jag fick en stor växt av mamma för typ en månad sen. en sån där med ett jättefånigt namn… plättar i luften. jag älskade den, den var så himla bra och fin och passade in perfekt i det där gapande hålet vid vår teve. jag gjorde allting rätt! jag duschade den jämt, glömde aldrig att vattna den och jag kollade noga efter ohyra. det enda som var konstigt med den var att man var tvungen att vattna den försiktigt så att inte allt vatten rann igenom, jorden måste ha varit otroligt lätt packad.
men aja, den började vissna. jag vattnade och duschade och vakade över den men inget förbättrades. ibland var jag så frustrerad över den bortskämda plantan att jag seriöst stod över den och skrev ”VAD VILL DU MIG?! VAD GÖR JAG FEL?!!”. inget hände. jag klippte bort de sista friska kvistarna för att göra sticklingar av dem, i hopp om att rädda det som räddas kan, men även de vissnade och dog. till slut konstaterade jag att den måste ha varit sjuk när mamma köpte den, asså den här växten ska ju vara en av de mer lättskötta liksom? så nu imorse tänkte jag att nu fan ska den sluta stå där som ett monument över mitt misslyckande och förberedde mig på att slänga den.
tog fram plastpåsar och tidningspapper för att påbörja dissekeringen, men så plötsligt upptäckte jag:
liv!
jag hatar ohyra, jag hatar dem så jävla mycket. det är en kombination av äckel och maktlöshet – alla krig jag fört mot ohyra i mina växter har slutat i nederlag. men vad faaaaan liksom, inte mina änglatrumpeter! 
det är småsmåsmå spindelliknande djur, yttepyttesmå är de. man ser inte att det är ett djur förrän den börjar flaxa med sina ben. sen så är de såklart jättemånga. de har spunnit in alla nya skott med ett litet fint nät som bara syns om man sprayar det med vatten. åh vilka små horor alltså, DE SKA DÖ.
det är det jobbigaste med ohyra, växten krymper och blir så ful när man har putsat den. sen duschade jag den med kallt vatten i badrummet och slutligen fick de drabbade grenarna en omgång såpvatten. DE SKA DÖ, DÖ, DÖ.
senaste kommentarer