I’d like to think that oysters transcend national barriers – Om Pink Floyd, mansbeauty och plötslig dödsångest

Man måste dela med sig när man hittar skatter på internet. Här är en intervju från 1972 när fyra ystra duderinos annars kända som Pink Floyd flamsar runt i en studio, dricker öl och äter ostron. Om jag förstått det rätt är det filmat när Dark Side of The Moon spelades in. Klippet sätter igång massor i mig.

Det är för det första svårt att ta in att de här glada, vanliga sKönA rOcKmÄNnEn är mitt uppe i att skapa något av det absolut största, livsförändrande stycket konst som finns tillgängligt idag. När Dark Side of The Moon släpptes blev det också världens mest sålda album och som sådant markerade det Pink Floyds absoluta zenit. Hur fan toppar man ens Dark Side of The Moon (vsg för Spotifylänk förresten)? De åstadkom åtminstone två riktigt jävla ultrabra skivor efter detta – men de överträffade aldrig Dark Side – och bandets förfall som slutade i en kollaps av romerska mått började tydligen redan här. Resten är (interna-gräl-splittring-av-bandet-stämningar-i-domstol-flera-decennier-långa-konflikter-och-nedstigning-i-medelmåttighet) historia. Men Dark Side finns bevarad till eftervärlden och den är som… oj, varning för pretentiösa Annahita… musikalisk arkitektur, en katedral. Det rymmer så väldigt mycket, till exempel kapitalism, krig, förlust, berömmelse och psykisk ohälsa.

Sinnesförändrande – för mig helt livsavgörande – magisk.

Men det finns ju inget övernaturligt med de här fyra snubbarna från Cambridge, med de snobbigaste av engelska dialekter också. Allt pekar på att de är pappor till låtarna i den där världsberömda prisman, och det har alltså inte alls uppstått av sig själv djupt inne i skogen, mellan stjärnor på vinterhimlen eller ur ekon i en bergskedja. Det har tvärtom blivit till med vanliga jävla mikrofoner, sladdar, papper & pennor, instrument, skruvande på mixerbord och skivbolagschefer som signerar nånting och betalar för studiotid på Abbey Road Studios.

Så väldigt banalt.

För det andra slås jag av hur hänsynslös tidens gång är, och att det nästan är lite jobbigt att se dem såhär. I sena 20-årsåldern, eller precis fyllda 30, i sin absoluta prime både kreativt och utseendemässigt. De blir inte mer vackra och livfulla än såhär. Härifrån är det bara utför, även om det går långsamt.

Utseendet längst till höger..? Usch, det kan inte vara bra för hälsan att ha ett sånt ansikte.

Mansbeauty glädjer mig och jag försöker ofta precisera vad det betyder, alltså hur mansbeauty ser ut. Jag har hittills konstaterat att det inte är det minsta svårt att fastställa vad som är skönhet i kvinnor (skräll), men jag har också förstått att det för mig verkar vara ganska likt det jag hittat i mansansikten. Hy, benstruktur, ögon, proportioner, enkelhet, blodfullhet. Det som återstår av deras ansikten idag är ögonen.

Det är inte ofta jag får dödsångest, eller ens tänker på döden. Men det där klippet får mig att tänka på att varenda jävel, även jag, kommer vissna ner och försvinna. All skönhet, poff, borta för alltid.

2 Kommentarer

  1. Hej! Skulle vilja ha mer bloggar som din, med kloka texter om samhällsfrågor och som bidrar till inspiration för köpstopp och inte ökad konsumtion. Var kan man läsa mer av vad du skriver, eller har du andra tips? Tack för överlägset bästa bloggen på nätet just nu.

    • Men gudars Johanna, Tack snälla för din fantastiskt fina kommentar!! Det är pga läsare som dig som jag har energi att fortsätta skriva år efter år. ☺️

      Då och då skriver jag på uppdrag av andra, t.ex. tidningar. Jag brukar lägga upp länk till artiklarna här i bloggen, kolla gärna i kategorin ”frilanstexter”.

      Angående andra bloggar kommer jag faktiskt att kasta ut den frågan brett i ett eget inlägg, hoppas att det är ok! ❤

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *