Archive for the 'collection of awesome' Category
för några dagar sen sa bästa haso, på tal om mitt inlägg om joe strummer, att han hade suttit på ett torg i örebro och sjungit clash-låtar för att läsarna på hans gamla blogg hade slagit ett kommentarsrekord. titta på klippet här, och läs hans kärleksförklaring till mitt favoritband här, kombinationen kommer göra dig varm ända in i märgen.
underbart.
idag är det ofattbara nio (9) år sedan joe strummer dog.
jag har alltid skrattat åt folk som blir uppriktigt ledsna när idoler och kändisar dör, och har heller aldrig förstått känslorna av sorg för en person man inte känner. men jag kom på mig själv med att börja gråta när jag, efter att ha fått höra nyheten om hans bortgång, satte på london calling för att låta det *sjunka in*. han betydde mycket för mig när jag var tonåring, han är den enda mannen jag någonsin idoliserat. kanske var det joe strummers patos som fick mig att vakna – det, i kombination med insikten om att kids i min omgivning har helt andra förutsättningar än jag och smärtan det medför. han väckte frågor hos mig, frågor om klass och fattigdom och orättvisor, innan jag knappt förstod vilket grepp de har om mänskligheten.
han är älskad och verkligen saknad. mick jones kallar honom för ”the real thing” och paul simonon för sin storebror i deras tacktal när the clash valdes in i rock ‘n’ roll hall of fame, året efter att han dog. överallt på youtube, i alla videoklipp som på något vis är relaterade till honom, skriver folk om hur betydelsefull och oersättlig han är, det är som om de pratar om en familjemedlem. jag har aldrig heller hittat någon värdig ersättare. och varför leta efter en ersättare, egentligen? joe strummer var den ultimata hjälten (förutom hans uppenbara handikapp) (man); en rakryggad och in i döden opretentiös britt som står upp för de svaga. en textförfattare med känsla för gåshud och en melodimakare med känsla för smärta. allt detta förpackat i en sån förkrossande punkswag som ingen annan någonsin kan härma.
alla har hört the clash så istället lägger jag upp ett klipp från när joe strummer var hos david letterman med sitt band the mescaleros. det är så fint att jag dör. han må vara en vit lönnfet medelålders gubbe men FAN vad han talar rakt in i hjärtat på mig.
(är ni nyfikna på mer om hur joe var och om varför jag älskar honom så rekommenderar jag att ni tittar på dokumentären westway to the world. finns i sin helhet på youtube, man kan börja med det här klippet och sen klicka vidare.)
(obs hasans screencap obs)
min vän hasan satt uppe igår kväll och verkar ha totalbombat sig själv med blade runner (<— one of my favoritest movies evarrr), min hjärna spinner vidare på konceptet ”estetisk fulländning” och jag kommer att tänka på det episka kinesiska dramat curse of the golden flower. jag såg den i somras och tänkte bara ”shit shit shit” genom hela filmen. storyn var helt okej, det var ett sånt där klassiskt familjedrama om kungligheter och det är tidlöst och allmänmänskligt, alla kan relatera (framförallt de som är motståndare till monarkin av typ *etiska skäl*, för att de tycker synd om kungafamiljen som växer upp i fångenskap osv). det hade lika gärna kunnat vara föremål för ett avsnitt av greys anatomy som nåt forngrekisk tragedi från antiken (aten 300 f.Kr *HOLLERRR*). men skönheten i filmen slog mig med häpnad, alltså, jag har aldrig liksom känt mig *rörd* för att något SER BRA UT, berörs annars bara av mer ideella värden eller vad man nu säger (hur uttrycker man sig utanför lagboken?!?!?!? jag vet ej längre, lol, uppenbart att jag är helt insnöad i mitt plugg när jag använder terminologi lånad från skadeståndsrätten och tillämpar den analogt på ett blogginlägg om snygga filmer). text, musik, osv. ni hajar.
om jag lyckas få tag på dvd-utgåvan ska jag försöka göra ett topp-10-inlägg om de vackraste scenerna. kanske får bli mitt vinterprojekt. nu ska jag möta upp mina ostar på studentpalatset och öva på att göra bodelningar hela jävla dagen.
senaste kommentarer