”les oreades” av william-adolphe bougereau.

underbart.

idag är det ofattbara nio (9) år sedan joe strummer dog.

jag har alltid skrattat åt folk som blir uppriktigt ledsna när idoler och kändisar dör, och har heller aldrig förstått känslorna av sorg för en person man inte känner. men jag kom på mig själv med att börja gråta när jag, efter att ha fått höra nyheten om hans bortgång, satte på london calling för att låta det *sjunka in*. han betydde mycket för mig när jag var tonåring, han är den enda mannen jag någonsin idoliserat. kanske var det joe strummers patos som fick mig att vakna – det, i kombination med insikten om att kids i min omgivning har helt andra förutsättningar än jag och smärtan det medför. han väckte frågor hos mig, frågor om klass och fattigdom och orättvisor, innan jag knappt förstod vilket grepp de har om mänskligheten.

han är älskad och verkligen saknad. mick jones kallar honom för ”the real thing” och paul simonon för sin storebror i deras tacktal när the clash valdes in i rock ‘n’ roll hall of fame, året efter att han dog. överallt på youtube, i alla videoklipp som på något vis är relaterade till honom, skriver folk om hur betydelsefull och oersättlig han är, det är som om de pratar om en familjemedlem. jag har aldrig heller hittat någon värdig ersättare. och varför leta efter en ersättare, egentligen? joe strummer var den ultimata hjälten (förutom hans uppenbara handikapp) (man);  en rakryggad och in i döden opretentiös britt som står upp för de svaga. en textförfattare med känsla för gåshud och en melodimakare med känsla för smärta. allt detta förpackat i en sån förkrossande punkswag som ingen annan någonsin kan härma.

alla har hört the clash så istället lägger jag upp ett klipp från när joe strummer var hos david letterman med sitt band the mescaleros. det är så fint att jag dör. han må vara en vit lönnfet medelålders gubbe men FAN vad han talar rakt in i hjärtat på mig.

(är ni nyfikna på mer om hur joe var och om varför jag älskar honom så rekommenderar jag att ni tittar på dokumentären westway to the world. finns i sin helhet på youtube, man kan börja med det här klippet och sen klicka vidare.)

såhär kommer det alltid vara.

min vän hasan satt uppe igår kväll och verkar ha totalbombat sig själv med blade runner (<— one of my favoritest movies evarrr), min hjärna spinner vidare på konceptet ”estetisk fulländning” och jag kommer att tänka på det episka kinesiska dramat curse of the golden flower. jag såg den i somras och tänkte bara ”shit shit shit” genom hela filmen. storyn var helt okej, det var ett sånt där klassiskt familjedrama om kungligheter och det är tidlöst och allmänmänskligt, alla kan relatera (framförallt de som är motståndare till monarkin av typ *etiska skäl*, för att de tycker synd om kungafamiljen som växer upp i fångenskap osv). det hade lika gärna kunnat vara föremål för ett avsnitt av greys anatomy som nåt forngrekisk tragedi från antiken (aten 300 f.Kr *HOLLERRR*). men skönheten i filmen slog mig med häpnad, alltså, jag har aldrig liksom känt mig *rörd* för att något SER BRA UT, berörs annars bara av mer ideella värden eller vad man nu säger (hur uttrycker man sig utanför lagboken?!?!?!? jag vet ej längre, lol, uppenbart att jag är helt insnöad i mitt plugg när jag använder terminologi lånad från skadeståndsrätten och tillämpar den analogt på ett blogginlägg om snygga filmer). text, musik, osv. ni hajar.

om jag lyckas få tag på dvd-utgåvan ska jag försöka göra ett topp-10-inlägg om de vackraste scenerna. kanske får bli mitt vinterprojekt. nu ska jag möta upp mina ostar på studentpalatset och öva på att göra bodelningar hela jävla dagen.

för två år och ett halvt år sedan befann jag mig i en dimma. sommaren 2009, efter presidentvalet, stod iran i brand. gröna flammor dansade över mitt fädernesland och satte hela mellanöstern i gungning. och det gungar än.

jag satt på nätterna och läste artiklar, tittade på nyhetssändningar, läste bloggar och skannade framförallt igenom twitterflödena från teheran, där folk upprättade egna skakiga nätanslutningar när myndigheterna försökt stänga av dem, och sände ut skärrade men målmedvetna budskap som en hel värld lyssnade på. iallafall en liten stund. det väckte någonting i mig; ett minne av min barndoms stela knän och onda rygg av att i timmar ha suttit med pappa i den hårda träsoffan på landet och lyssnat på hans berättelser från revolutionen 1978 och -79.

vi tittade igenom fotoalbumen med bilderna på min unga vackra far, vars näsa, stolthet och temperament jag ärvt. och bilderna på hans vänner, syskon och klasskompisar som torterades, misshandlades, mördades och försvann i samband med irans smärtsamma omvandling. granndottern som gick till extrajobbet på stadsdelsbiblioteket och aldrig kom hem, där sitter hon på ett gulnat foto med en skivad vattenmelon och en glugg mellan tänderna. 17 år var hon och fortfarande vet ingen vad som hände. några av min pappas klasskompisar som aldrig kom tillbaks till skolan efter helgen – någon hörde att de hade ertappats på ett tryckeri, i färd med att tillverka flygblad. på bilden är det ett gäng grabbar som klarat sig ur tonåren med porslinshuden i behåll (ovanligt för iranier verkar det som, haha), de har tajta jeans, tvärrandiga tröjor, fårskinnsvästar, vilka jävla hipsters. av grabbarna på bilden är det bara pappa och en till som lever idag, och det är för att de lämnade iran. den andra är reza, som var skräddare till yrket, han fick fingrar avhuggna. som ett dubbelt hån. och så tittade vi på bilder på min farbror hossein, som sköts till döds på öppen gata. det ofattbara i att MIN PAPPAS BROR blivit mördad som en hund för att han protesterade, jag kan fortfarande inte greppa det.

och jag har aldrig sett ett vapen, jag har aldrig ens blivit slagen.

i samband med protesterna efter det iranska presidentvalet blev jag alltmer uppmärksam på en kvinna vars namn jag bara hört nämnas i radio tidigare, shirin ebadi. hon är advokat och irans första kvinnliga domare. hon är den första iraniern och den första muslimska kvinnan som fått nobels fredspris. bara detta är så beundransvärt. alla dessa prestationer i en och samma person. så många dörrar hon öppnat genom envishet och mod. hon var verksam som domare fram till revolutionen, därefter ansåg prästerskapet att det inte var lämpligt av kvinnor att inneha högre ämbeten. hon blev omplacerad till en sekreterartjänst. i 14 jävla år fick hon inte praktisera, men när förbudet väl hävdes ägnade hon sig åt att företräda regimkritiker i rättsliga processer, bland annat familjen till dariush och parvaneh forouhar som mördades i sitt hem, som ett led av vad som kom att kallas kedjemorden. över 80 personer; författare, journalister, poeter, aktivister, politiker och studenter som kritiserade regimen mördades inom loppet av tio år. hade vi levt i samma system idag hade jag inte haft så många vänner kvar.

förra våren kom jag över ett ex av hennes bok mitt iran och känslorna läsningen gav mig sitter kvar. jag minns framförallt hur otroligt meningslös hela min existens kändes – där satt jag ju i min soffa och läste i stillhet och dagen efter skulle jag gå till mitt jobb och efter det kunde jag träffa kompisar och prata om vad som helst och säga vad som helst. jag behövde inte oroa mig för att kopplas ihop med ”fel” personer, eller att någon övervakade mig. jag kunde skriva vad jag ville i den här sketna bloggen och ingen skulle någonsin ha mage att bestraffa mig för det. på sin höjd kan man skriva en otrevlig kommentar och ta bort bloggen från RSS-läsaren. men min person och min säkerhet är alltjämt fredad.

att stå upp för människors rätt att uttrycka sig när man riskerar sitt egna liv är enormt. shirin ebadi har själv upplevt de dödshot och förföljelser som hennes klienter blivit utsatta för, och hennes familj har även fått ta sin beskärda del. hon skriver själv att hon ofta känner skuld över att hon tvingar på familjen ett ok av oro, genom att vara frispråkig. och jag kan känna en sån enorm frustration över att jag inte i ord kan formulera hur vidrigt det är, att medborgare som höjer rösterna inte bara riskerar sina egna liv utan även sina familjemedlemmars. eller om det gått riktigt långt; vem som helst som man kan kopplas ihop med. jag kan inte med mitt liv och mina referensramar och upplevelser formulera en rad som är klar nog för att förmedla kärnan av det problemet. min hjärna kan bara flyktigt snudda vid känslan, för precis som ghazal skriver så har jag inte upplevt någonting att våga för. vi kan inte greppa. men jag vet att jag känner en sån djup beundran för shirin ebadi och hennes outtröttliga kamp. en tanke som återkom konstant under läsningen var ”hur orkar hon?” – det är talande att jag ställer mig själv den frågan. det är självklart att jag inte förstår hur hon orkar. för jag har inte upplevt det hon har upplevt.

såhär emotionell var jag när jag precis hade läst ut mitt iran:

jag läste ut mitt iran igår och är helt förstummad. av beundran. lyckotårar ackompanjerade de sista sidorna i boken. jag har aldrig känt mig så nyfiken på mitt fädernesland som nu och funderar mer och mer på att åka dit och bosätta mig ett par månader, tills jag kan prata persiska i sömnen.

snälla, alla som läser detta. läs den här boken. det är en historia om historien och kvinnoskapet och iran, så vidunderligt vackert och svekfullt på samma gång. men framförallt är det ett manifest över hur man måste palla.

shirin ebadi belönades 2003 med nobels fredspris, just för att hon pallade upprätthålla kampen för mänskliga rättigheter, framförallt för kvinnor och barn i iran. mot bakgrund av detta känns det så skrattretande att mitt iran, som jag utan problem kunde köpa på pocket shop i gallerian, inte ens fick publiceras i USA p.g.a. restriktioner mot författare från länder som står under handelsembargo. som den jurist och queen of awesome hon är, stämde hon det amerikanska finansdepartementet och vann.

hennes nobelpris konfiskerades senare av iranska myndigheter. de tål henne inte. personligen skulle jag inte tåla att vara utan henne. en värld utan shirin och andra dörröppnare, är inte en plats att leva i.

detta blogginlägg ingår i amnestys bloggstafett om yttrandefrihet som genomförs som en del av amnestys kampanj “skriv för frihet”. mer information om bloggstafetten, “skriv för frihet” och amnestys arbete för yttrandefrihet hittar du här: www.amnesty.se/bloggstafett.

jag fick stafettpinnen av ghazal och lämnar den vidare till bästa eric rosén/detljuvalivet. fem dagar kvar på stafetten, hoppas du hinner skriva ihop något.

asså allt jag har att säga… är… att… *sväljer galla och saliv*… hennes minspel känns lite… aggressivt… hon lyfter överläppen hela tiden, blottar liksom tänderna. hon känns som en… arg… gatuhund… som kommer bita… nån… närsomhelst…

*hämtar självförsvarssprayen som pappa köpte till mig* *önskar jag hade vapenlicens* (OBS SATIR)

via amat levin.