Archive for the 'TV' Category

Har någon sett Yes, minister eller Yes, prime minister? Det är en komediserie från BBC som sändes 1980-1988 som jag har blivit helt jävla kär i! Det utspelar sig till stora delar på ett kontor där i princip allt hänger på dialogen, har läst på flera ställen att man visst anser att det här är den mest välskrivna serien som nånsin spelats in och jag håller gärna med. Grovt generaliserat handlar det om en minister (som sedermera blir premiärminister dårå), Jim Hacker, och hans två sekreterare/rådgivare/sakkunniga (begreppen är JÄVLIGT LUDDIGA i  den här serien) Sir Humphrey och Bernard.

Den ene, Sir Humphrey, är en absolut knivskarp och sjukt manipulativ cabinet secretary som är totalt hängiven till att bekämpa alla former av förändring. Hans yrkesmässiga roll ska inte vara att driva politiska frågor, utan endast bistå ministern, vars verkställande beslut ska vara hans egna, med ”advice and information” som han så fint uttrycker det. Verkligheten är långt ifrån detta. Man får intrycket av  att det egentligen är han som styr hela landet, genom att med manipulation och förvillelser få den naiva och fåfänga idealisten till premiärminister att ta de ”rätta” besluten. Titta på det här klippet så hajar ni vad jag menar med ”manipulation och förvillelser”:

Den andre, Bernard, tjänar under Sir Humphrey som ”principal private secretary” (jag gissar att det är nån slags kontorschef) och är lite fast i ett dödläge mellan den lättledda och mentalt lite slöa Hacker och den sluga Sir Humphrey. Han verkar vara den som ska ingjuta lite distans och verklighetsförankring i de dammiga, rökiga rummen i Whitehall och 10 Downing Street:

Hacker: Don’t tell me about the press. I know exactly who reads the papers: the Daily Mirror is read by people who think they run the country; The Guardian is read by people who think they ought to run the country; The Times is read by people who actually do run the country; the Daily Mail is read by the wives of the people who run the country; the Financial Times is read by people who own the country; The Morning Star is read by people who think the country ought to be run by another country; and The Daily Telegraph is read by people who think it is.

Sir Humphrey: Prime Minister, what about the people who read The Sun?

Bernard: Sun readers don’t care who runs the country, as long as she’s got big tits.

Bli inte avskräckt av gubbväldet. Det ÄR en extremt gubbig serie, de flesta rollerna är välbärgade politiker över 50, alla är män och kvinnorna utgörs av sekreterare och hustrur, men det är inte helt utan perspektiv. Hela seriens drivkraft är ju absurdismen i det politiska spelet i den brittiska regeringen (eller vilken regering som helst egentligen); manusförfattarna är väldigt medvetna om gubb-faktorn och den avhandlas flera gånger (t.ex. här).

Den här serien är främst två saker: en helt fantastiskt intelligent karikatyr av politiker och politikerspråk, och en helt fantastisk uppvisning av absolut knivskarpt brittiskt skådespeleri. Yes, minister och Yes, Prime minister är helt SJUUUUUUKT brittiskt och jag älskar varje minut av det! Man kan köpa här och här och om du har ett program för nedladdning av torrenter kan du tanka här (klicka på titeln; ”The COMPLETE Yes Minister / Yes Prime Minister / Christmas Special”).

Like

Unlike