det blir fan så jävla mycket restaurangbesök i den här stan. det har aldrig varit något jag prioriterar, känns så jävla småborgerligt att käka ute hela tiden, men här är det så billigt och enkelt så man halkar lätt dit. framförallt är utbudet av bra budgetställen något som bidrar till att äta ute inte känns så jävla sepelyxigt som det kan göra hemma, där man får sån ångest av notan att man inte ens kan njuta av maten. här skulle jag säga att en mätt mage på restaurang snittar på 150-170 kr, absolut maximalt 200 kr. det är typ tre bärs ute i stockholm. jesus.
nu i veckan var vi på komomoto, en peruansk/japansk fusionrestaurang på carrer de princesa 35 (precis mitt emellan via laietana och parc ciutadella, närmaste metrostationen är jaume 1). mumz.
där sitter man och är trulig och hungrig!
stadsmissionenkjol. känner mig så vän och ljuv i den, min attityd är ju annars nåt jag känner att jag behöver jobba på.
veronica matchar min kjol (nu blir ju detta ett jättelöjligt blogginlägg, komplett med restaurangtips, dagens outfit och ett sminktips, men JAJA). jag köpte den där sepefina (dock vattenfasta, urk) eyelinern på nåt ställe som heter KIKO för typ 7 euro! lite tattig sminkaffär men man är ju van vid att plocka russinen ur kakan ändå, så liksom, ja.
oriols val; öl och dumplings.
jag och veronica delade på några underliga fajitas. kändes mer mexiko än peru eller japan men vi åt ändå. och gött var det ju.
annas ståtliga hamburgare. hon fick sex pommes frites till. jag vet att less is more.. men kom igen.
POSTRES! jag och veronica ba körde. vi delade på en lime- och ingefärsglass och en brownie med kanelglass. gick ju ner ganska lätt kan man säga.
komomoto hette stället som sagt. asfint inrett osv. min och veronicas nota hamnade på 25 euro totalt, vilket kanske låter lite för två personer men det var nog inte så billigt eftersom ingen av oss blev mätta. det stod att våra fajitas skulle vara för två pers men jag hade fan kunnat sänka hela kalaset själv, man fick bara fyra sketna små tortillas liksom. påminner mig mycket om caffé nero på roslagsgatan hemma i stockholm, där pungar man också en hel del pengar för nåt som är svingott och perfekt sånär som på den otroligt blygsamma mängden mat. stör mig enormt mkt på sånt, tur att komomotos portionsstorlekar är en anomali i barcelona. här hittar ni en rolig recension som identifierar samma problematik som jag gjort ang. små portioner och underligheter med menyn.
om ni vill kan jag skriva lite om andra ställen vi har käkat på. just holla om ni vill ha tips eller har frågor om nåt. behöver inte inläggsinspiration!
UPPDATERING:
veronica har nu läst inlägget och vill tillägga att hon visst blev mätt!
senaste kommentarer