Archive for the 'böcker' Category

shirin – en del av amnestys #bloggstafett

för två år och ett halvt år sedan befann jag mig i en dimma. sommaren 2009, efter presidentvalet, stod iran i brand. gröna flammor dansade över mitt fädernesland och satte hela mellanöstern i gungning. och det gungar än.

jag satt på nätterna och läste artiklar, tittade på nyhetssändningar, läste bloggar och skannade framförallt igenom twitterflödena från teheran, där folk upprättade egna skakiga nätanslutningar när myndigheterna försökt stänga av dem, och sände ut skärrade men målmedvetna budskap som en hel värld lyssnade på. iallafall en liten stund. det väckte någonting i mig; ett minne av min barndoms stela knän och onda rygg av att i timmar ha suttit med pappa i den hårda träsoffan på landet och lyssnat på hans berättelser från revolutionen 1978 och -79.

vi tittade igenom fotoalbumen med bilderna på min unga vackra far, vars näsa, stolthet och temperament jag ärvt. och bilderna på hans vänner, syskon och klasskompisar som torterades, misshandlades, mördades och försvann i samband med irans smärtsamma omvandling. granndottern som gick till extrajobbet på stadsdelsbiblioteket och aldrig kom hem, där sitter hon på ett gulnat foto med en skivad vattenmelon och en glugg mellan tänderna. 17 år var hon och fortfarande vet ingen vad som hände. några av min pappas klasskompisar som aldrig kom tillbaks till skolan efter helgen – någon hörde att de hade ertappats på ett tryckeri, i färd med att tillverka flygblad. på bilden är det ett gäng grabbar som klarat sig ur tonåren med porslinshuden i behåll (ovanligt för iranier verkar det som, haha), de har tajta jeans, tvärrandiga tröjor, fårskinnsvästar, vilka jävla hipsters. av grabbarna på bilden är det bara pappa och en till som lever idag, och det är för att de lämnade iran. den andra är reza, som var skräddare till yrket, han fick fingrar avhuggna. som ett dubbelt hån. och så tittade vi på bilder på min farbror hossein, som sköts till döds på öppen gata. det ofattbara i att MIN PAPPAS BROR blivit mördad som en hund för att han protesterade, jag kan fortfarande inte greppa det.

och jag har aldrig sett ett vapen, jag har aldrig ens blivit slagen.

i samband med protesterna efter det iranska presidentvalet blev jag alltmer uppmärksam på en kvinna vars namn jag bara hört nämnas i radio tidigare, shirin ebadi. hon är advokat och irans första kvinnliga domare. hon är den första iraniern och den första muslimska kvinnan som fått nobels fredspris. bara detta är så beundransvärt. alla dessa prestationer i en och samma person. så många dörrar hon öppnat genom envishet och mod. hon var verksam som domare fram till revolutionen, därefter ansåg prästerskapet att det inte var lämpligt av kvinnor att inneha högre ämbeten. hon blev omplacerad till en sekreterartjänst. i 14 jävla år fick hon inte praktisera, men när förbudet väl hävdes ägnade hon sig åt att företräda regimkritiker i rättsliga processer, bland annat familjen till dariush och parvaneh forouhar som mördades i sitt hem, som ett led av vad som kom att kallas kedjemorden. över 80 personer; författare, journalister, poeter, aktivister, politiker och studenter som kritiserade regimen mördades inom loppet av tio år. hade vi levt i samma system idag hade jag inte haft så många vänner kvar.

förra våren kom jag över ett ex av hennes bok mitt iran och känslorna läsningen gav mig sitter kvar. jag minns framförallt hur otroligt meningslös hela min existens kändes – där satt jag ju i min soffa och läste i stillhet och dagen efter skulle jag gå till mitt jobb och efter det kunde jag träffa kompisar och prata om vad som helst och säga vad som helst. jag behövde inte oroa mig för att kopplas ihop med ”fel” personer, eller att någon övervakade mig. jag kunde skriva vad jag ville i den här sketna bloggen och ingen skulle någonsin ha mage att bestraffa mig för det. på sin höjd kan man skriva en otrevlig kommentar och ta bort bloggen från RSS-läsaren. men min person och min säkerhet är alltjämt fredad.

att stå upp för människors rätt att uttrycka sig när man riskerar sitt egna liv är enormt. shirin ebadi har själv upplevt de dödshot och förföljelser som hennes klienter blivit utsatta för, och hennes familj har även fått ta sin beskärda del. hon skriver själv att hon ofta känner skuld över att hon tvingar på familjen ett ok av oro, genom att vara frispråkig. och jag kan känna en sån enorm frustration över att jag inte i ord kan formulera hur vidrigt det är, att medborgare som höjer rösterna inte bara riskerar sina egna liv utan även sina familjemedlemmars. eller om det gått riktigt långt; vem som helst som man kan kopplas ihop med. jag kan inte med mitt liv och mina referensramar och upplevelser formulera en rad som är klar nog för att förmedla kärnan av det problemet. min hjärna kan bara flyktigt snudda vid känslan, för precis som ghazal skriver så har jag inte upplevt någonting att våga för. vi kan inte greppa. men jag vet att jag känner en sån djup beundran för shirin ebadi och hennes outtröttliga kamp. en tanke som återkom konstant under läsningen var ”hur orkar hon?” – det är talande att jag ställer mig själv den frågan. det är självklart att jag inte förstår hur hon orkar. för jag har inte upplevt det hon har upplevt.

såhär emotionell var jag när jag precis hade läst ut mitt iran:

jag läste ut mitt iran igår och är helt förstummad. av beundran. lyckotårar ackompanjerade de sista sidorna i boken. jag har aldrig känt mig så nyfiken på mitt fädernesland som nu och funderar mer och mer på att åka dit och bosätta mig ett par månader, tills jag kan prata persiska i sömnen.

snälla, alla som läser detta. läs den här boken. det är en historia om historien och kvinnoskapet och iran, så vidunderligt vackert och svekfullt på samma gång. men framförallt är det ett manifest över hur man måste palla.

shirin ebadi belönades 2003 med nobels fredspris, just för att hon pallade upprätthålla kampen för mänskliga rättigheter, framförallt för kvinnor och barn i iran. mot bakgrund av detta känns det så skrattretande att mitt iran, som jag utan problem kunde köpa på pocket shop i gallerian, inte ens fick publiceras i USA p.g.a. restriktioner mot författare från länder som står under handelsembargo. som den jurist och queen of awesome hon är, stämde hon det amerikanska finansdepartementet och vann.

hennes nobelpris konfiskerades senare av iranska myndigheter. de tål henne inte. personligen skulle jag inte tåla att vara utan henne. en värld utan shirin och andra dörröppnare, är inte en plats att leva i.

detta blogginlägg ingår i amnestys bloggstafett om yttrandefrihet som genomförs som en del av amnestys kampanj “skriv för frihet”. mer information om bloggstafetten, “skriv för frihet” och amnestys arbete för yttrandefrihet hittar du här: www.amnesty.se/bloggstafett.

jag fick stafettpinnen av ghazal och lämnar den vidare till bästa eric rosén/detljuvalivet. fem dagar kvar på stafetten, hoppas du hinner skriva ihop något.

om man nu måste gilla nån ”skön gammal stofil” så kan man gilla howard zinn

”You are saying our problem is civil disobedience. That is not our problem. Our problem is civil OBEDIENCE. Our problem is the numbers of people all over the world who have obeyed the dictates of the leaders of their government and have gone to war, and millions have been killed because of this obedience. [...] Our problem is that people are obedient all over the world, in the face of poverty and starvation and stupidity, and war and cruelty. Our problem is that people are obedient while the jails are full of petty thieves, and all the while the grand thieves are running the country. THAT’S our problem. ”

från the zinn reader, 1970.

huliganism

det finns mycket jag påstår att jag hatar. många av dessa företeelser, personer och fenomen har fått egna inlägg i den här bloggen, och kommer få sällskap av ett av de fenomen som jag på allvar hatar allra mest. jag hatar det mer än väldigt mycket annat för att jag inte kan förstå det. alls. det finns inte en endaste millimeter av förståelse för supportervåld och huliganism; inte ens efter att ha läst en termin maskulinitetsstudier känner jag att jag har förståelse stor nog att väga över föraktet. jag föraktar dem. de äcklar mig.

det som retar mig mer än allt annat är att det är våldet som är vägen och målet. de ”känner sig levande” när de jagar och får andra att  blöda, det måste vara en av de äckligaste formerna av självförverkligande som den här delen av världen har ynglat fram. oavsett vad de själva påstår så handlar det aldrig om att befästa sin lojalitet för laget genom att visa hur långt man är beredd att gå för dom – fotbollen är helt perifer och i det yttersta alltid en ursäkt. det finns ingenting de kan säga som kan få mig att omvärdera min inställning på den punkten.

och – OM jag skulle bli övertygad om att det faktiskt inte är en ursäkt för att få bloda ner sina nya adidas samba:s (eller som nån av djurgårdsfirmorna kallar den; ”adidas vansinne”), utan att det faktiskt handlar om kärleken till laget, då är det ännu värre. att misshandla varandra för att det egna fotbollslaget är bättre än det andra. det är så fullkomligt idiotiskt att jag inte kan formulera en ordentlig burn, jag anser att den här bloggen inte behöver sparka in fler öppna dörrar. men hörrni… slåss. för fotboll. det är en sport! för mig är det likställt med att puckla på någon som inte gillar star wars om man själv är ett fan. jag vet inte, ordet jag letar efter är antagligen ”ointelligent”, jag förknippar dessa killar med dumhet. på ett klotrunt litet huvud, fastsatt på en tjock ådrig tjurnacke, sitter det två pliriga små grisögon intryckta. pliriga små grisögon som stirrar blint, kåta törstiga små grisögon som inte avslöjar någon som helst form av eftertanke, analys eller förnuft. bara *ugg ugg*. idioter. grottmän.

jag läste på någon supportersida någon gång att klädsnobberiet inom huligankulturen är på väg till sverige. man ska utmärka sig bland andra (fotbollsintresserade) supporters genom att bära dyra preppy-märken som pringle of scotland, cp company, hackett och självklart stone island. det stod; ”Har du en Stone Island-jacka eller tröja på en Englandsmatch på Wembley kan du räkna med att alla ser, eller tror, att du är en så kallad ”lad”. Och du kan få räkna med att få stå upp för jackan.” stå upp för jackan……….. herregud. jag blir så full i skratt. denna fäshionaspekt med casuals som har svindyra men tråkiga threadz är alltså på frammarsch bland svenska huliganer, har iofs varit det länge men kommer i ännu större utsträckning nu. skribenten tillägger högtidligt: ”Titta nog efter dem, deras jackor är dyrare än din finaste gå-bort-kostym eller klänning. Helt plötsligt känns varken medias beskrivning av dem eller benämningen huligan så passande. Det här är förmodligen inte din förutfattade bild. Men det är den sanna.”

är det ett skämt? jag vill iallafall skratta. menar han på allvar att man inte är en grottmänniska bara för att man har en jacka för 10 000 kr? bah oooooo, ”helt plötsligt känns varken medias beskrivning av dem eller benämningen huligan så passande.” nej, helt rätt. helt plötsligt känns köttskalle mer passande.

  • ett relaterat lästips finner ni i stephan mendel-enks med uppenbar känsla för stil. så grymt läsvärd liten bok. jag har skrivit om den förut, haha, här är ett skitgammalt inlägg från 2008.
  • ett relaterat icke-filmtips finner ni i den skitlöjliga green street hooligans. den handlar också om supporterkultur och huliganer men är föga sedelärande och inte heller hoppingivande. skitlöjlig.
  • filmens tagline är ”stand your ground and fight”. som om de vore soldater i ett krig! hahahahahha! jävla idioter!! hahahahaha!!

how the rich are taking our common inheritance, and why we should take it back

gar alperovitz är en klok man. han är professor i ekonomi på university of maryland och har skrivit en bok som det babblas om där borta i amerikat. den heter unjust deserts: how the rich are taking our common inheritance, and why we should take it back och handlar i korthet om att USA:s ökända ”top 1 percent” (d.v.s. den översta lilla procenten av de amerikanska hushållen som sitter på 42% av de ekonomiska medlen – förlängt ytterligare i den ekonomiska statistiken kan man se att den rikaste tiondelen av de amerikanska hushållen sitter på 93% av pengarna) borde genom högre skatter betala tillbaka till det kunskapssamhälle som bidragit med en fertil grogrund för dom att odla sina extrema förmögenheter. i en intressant intervju på fox business nätkanal som jag hittade på augusts blogg säger han t.ex. att bill gates inte är förtjänt av de kolossala tillgångarna han har. jag håller helt med. klart grabben ska ha lön för mödan, det är det nog ingen som vill bestrida, men ett net worth på 53 miljarder dollar? kom igen. i dagens valutakurs är det över 350 miljarder kronor. allvarligt talat; sug på den siffran en stund, på riktigt. tänk såhär; 35 miljoner är ju svinmycket pengar. mer än den här bloggens läsares samlade förmögenhet under hela vår livstid antagligen. haha, sorry, men det är typ sant. okej. ta 35 miljoner, och tiodubbla det. det är 350 miljoner. sannolikheten att vi under vår livstid ens träffar en person med en sådan förmögenhet är låg. och sen då. ta den förmögenheten, och öka den tusenfalt. då kommer du i närheten av vad en endaste individ äger och förvaltar helt själv. och då är han inte ens världens rikaste längre.

alperovitz efterlyser lite mer reglering och förståndig skattepolitik där de redan extremt förmögna inte gynnas, utan istället förväntas bidra i en betydligt större utsträckning än idag. inget fel med det. alperovitz menar – med hänvisning till ett par studier, däribland en som belönats med nobelpriset (tyvärr har jag ingen aning om vilken han syftar på)  – att 90% av exempelvis bill gates förmögenhet kommer från samhällets bidrag; vetenskap och 500 år av teknisk utveckling och ingenjörskonst, och så kommer han instudsandes med ”a pebble to this gigantic gibraltar of knowledge, and he gets 60 billion dollars”. alperovitz anser att det inte är rimligt.

idioter, träskallar och MUF-kids från täby ser detta som att man straffar framgång, men det handlar ju inte om att straffa de ambitiösa och strävsamma. alltså kärnan i problemet är ju att det snarare är ett straff för den övriga mänskligheten, att en sån patetiskt liten andel av oss har så sinnessjukt mycket. egentligen är det mycket enkelt: enskilda individer borde inte få ha så mycket pengar. jag skulle till exempel LÄTT rösta för införandet av ett förmögenhetstak för enskilda individer på typ en 10-12 miljoner kronor, och för gifta och sammanboende det dubbla. resten tjoffas tillbaks till samhället och den gemensamma välfärden. fatta vad sverige skulle blomstra… nu är jag ju iofs ingen ekonom och har inte räknat på varken de positiva eller negativa konsekvenserna av en sådan politik rent konkret – men jag kan säga detta; BEHÖVER folk mer än 10-12 miljoner? det räcker till ett helt klart drägligt boende, en bil av acceptabel standard, högkvalitativ mat och bra kläder samt en meningsfull fritid. handen på hjärtat: behöver vi mer? behöver man verkligen maxa sina medel till varje pris? jag menar inte att jag vill ha ett samhälle utan rika människor, inte alls, jag tror att det är alldeles för mycket begärt. hell, även jag hoppas ju på att bli tät en dag – att påstå något annat vore hyckleri. men den här groteska rikedomen, den är varken rimlig eller acceptabel. avskaffandet förmögenhetsskatten är t.ex. en av de handlingarna som tydligast avslöjar vart alliansens hjärta ligger. inte fan är det hos arbetarna. om de nu lyckades lura någon liksom. och på tal om sverige, skatter och fördelningspolitik så sa mannen som intervjuade gar alperovitz (hittar inte hans namn nånstans???):

haha. oh honey, no. we’re heading right in your direction liksom.

och kids, glöm inte: sharing is caring. <3

12:e mars

black cobras stjäl småkakor, min favorit johanna koljonen briljerar och peppen stiger, 36 dagar kvar till barcelona. grönska och sol och varma vindar enligt en av alla barcelonabor iallafall.

håller på att läsa ett annat israel, som jag har tjatat om förut. är upp över öronen fylld av beundran för författaren susan nathan. vilket jävla psyke! här följer för övrigt en passage ur boken som jag fastnade för. hon har precis redogjort för hur både judar och araber i israel ställt sig oförstående inför hennes val att flytta från tel aviv till tamra, en liten och extremt trångbodd* arabisk stad:

”Ingendera parten kunde förstå varför någon skulle välja ett primitiv liv framför ett sofistikerat. Det sättet att tänka är dubbelt felaktigt. För det första såg jag aldrig Tamra som mer primitivt. Livet var förvisso enklare, men jag har alltid ansett att livets största glädjeämnen är enkla. För det andra bortsåg det från att det finns värden som är viktigare än bekvämlighet, som att utveckla en medvetenhet om vad som är rätt och fel i samhället där man lever och om vad man kan bidra med för att förbättra det. I den bemärkelsen framstår för mig västerlandets sofistikering mer och mer som en fasad som döljer att de flesta av oss har förlorat kunskapen om vart våra samhällen är på väg. Vi uppmuntras att tro på okränkbarheten hos de trygga små bubblor som vi bor i, till den grad att vi inte kan tänka oss något annat liv, några andra möjligheter.”

jag önskar att jag kunde recitera hela den här boken för er. har inte ens kommit halvvägs men har redan kommit på typ fyra personer som skulle bli skakade till grunden av att få läsa den här. skakade till grunden, ett bra och utvecklande sätt alltså! inte typ skärrade eller så.

fan, koljonen borde ju ha en twitter förresten. *söker*

* (man hade kunnat bygga ut staden på bredden eftersom att tamra omges av gott om mark som har tillhört staden, men den marken har israeliska staten konfiskerat. så nu är deras enda möjlighet att bygga på höjden. förutom att nästan alla hus i tamra redan har de tillåtna 4 våningarna (en begränsning som endast verkar gälla byggen i arabiska städer alltså) och motsvarande stadsbyggnadsnämnden utfärdar inga tillstånd om ytterligare våningar till arabiska områden bara sådär. så i brist på andra möjligheter blir familjer tvungna att bygga vidare ändå, för man KAN inte bo fyra familjer i ett hus avsett för en familj. sen får myndigheterna nys om svartbygget och en dag när man kommer hem från jobbet finner man att allting man äger är begravt i en ruin av betong och armeringsjärn. true story.)

haha okej, nu verkar det här inlägget mer som något som ghaz skulle skrivit, lite stream-of-consciousness liksom. men jag orkar inte ändra om det nu, vill bara sova!

XOXO.

en fullständigt makalös människa

jag läste ut mitt iran igår och är helt förstummad. av beundran. lyckotårar ackompanjerade de sista sidorna i boken. jag har aldrig känt mig så nyfiken på mitt fädernesland som nu och funderar mer och mer på att åka dit och bosätta mig ett par månader, tills jag kan prata persiska i sömnen.

snälla, alla som läser detta. läs den här boken. det är en historia om historien och kvinnoskapet och iran, så vidunderligt vackert och svekfullt på samma gång. men framförallt är det ett manifest över hur man måste palla. man MÅSTE ORKA sig igenom motgångar för belöningen på andra sidan är sötare än något annat, shirin ebadi känner det kanske tydligare än någon annan. allting är inte bra i iran men bara faktumet att hela imam khomeini international airport var avstängd och alla flyg var inställda p.g.a. den massiva folkmassan som blockerade alla infarter dit, för att välkomna ebadi hem till iran efter att hon fick nobels fredspris år 2003 – det säger nog ganska mycket.

zanan

jag anar ett mönster i vilka böcker jag läser just nu. den här har jag kommit halvvägs i:

och den här är nästa på tur:

båda ämnena passar mig som handen i handsken, de känns som om de är skrivna för mig liksom. shirin ebadis bok om iran och revolutionen ur en kvinnorättsaktivists perspektiv, och susan nathans bok om hur en f.d. övertygad sionist finner sitt förstånd och ser israel för vad det är; en ”etnokrati”, som hon jävligt passande kallar det för. såhär avslutades en intervju med henne i SVD från 11 oktober 2007 (sionism sedd från andra sidan):

”Judar mer än någon annan grupp i världen måste erkänna andra minoriteters rättigheter. Det är vad den judiska etiken står för. Den palestinska berättelsen är i grund och botten en judisk berättelse.”

jag kan knappt bärga mig tills jag får läsa den! (asså mönstret jag syftade på var böcker om mellanöstern, skrivna av kvinnor födda i slutet av 40-talet.)