man slipper oroa sig för eventuell sexuell attraktion osv, men ska man leva enligt den devisen borde man typ sky sina gayväninnor som pesten? (ordet ”väninna”, varför avskyr jag det?) eller nej förresten, faghags har ju inga andra vänner än gaymän och straightkvinnor? så då är det ju inget problem. LOL!!!

jag är själv dålig på denna punkt. jag känner ett antal underbara bögar och jag tycker sjukt mycket om allihopa (öh, att jag ens känner att jag behöver förtydliga det), men jag kommer aldrig vara nån hagga för er. jag kommer vara er vän och det ska räcka gott och väl, precis som det räcker för mina vänner av andra kön och sexuella läggningar.

för det andra så känns faghagismen som en missriktad välvilja mot HBTQ-världen. faghagsen kanske vill visa att de är öppensinnade och pro-gay och har en mångfald i sitt umgänge, men man drar det absolut för långt när man uteslutande ägnar sig åt positiv diskriminering av vad som i slutändan ändå är män. HBTQ-världen är långt ifrån fri från hierarkier, det fattar vem som helst, patriarkatet har en stark ställning där också (titta bara på de vanligaste stereotyperna av homosexuella; fjolliga bögar och butchflator. dessa är de vanliga stereotyperna för att fjollorna är, ja, män – och butchflatorna för att de är som män). man är blind om man tror att man gör samhället en tjänst genom att bara umgås med en viss typ av människor; man bidrar verkligen bara till att stereotypisera bögar som några feminina fashionnördar som gillar att prata om känslor och dricka drinkar med sina väninnor på torsdagar. ibland kan jag känna att man behöver påminna folk om det: alla bögar är inte fags. alla bögar har inte hags.

för det tredje så tycker jag att det är osunt med detta förbehållslösa boostande av manliga egon. asså senast jag kollade var bögar fortfarande män. inte straighta män, visserligen, men fortfarande män. och det finns en förbluffande stor del av den manliga delen av befolkningen som aldrig i sitt liv skulle ägna sig åt att boosta kvinnors (straighta som icke-straighta) självförtroenden på ett aktivt sätt. JAG KANSKE ÄR SMÅSINT! ja, KANSKE. men jag skiter i det. för du är liksom inte bättre ur ett feministiskt perspektiv bara för att du väljer att hylla just bögar. asså… jag vet inte. har man behovet av att liksom ha en totalt ensidig representation i sin vänkrets och totalt ensidigt bara älska en viss typ av människor – VARFÖR INTE VÄLJA KVINNOR? män behöver inte mer kärlek från oss. det räcker med allt de redan har fått.

vidare sa eric att han tycker att det är ett väldigt talande problem att han själv har fler homosexuella män än dito kvinnor i sin bekantskapskrets, varpå jag svarade att jag ska outa honom som en heterosexuell man som vill ha lesbiska vänner – alltså motsatsen till faghag. sen ville jag ha ett bra ord för det. men kom inte på nåt. vet ni varför?

FÖR DET FINNS INTE.

det finns absurt nog ett ord för straighta kvinnor som älskar att umgås med bögar. det finns till och med ett ord för straighta män som älskar att umgås med bögar (”fag stag”). men det finns inget ord för straighta kvinnor eller män som älskar att umgås med flator. and that pretty much says it all.

UPPDATERING

STOPPA PRESSARNA!!! JAG HITTADE ORDET!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! LESBRO!!!!!!!!!!!!!!! HAHAHAHAH UNDERBART!!!!! lesbro!!!!!! hahahahahaha!!!! eric ”lesbro” rosén. så jävla soft.

men jaja. problemet med faghags kvarstår. det är synd.

UPPDATERING #2

visste att det var nåt jag hade glömt… här har vi ju faktiskt ett perfekt exempel på lesbros! så jävla bra.

5 Comments. Tags: , , .

ja, VARFÖR tror ni?! era dumma jävla…

publicerad t 17:57 den 20/12/2011 i feminism and politix.

i ett kommentarsfält någonstans hittade jag en artikel från the daily mail som ställer sig helt oförstående till att unga brittiska kvinnor klär sig i vad som betecknas som ”stripper chic” när de ska ut och fezda. den heter ”Why DO young women go out dressed like this?” och är i sin helhet bara en idiotförklaring av alla unga brittiskor som inte skyler sina kroppar när de är ute i nattlivet. för det första så pryds artikeln av foton på dessa unga nattklubbsbesökare som man bara kan gissa att artikelförfattaren tycker ser ut som fnask hela bunten (varav vissa jag själv aldrig skulle reagerat på LOL *blasé*), för det andra anstränger man sig verkligen för att påpeka hur obegripligt det är att de har på sig skor de inte kan gå i och kläder som visar mer hud än de döljer, och i slutändan är jäntungarna bara dumma höns som inte ens kan rymma från tafsande män även om de skulle vilja (”Because they were barely able to walk on their stilt-like shoes, many couldn’t stagger away, even if they wanted to.” <— ???).

problematiserandet sker verkligen helt och hållet på tjejernas bekostnad och de äckliga jävla snubbarna refereras bara till som några anonyma spöken som då och då kommer fram och tafsar på tjejerna eller som intervjuobjekt som säger ”They’re definitely not a long-term prospect because they are easy”. männens kvinnosyn är inget problem i artikeln; det enda problemet är att kvinnorna efterlever den och det ligger helt och hållet hos kvinnorna själva. jag antar att artikelförfattarna (två kvinnor, LOL) resonerar på samma sätt kring löneskillnader mellan könen till exempel. det är ju inte männen det är fel på, bara kvinnorna, som är dåliga på att ta för sig.

en annan TOTALT REVOLUTIONERANDE TANKE; tjejerna kanske inte VILL vara nåt jävla long-term prospect? de kanske bara vill ligga??? ELLER? en av de intervjuade tjejerna kommer till tals angående sex och hon säger något som jag tycker är självklart men som i artikeln framställs som ännu ett chockerande bevis på denna degenererade livsstil som storbritanniens horiga kvinnor har tagit till sig: ”I’m a slut, but it’s OK to be a slut as long as you use protection, which most people don’t”. det enda jag bekymras av i det uttalandet är att de flesta inte skyddar sig.

har inte så bra koll på hur livaktig det feministiska samtalet är i storbritannien men jag vet att det finns ett par läsare som bor där, ni kanske kan fylla i luckorna? eller det kanske inte finns något att fylla i?

jaja. nu går jag och äter upp en kniv eller nåt.

8 Comments. Tags: , .

warrior queen

publicerad t 18:18 den 09/12/2011 i feminism.

pennan är mäktigare än svärdet. glömmer ni bort det någon gång så kan ni läsa ghazals blogg. jag kommer aldrig någonsin sluta avguda henne för det hon gör, blir så fucking stolt över att tillhöra kvinnosläktet när jag läser sånt här. jag imponeras nästan aldrig av mäns klokhetsinsatser, överlag har de väldigt lite att komma med. alltså det finns så extremt få snubbar som är värda att lyssna på, samtidigt som damligan fullkomligt svämmar över av genier.

antal män som jag känner vars åsikter jag respekterar: 2 (hej hej! vet att ni båda läser, hihi!)

antal kvinnliga diton: 200.

älskar när statistik får vara enkel. inga felmarginaler LOL.

nåt ghaz skrev i det där inlägget, som jag funderat på länge själv, är det där med avsaknaden av mansobjektifiering. mikael sol (@mikaelsol) twittrade om det nån gång också, att killar aldrig berömmer varandras utseende. och jag tänker; varför? för det handlar väl inte bara om bögskräck? det låter så mysigt att slippa bli objektifierad som bärare av kvinnokropp, men jag tror, i likhet med ghaz, att vi inte kommer slippa det. så då kan man lika gärna bara jämna ut det. jaja. ska inte skriva ett referat av fuxery, ville mest meddela ghaz att hon är bäst.

KEEP YA HEAD UP.

4 Comments.

shirin – en del av amnestys #bloggstafett

publicerad t 18:48 den 05/12/2011 i böcker, feminism and politix.

för två år och ett halvt år sedan befann jag mig i en dimma. sommaren 2009, efter presidentvalet, stod iran i brand. gröna flammor dansade över mitt fädernesland och satte hela mellanöstern i gungning. och det gungar än.

jag satt på nätterna och läste artiklar, tittade på nyhetssändningar, läste bloggar och skannade framförallt igenom twitterflödena från teheran, där folk upprättade egna skakiga nätanslutningar när myndigheterna försökt stänga av dem, och sände ut skärrade men målmedvetna budskap som en hel värld lyssnade på. iallafall en liten stund. det väckte någonting i mig; ett minne av min barndoms stela knän och onda rygg av att i timmar ha suttit med pappa i den hårda träsoffan på landet och lyssnat på hans berättelser från revolutionen 1978 och -79.

vi tittade igenom fotoalbumen med bilderna på min unga vackra far, vars näsa, stolthet och temperament jag ärvt. och bilderna på hans vänner, syskon och klasskompisar som torterades, misshandlades, mördades och försvann i samband med irans smärtsamma omvandling. granndottern som gick till extrajobbet på stadsdelsbiblioteket och aldrig kom hem, där sitter hon på ett gulnat foto med en skivad vattenmelon och en glugg mellan tänderna. 17 år var hon och fortfarande vet ingen vad som hände. några av min pappas klasskompisar som aldrig kom tillbaks till skolan efter helgen – någon hörde att de hade ertappats på ett tryckeri, i färd med att tillverka flygblad. på bilden är det ett gäng grabbar som klarat sig ur tonåren med porslinshuden i behåll (ovanligt för iranier verkar det som, haha), de har tajta jeans, tvärrandiga tröjor, fårskinnsvästar, vilka jävla hipsters. av grabbarna på bilden är det bara pappa och en till som lever idag, och det är för att de lämnade iran. den andra är reza, som var skräddare till yrket, han fick fingrar avhuggna. som ett dubbelt hån. och så tittade vi på bilder på min farbror hossein, som sköts till döds på öppen gata. det ofattbara i att MIN PAPPAS BROR blivit mördad som en hund för att han protesterade, jag kan fortfarande inte greppa det.

och jag har aldrig sett ett vapen, jag har aldrig ens blivit slagen.

i samband med protesterna efter det iranska presidentvalet blev jag alltmer uppmärksam på en kvinna vars namn jag bara hört nämnas i radio tidigare, shirin ebadi. hon är advokat och irans första kvinnliga domare. hon är den första iraniern och den första muslimska kvinnan som fått nobels fredspris. bara detta är så beundransvärt. alla dessa prestationer i en och samma person. så många dörrar hon öppnat genom envishet och mod. hon var verksam som domare fram till revolutionen, därefter ansåg prästerskapet att det inte var lämpligt av kvinnor att inneha högre ämbeten. hon blev omplacerad till en sekreterartjänst. i 14 jävla år fick hon inte praktisera, men när förbudet väl hävdes ägnade hon sig åt att företräda regimkritiker i rättsliga processer, bland annat familjen till dariush och parvaneh forouhar som mördades i sitt hem, som ett led av vad som kom att kallas kedjemorden. över 80 personer; författare, journalister, poeter, aktivister, politiker och studenter som kritiserade regimen mördades inom loppet av tio år. hade vi levt i samma system idag hade jag inte haft så många vänner kvar.

förra våren kom jag över ett ex av hennes bok mitt iran och känslorna läsningen gav mig sitter kvar. jag minns framförallt hur otroligt meningslös hela min existens kändes – där satt jag ju i min soffa och läste i stillhet och dagen efter skulle jag gå till mitt jobb och efter det kunde jag träffa kompisar och prata om vad som helst och säga vad som helst. jag behövde inte oroa mig för att kopplas ihop med ”fel” personer, eller att någon övervakade mig. jag kunde skriva vad jag ville i den här sketna bloggen och ingen skulle någonsin ha mage att bestraffa mig för det. på sin höjd kan man skriva en otrevlig kommentar och ta bort bloggen från RSS-läsaren. men min person och min säkerhet är alltjämt fredad.

att stå upp för människors rätt att uttrycka sig när man riskerar sitt egna liv är enormt. shirin ebadi har själv upplevt de dödshot och förföljelser som hennes klienter blivit utsatta för, och hennes familj har även fått ta sin beskärda del. hon skriver själv att hon ofta känner skuld över att hon tvingar på familjen ett ok av oro, genom att vara frispråkig. och jag kan känna en sån enorm frustration över att jag inte i ord kan formulera hur vidrigt det är, att medborgare som höjer rösterna inte bara riskerar sina egna liv utan även sina familjemedlemmars. eller om det gått riktigt långt; vem som helst som man kan kopplas ihop med. jag kan inte med mitt liv och mina referensramar och upplevelser formulera en rad som är klar nog för att förmedla kärnan av det problemet. min hjärna kan bara flyktigt snudda vid känslan, för precis som ghazal skriver så har jag inte upplevt någonting att våga för. vi kan inte greppa. men jag vet att jag känner en sån djup beundran för shirin ebadi och hennes outtröttliga kamp. en tanke som återkom konstant under läsningen var ”hur orkar hon?” – det är talande att jag ställer mig själv den frågan. det är självklart att jag inte förstår hur hon orkar. för jag har inte upplevt det hon har upplevt.

såhär emotionell var jag när jag precis hade läst ut mitt iran:

jag läste ut mitt iran igår och är helt förstummad. av beundran. lyckotårar ackompanjerade de sista sidorna i boken. jag har aldrig känt mig så nyfiken på mitt fädernesland som nu och funderar mer och mer på att åka dit och bosätta mig ett par månader, tills jag kan prata persiska i sömnen.

snälla, alla som läser detta. läs den här boken. det är en historia om historien och kvinnoskapet och iran, så vidunderligt vackert och svekfullt på samma gång. men framförallt är det ett manifest över hur man måste palla.

shirin ebadi belönades 2003 med nobels fredspris, just för att hon pallade upprätthålla kampen för mänskliga rättigheter, framförallt för kvinnor och barn i iran. mot bakgrund av detta känns det så skrattretande att mitt iran, som jag utan problem kunde köpa på pocket shop i gallerian, inte ens fick publiceras i USA p.g.a. restriktioner mot författare från länder som står under handelsembargo. som den jurist och queen of awesome hon är, stämde hon det amerikanska finansdepartementet och vann.

hennes nobelpris konfiskerades senare av iranska myndigheter. de tål henne inte. personligen skulle jag inte tåla att vara utan henne. en värld utan shirin och andra dörröppnare, är inte en plats att leva i.

detta blogginlägg ingår i amnestys bloggstafett om yttrandefrihet som genomförs som en del av amnestys kampanj “skriv för frihet”. mer information om bloggstafetten, “skriv för frihet” och amnestys arbete för yttrandefrihet hittar du här: www.amnesty.se/bloggstafett.

jag fick stafettpinnen av ghazal och lämnar den vidare till bästa eric rosén/detljuvalivet. fem dagar kvar på stafetten, hoppas du hinner skriva ihop något.

1 Comment. Tags: , , , , , , .

om att vilja vara perfekt

publicerad t 23:44 den 28/11/2011 i feminism, girl talk and mitt fejs.

häromveckan hade jag slutligen, efter flera år av bloggande, nån slags frågestund. det var inte direkt nån jätteanstormning av frågor, men de få som damp ner var fan skitbra. så bra att jag går och funderar över dem fortfarande, de har väckt känslor hos mig. på senaste tiden har jag t.ex. funderat över det här med min inställning till mitt egna utseende, sporrad av en fråga som handlade om huruvida jag har ätstörningar eller inte (?!?!?!?). om hur jag har förändrats, från att vara nån slags skönhetsproduktsjunkie (vid ett tillfälle räknade jag fram att 10 produkter ingick i min hudvårdsrutin. TIO PRODUKTER!!!), till att nästan ha förlorat intresset totalt. vilket bland annat resulterat i att jag började slarva lite med hudvården, inget konstigt alls. att jag däremot skrev att min hy ser ”KEFF” ut kan jag inte riktigt försvara längre. kolla på den där bilden. jag är osminkad och den togs igår kväll. det är sådär jag ser ut och den som tycker att jag har dålig hy kan fan dra åt helvete.

jag såg mig själv i spegeln igår kväll och tänkte just så. ”annahita, du kan fan dra åt helvete för att du tycker att du har ‘KEFF’ hy”. den där huden är inte keff. den är inte ens dålig. den är typ… spräcklig. lite rödprickig. jag är för tillfället väldigt trött på det här med att sträva efter *perfekt hy*, eller perfekt nånting överhuvudtaget. har ni ens tänkt på vad ordet ”perfekt” betyder? går inte det emot allt som en människa är?

och med risk för att upprepa en fråga som ställts av tusen andra kvinnor före mig; men VARFÖR borde jag bry mig om mitt skal så pass mycket att jag förväntas spendera tusentals kronor på skönhetsprodukter, frisörbesök och kläder? och all tid och tankeverksamhet jag ska lägga ner på att vårda mitt skal? varför förklarar vissa kvinnor sitt ”intresse för skönhet” med att säga att det handlar om att ”känna sig bekväm”? det är en modifikation av sanningen. de vill känna sig bekväma för att de inte orkar med det obekväma i att känna sig ful. av alla mina vänner av kvinnokön vet jag kanske en, absolut maximalt två, som jag aldrig hört yttra något negativt om sitt skal. att vårda sitt utseende får ju aldrig handla om ett behov av att dämpa negativa känslor. men ja. är det nånsin något annat? jag vet inte det! jag har verkligen inte svaren, jag bara kastar ut lite frågor i cyberspace. jag vet att ni har egna tankar kring det här. det här är inte ett originellt inlägg på något sätt heller – eller nej, okej, fy fan vad jag är trött på att ursäkta mig. alla dessa kvinnosjukdomar. jag skiter i om detta har skrivits tusen gånger förut. jag kan skriva det igen för ingenting händer ju. kloka kvinnor i min närhet är alltjämt mer uppskattade för sina påfallande vackra skal än för sina personliga egenskaper, även om dessa också är påfallade vackra. utan att utveckla det här vidare så vet ni nog ändå vilka ni är.

undrar hur många som nu sitter och tänker ”hoppas hon inte slutar tipsa om huskurer” och liknande. jag vet att många läser den här bloggen för att de uppskattar girl talk-kategorin (min aspirinmask-tutorial är fortfarande ett av de mest lästa och eftersökta inläggen) och just nu är jag osäker på hur det står till med den, ärligt talat. ni har säkert noterat att andra kategorier har blivit mer tongivande på sistone, jag vet inte. jag läser fortfarande vissa sminkbloggar, men bara lipgloss bitch, bjooti och killer colours i princip; och det är för att jag sympatiserar med personerna bakom bloggarna. men jag vet inte. jag kanske börjar få en inställning som passar min personlighet bättre.

det här inlägget är inte menat som nån allmän diss av snygghet, beauty junkies och människor som ”vårdar sitt utseende” etc, och jag säger inte heller att jag är ”snygg ändå”. jag säger bara att jag fan inte måste vara snygg hela jävla tiden. min hjärna och mitt hjärta kommer ändå alltid vara det enda jag vill skryta med.

16 Comments. Tags: .

”jag är för RIKTIG jämställdhet”

publicerad t 09:14 den 21/11/2011 i collection of awesome and feminism.

lina heidestam.

1 Comment. Tags: , , , , .

tjejer som gör grejer

publicerad t 09:55 den 16/11/2011 i feminism and musik.

ping @RebeccaFiona! älskar videon! älskar detta förfall! känner igen mig i att först vara skön, söt och glad och sen förvandlas till sotig och förbannad, för att slutligen inse att allt bara är ett konstruerat spel och finna lugn och målmedvetenhet, som en riktig fågel fenix! *feministens utveckling*

idag släpps rebecca & fionas debut i love you, man. ikväll ska jag till deras releasefest och krama dom och säga TACK FÖR ATT NI FINNS.

ps. jag intervjuade dem för röd press i höstas, läs den här! det där jobbet har ett mycket högt affektionsvärde för mig, dels för att jag älskar rebecca & fiona och ”tjejer som gör grejer”-rörelsen (ett perfekt uttryck myntat av rebecca), och dels för att jag skrev färdigt jobbet samma vecka som jag flyttade till barcelona. så det är väldigt mycket storögda och oskuldsfulla minnen knutna till den texten.

0 Comments. Tags: , , .