
calvin klein höst vinter 2010/11, via ragata.
feminist, socialist, HBTQ-kramare, PK-maffia och andra fascistoida titlar i det nymoderata sverige.

det är för fan en persisk matta. i skoformat. maison martin margiela SS12.
den här bilden ger mig förresten gåshud av alla de rätta anledningarna. jag har burit på något slags agg mot både stella tennant, steven meisel och vogue italia (nazistättling, modefotograf/snuskgubbe, fascister *välkommen till annahitas värld där allt är svart eller vitt*), men nu drar vi ett streck över det där tycker jag:

via agnes braunerhielm.
(okej, hade tänkt vänta till efter midsommar med att lägga upp detta, men söta sara på style-fever insisterade på att jag skulle publicera ändå så vi kör! varsågoda, lite gammalt hederligt klasshat/jante/avundsjuka att servera pissljummen till er midsommarsnaps!)
häromdagen när jag klickade omkring på twitter kom jag in på ebba von sydows blogg och via den till blondinbellas. där stannade jag inte länge, dock påmindes jag om malin ”mogi” richardssons existens. ”undrar vad hon pysslar med nuförtiden”, tänkte jag. senast jag kollade hade hon två av mies van der rohes barcelonafåtöljer i sitt kök. de kostar över 100 000 kr styck. fick brännskador på ögonen när jag läste inlägget och fällde ner datorn i ren klasspanik.
”jahapp… inget speciellt har hänt här”, tänkte jag. scrollade neråt. ”hon är ju ändå lite rolig, kanske borde sluta tycka att hennes blogg och hennes livsstil är så läskig. hon har iaf humor och det är ju ändå lite – hm? ‘hermès birkin 40 cm‘…? vad är nu detta? är det ännu ett sånt där inlägg om nån vulgärt dyr pryl som hon seriöst överväger att köpa, eller redan har köpt? ‘Jag har haft min Chanel XL Jumbo i över ett år nu, känner för en ny väska i min samling. Jag har nu riktat in mig på en Hermès Birkin 40 cm i antingen cognac/guld eller i oranget/silver. Jag är extremt kluven. Då detta är en svindlande dyr väska, 150 000 kr så vill man gärna välja en färg man kommer trivas med. Just nu lutar det åt en cognac med gulddetaljer, känns som ett säkert kort när det kommer till att kunna matcha den med i princip hela min garderob!’”
”synd att man inte kan radera människor från internet”, är min första tanke.

pharrell har två jeeeetestora birkins. en i lavendelfärgat saltvattenskrokodilskinn (tydligen det dyraste skinnet) med gulddetaljer för hans lite fräsigare partyoutfits, och en mer elegant och nedtonad konjaksfärgad med svala silverdetaljer för vardagsbruk. en sån kanske skulle passa mogi.

kanye west har en birkin stor nog att packa ner sitt världsberömda ego i.
två afroamerikanska rappare från medelklassbakgrund, inte ens dom drar sig för nyrika attribut som annars för förbehållet rappare uppväxta under svåra förhållanden. skillnaden är väl att pharrell och kanye är lite mer… subtila, klassiska. mindre vulgobling och mer ryggdunk från waldorfare, trumps och rothschildare. en hermès birkin. mer east coast socialite än så blir det fan inte.
det är så synd, det här med mode, konst och design. inte för att jag någonsin varit superintresserad (ryser t.o.m. lite av att behöva skriva de tre orden i min blogg), men det lilla öga jag hade för det tidigare har stängt sig helt för jag har insett att allt det i slutändan bara är tillgänglig för de härskande klasserna, varav en bråkdel av de som faktiskt har tillgång även har ett genuint intresse. de övriga har bara för att ha. vi övriga små kräk utan kapital får nöja oss med att bildgoogla, eller köpa kopior, om vi är lagda åt det hållet. inget av det är relevant för mig. jag kommer inte och jag vill inte hamna i den socioekonomiska gruppen som faktiskt har råd att konsumera konst och design på det sättet. spenderar jag mer än 100 000 kr på nånting vill jag att det ska vara åtminstone 5 gånger så stort som jag själv.
det finns få saker som är så patetiska som vanligt folk som strävsamt jobbar och stretar som hundar i flera år för att ha råd med en hermès birkin eller en helg om året under bacchus stjärna i båstad (onoff-stekare kallas de va?). när tennisveckan är över minns man ändå ingenting och en väska är faktiskt bara en väska. många av kommentatorerna i mogis birkin-inlägg verkar leva i villfarelsen att en bajsdyr väska är en investering. ”investering”. det ordet haglade tätt i kommentarsfältet, som ett mantra, för att rationalisera sitt smutsiga begär efter en odiskutabel klassmarkör. som om man blir rik av att ha en dyr väska.
relaterat klasshatstips: följ _Capitalism_ på twitter: ”I am capitalism and I am the reason why it’s easier to get 20,000 people in a stadium than to get 1000 people to protest vile bank policies.” 




åh jag älskar denna quinna! kommer bara på engelska ord för att beskriva henne, t.ex. dom här:
två svenska:
mm, äkta beauty. bilderna är från den douche:iga tidningen financial times’ äckliga lilla bilaga how to spend it magazine. fotat av nån douchebag photog som heter andrew yee.
ja ja, marcella och sofi sätter betyg, folk ska köa, kommer det räcka till? sen dyker grejerna upp på blocket och tradera för det två- eller tredubbla priset och margareta van den bosch är så nöjd så nöjd. ”det är H&M som blir lyx, inte lanvin som blir billigt”. alber elbaz är ba såååå sööööööt och begååååvaaaaad och den där gula festblåsan är verkligen ett statement piece – verkligen starka accessoarer i den här kollektionen och kan alla bara hålla käften? när ska den här jävla fashionbubblan spricka? jag tycker att det fan är tristare än att kolla på allsvensk fotboll… och då är det faktiskt jävligt illa, för att kolla på allsvensk fotboll har alltid varit min ofelbare markör för sånt som är ABSOLUT TRIST.
håller på att sälja av alla mina märkesgrejer. bort med skiten. är så kolossalt trött på allt. modebranschen är så jävla sämst och tråkigast, haha. fy fan.
senaste kommentarer