jag vet ingenting som får mig att gråta av känslo-overload som att se liveklipp med beyoncé. ingenting. parisa har skrivit ett sånt här inlägg nyligen också och jag har ett antal sådana i mitt bloggarkiv. när jag fick höra att hon som första kvinna på över 20 år headlinear glastonburyfestivalen tillsammans med hennes all-female-band blev jag så jävla glad, tänkte att NUJÄVLARBLIRDETÅKAAV!!! finkammade nätet i jakt på liveklipp, och efter en del ihärdigt googlande hittade jag rubbet upplagt för allmän beskådan på nån skum liten sajt, efter att BBC plockat ner allt från youtube.

och efter att ha sett allt kan jag inte ens skriva ner vad jag känner ordentligt. jag är fullkomligt omkullkastad, bortfintad, urblåst. jag vet att det inte är sunt att tänka såhär om en annan människa men beyoncé knowles är fan det närmsta perfektion jag någonsin sett. hela spelningen håller allra högsta klass rakt igenom, men att se hennes covers på princes ”the beautiful ones” och kings of leons ”sex on fire” är som att känna guds jävla hand på din kind. no joke.