min vän hasan satt uppe igår kväll och verkar ha totalbombat sig själv med blade runner (<— one of my favoritest movies evarrr), min hjärna spinner vidare på konceptet ”estetisk fulländning” och jag kommer att tänka på det episka kinesiska dramat curse of the golden flower. jag såg den i somras och tänkte bara ”shit shit shit” genom hela filmen. storyn var helt okej, det var ett sånt där klassiskt familjedrama om kungligheter och det är tidlöst och allmänmänskligt, alla kan relatera (framförallt de som är motståndare till monarkin av typ *etiska skäl*, för att de tycker synd om kungafamiljen som växer upp i fångenskap osv). det hade lika gärna kunnat vara föremål för ett avsnitt av greys anatomy som nåt forngrekisk tragedi från antiken (aten 300 f.Kr *HOLLERRR*). men skönheten i filmen slog mig med häpnad, alltså, jag har aldrig liksom känt mig *rörd* för att något SER BRA UT, berörs annars bara av mer ideella värden eller vad man nu säger (hur uttrycker man sig utanför lagboken?!?!?!? jag vet ej längre, lol, uppenbart att jag är helt insnöad i mitt plugg när jag använder terminologi lånad från skadeståndsrätten och tillämpar den analogt på ett blogginlägg om snygga filmer). text, musik, osv. ni hajar.

om jag lyckas få tag på dvd-utgåvan ska jag försöka göra ett topp-10-inlägg om de vackraste scenerna. kanske får bli mitt vinterprojekt. nu ska jag möta upp mina ostar på studentpalatset och öva på att göra bodelningar hela jävla dagen.

jag fick se play med hasan och amat igår kväll, av en ren slump befann jag mig på samma tåg som hasan och de råkade ha en biljett över. på grund av filmen känner jag mig tvungen att skriva ett par rader och jag tror att jag faktiskt nöjer mig med dessa än så länge. för jag har fortfarande inte riktigt bearbetat känslorna som filmen framkallade? jag vet inte?

när man har tittat på den har man också förstått varifrån ca hälften av alla smiths- och morrissey-texter kommer. här är det inte fråga om stöld alls, utan bara en väldigt hög form av smicker.

tänkte på den här underbara makalösa fantastiska filmen senast i helgen. en riktig ebbafilm. RIP. fifan.

SE MEGAMIND. SE DEN.

gerald scarfe. stillbild ur pink floyd-filmen the wall. alla borde se.

det finns mycket jag påstår att jag hatar. många av dessa företeelser, personer och fenomen har fått egna inlägg i den här bloggen, och kommer få sällskap av ett av de fenomen som jag på allvar hatar allra mest. jag hatar det mer än väldigt mycket annat för att jag inte kan förstå det. alls. det finns inte en endaste millimeter av förståelse för supportervåld och huliganism; inte ens efter att ha läst en termin maskulinitetsstudier känner jag att jag har förståelse stor nog att väga över föraktet. jag föraktar dem. de äcklar mig.

det som retar mig mer än allt annat är att det är våldet som är vägen och målet. de ”känner sig levande” när de jagar och får andra att  blöda, det måste vara en av de äckligaste formerna av självförverkligande som den här delen av världen har ynglat fram. oavsett vad de själva påstår så handlar det aldrig om att befästa sin lojalitet för laget genom att visa hur långt man är beredd att gå för dom – fotbollen är helt perifer och i det yttersta alltid en ursäkt. det finns ingenting de kan säga som kan få mig att omvärdera min inställning på den punkten.

och – OM jag skulle bli övertygad om att det faktiskt inte är en ursäkt för att få bloda ner sina nya adidas samba:s (eller som nån av djurgårdsfirmorna kallar den; ”adidas vansinne”), utan att det faktiskt handlar om kärleken till laget, då är det ännu värre. att misshandla varandra för att det egna fotbollslaget är bättre än det andra. det är så fullkomligt idiotiskt att jag inte kan formulera en ordentlig burn, jag anser att den här bloggen inte behöver sparka in fler öppna dörrar. men hörrni… slåss. för fotboll. det är en sport! för mig är det likställt med att puckla på någon som inte gillar star wars om man själv är ett fan. jag vet inte, ordet jag letar efter är antagligen ”ointelligent”, jag förknippar dessa killar med dumhet. på ett klotrunt litet huvud, fastsatt på en tjock ådrig tjurnacke, sitter det två pliriga små grisögon intryckta. pliriga små grisögon som stirrar blint, kåta törstiga små grisögon som inte avslöjar någon som helst form av eftertanke, analys eller förnuft. bara *ugg ugg*. idioter. grottmän.

jag läste på någon supportersida någon gång att klädsnobberiet inom huligankulturen är på väg till sverige. man ska utmärka sig bland andra (fotbollsintresserade) supporters genom att bära dyra preppy-märken som pringle of scotland, cp company, hackett och självklart stone island. det stod; ”Har du en Stone Island-jacka eller tröja på en Englandsmatch på Wembley kan du räkna med att alla ser, eller tror, att du är en så kallad ”lad”. Och du kan få räkna med att få stå upp för jackan.” stå upp för jackan……….. herregud. jag blir så full i skratt. denna fäshionaspekt med casuals som har svindyra men tråkiga threadz är alltså på frammarsch bland svenska huliganer, har iofs varit det länge men kommer i ännu större utsträckning nu. skribenten tillägger högtidligt: ”Titta nog efter dem, deras jackor är dyrare än din finaste gå-bort-kostym eller klänning. Helt plötsligt känns varken medias beskrivning av dem eller benämningen huligan så passande. Det här är förmodligen inte din förutfattade bild. Men det är den sanna.”

är det ett skämt? jag vill iallafall skratta. menar han på allvar att man inte är en grottmänniska bara för att man har en jacka för 10 000 kr? bah oooooo, ”helt plötsligt känns varken medias beskrivning av dem eller benämningen huligan så passande.” nej, helt rätt. helt plötsligt känns köttskalle mer passande.

• ett relaterat lästips finner ni i stephan mendel-enks med uppenbar känsla för stil. så grymt läsvärd liten bok. jag har skrivit om den förut, haha, här är ett skitgammalt inlägg från 2008.
• ett relaterat icke-filmtips finner ni i den skitlöjliga green street hooligans. den handlar också om supporterkultur och huliganer men är föga sedelärande och inte heller hoppingivande. skitlöjlig.

filmens tagline är ”stand your ground and fight”. som om de vore soldater i ett krig! hahahahahha! jävla idioter!! hahahahaha!!

det händer otroligt sällan att jag inte klarar av att se en film, mig veterligen har det hänt en enda gång förut och det var när jag såg control lite för kort inpå att ebba dog.

och igår försökte jag se the stoning of soraya m. men det gick inte. det gick fan inte.

featuring penelope cruz, 18, och javier bardem, 23. man ba *hallå ellerrrrrr*