Var är jag nu? Tankar om ansiktets nakenhet och klimatet

Jag har mycket svårt att erkänna det, men jag har liksom fortfarande problem med att visa mig i sociala sammanhang eller på jobbet osminkad.

I påskas hade jag glömt att packa ner min necessär i träningsväskan, och detta upptäckte jag när jag efter träningspasset skulle bege mig upp till jobbet för att påbörja arbetsdagen. Jag hade en kvart på mig, och rotade runt i väskan efter NÅT, men insåg snart att jag skulle bli tvungen att arbeta en hel dag helt osminkad. Ingen concealer, inget puder, inget på ögonbrynen, nada. Så har jag inte uppträtt ”bland folk” sen jag var kanske 18 år.

Helt osminkad är jag bara med familjen, på landet, hemma, på semester, där jag upplever att det inte förväntas något av mig och jag inte behöver göra något intryck på någon. Det jag letar efter i hudvårdsprodukter och olika behandlingar är ett resultat som gör mig bekväm utan smink, eftersom att jag allt oftare kommit att se på morgonsminkeriet som ett tidskrävande måste. De produkter och behandlingar jag återkommer till ska motverka rodnad och orenheter, dämpa sebumproduktion, jämna ut hudtexturen – och så det där med ögonbrynen. Jag tycker att jag ibland ser ut som en bänkskiva i marmor utan mina ögonbryn. Liksom – blank, blek och spräcklig och utan konturer. Lyxig och rätt så bougie, visserligen, cannot deny hehe. Men fortfarande. En kall stenskiva. Så det har blivit några sessioner med microblading, och så färgar jag brynen på det.

För att mitt ansikte ska kännas mer som mitt, även utan smink.

Den där måndagsmorgonen i påskas gjorde ändå nåt med mig, eftersom att hela den därpå följande dagen bestod av ofrivillig KBT, och dessutom hade jag och mina kompisar på jobbet planer efter arbetsdagens slut.

Fram till lunch var jag akut medveten om mitt ansiktes nakenhet och tyckte mig till och med fysiskt känna att jag såg blek och sjuk ut. Jag höll på med nåt slags bisarrt ursäktande mantra och kände behovet av att förklara för alla jag pratade med att ”jag glömde lägga ner necessären i träningsväskan imorse, classic måndag, typiskt mig att glömma sånt va! hahahah classic Annahita”. Jag kände mig så jävla pinsam som satt där, en 31-årig kvinna som är – let’s be real – djävulskt snygg och helt okej hy, dessutom trygg i sig själv, som i praktiken bad om ursäkt för att jag gått till jobbet osminkad. Ingen av mina kollegor reagerade på mitt utseende, utom en chef som gav mig en nollställd blick när jag hälsade på honom i gymmet. Insåg sen att han inte kände igen mig.

Nån gång efter lunch glömde jag bort att jag var naken i ansiktet och went about my day.

Kruxet är inte att jag sminkar mig till oigenkännlighet, utan har en rätt enkel sminkrutin till vardags. Bas, rouge, bryn, kanske mascara. Jag ser inte ut som någon annan när jag är sminkad, utan det som skaver är ju att jag tycker att jag ser ut som mig själv när jag är sminkad. Hos Saffron Sugar, en av våra bästa skönhetsskribenter (a tru intellectual!), kan man läsa om begreppet hyperrealism och dess förhållande till fysisk skönhet. Jag vill inte ge någon sammanfattning av hennes text, utan anser att den bör läsas i sin helhet, men det här citatet sticker ut:

Let’s use the facetuned selfie as an example. The image is a representation of your body. It is not the real thing – it does not hold flesh, nor does it function as a body, it is only an image. However, if we subscribe to the idea of the hyperreal, the image is held as more true than the material reality. You see yourself as the image, the image is a truer self.

A Beautiful Matrix: Beauty, Social Media, and the Hyperreal, saffron-sugar.com

Jag tror att jag delvis har detta förhållande till mitt sminkade ansikte. Mitt sminkade ansikte känns ibland mer verkligt än mitt verkliga ansikte. Jag vill poängtera att det inte handlar om att jag ”känner mig ful” utan smink, ty den känslan har jag aktivt börjat omfamna (läs mer här: FREDAGSFILM: Om att vara ful). Det är inte heller fel att tycka att man är fin i smink och tycka att det är härligt (eller nödvändigt för ens självkänsla). Jag hoppas också att alla ni som läser känner mig tillräckligt väl för att förstå att jag inte tycker att beautyrutiner är vilseledande/fejk/bla bla bla. Det är bara det att för mig ställer sminkandet och hudvårdandet upp en extra tröskel mellan mig och världen, och jag vill att mitt nakna ansikte ska kännas som det ansikte som är mest jag. Inför mig själv.

Och det är inte heller praktiskt. Jag vill kunna klä på mig, borsta tänderna & håret och vara out the door. Just nu är det verkligen ett projekt för mig att lämna hemmet för sociala eller professionella sammanhang. Jag är inte fullt ut ärlig när jag säger att smink och hudvård enbart är terapeutiskt, att ta hand om mig själv, behagligt och taktilt, en stund att andas i vardagen, osv. Det är alla de där sakerna – men det är också ett hinder. Jag har försökt uttrycka det i de senaste intervjuerna jag gjort, och det beror till stor del på att journalister ställer andra sorters frågor nu. Vi har liksom passerat stadiet där man ba:

Sminklovers: God morg-
Omvärlden: Kan man förena sminkintresse med feminism tho? 🤔

Jag uppskattar det något enormt, och vill verkligen bejaka denna utveckling! Men jag tycker inte att jag/vi/”influencers”/branschen i tillräckligt stor utsträckning pratar om den moderna avancerade skönhetsrutinen som ett val. Många hudvårdsingredienser har knappt en mätbar effekt och de flesta har inte ens en vetenskapligt bevisad effekt, och kvalitetsskillnaden mellan ett serum för 200 kr och 800 kr är inte jämförbar med prisskillnaden. Det är inte som att man får ett serum med fyra gånger så stor effekt, bara för att man spenderar fyra gånger så mycket pengar. Heck, man måste inte ens ha ett serum! Du kan välja bort serum, du måste inte ha en syratoner eller någon annan toner heller, du kan skippa både primer och setting spray, och nej det är inget fel på dig om du bara har en enda sminklook och den består av mascara. Och herregud du behöver då rakt inte någon särskild mascara till de undre ögonfransarna (att det ens finns såna produkter… jesus). Parfymgarderoben kan du verkligen stryka och lägg ifrån dig pincetten while you’re at it. Njut av att göra ingen-jävla-ting i några veckor, det gjorde jag i somras och hörrni, det var fucking underbart. Jag tillbringade i princip hela sommaren i familjens sommarstuga, ja det blev mer än en månad till slut. I början körde jag min hudvårdsrutin som en duktig liten beautynörd, men jag orkade inte upprätthålla den, hade liksom inga incitament eftersom att jag i princip inte träffade någon utanför familjen. Då blev det tydligt att visst fan sysslar jag med beauty för andras skull. Iallafall delvis. Till slut bestod min skönhetsrutin av att skvätta kallt vatten i fejset på morgonen, eventuellt lite go læbepomade. Men annars ingenting alls. Nej, inte ens SPF. I en månad. Jag insåg att att den diffusa frihetskänslan jag kände av att göra ingenting med mitt fejs sorgligt nog liknade frihetskänslan jag kände när jag t.ex. gjorde microblading. Den där känslan av ”nu blev mitt liv plötsligt lite enklare”. Eller ”tröskeln mellan mig och omvärlden är lägre nu”.

Och det har varit väldigt svårt att såhär i efterhand gå tillbaka till mina gamla rutiner. Jag hittar liksom ingen motivation. Den massiva klimatångest som den här vidriga sommaren fört med sig har snarare inneburit det rakt motsatta. Jag ventilerade på mina instastories, och fick så otroligt mycket respons från följare – men det som fastnade hos mig var att väldigt många av mina bloggkollegor, varav flera giganter, visade sig ha känt samma sak. Men det är bara något vi diskuterar privat i våra DM:s.

Jag älskar ju beauty. Men jag älskar inte beauty så pass mycket att jag lyckas kväva rösten i mig som säger att mitt bloggande i dess nuvarande form i praktiken enbart går industrins ärenden och bidrar till ökad konsumtion. Betyder detta att jag tror att jag som bloggare kan avgörande betydelse för klimatets fortsatta sönderfall genom att få mina typ 1000 läsare att köpa mer? Nej, bara att jag känner både skuld och ett ansvar, och vill förändra något. Betyder detta att jag ska sluta skriva? Nej, antagligen inte, jag älskar samtalet med er läsare och själva skrivandet alltför mycket. Men jag kan säga att jag är glad för att jag har full kontroll över min blogg, att det inte finns någon annan som säger åt mig hur ofta och om vad jag ska skriva, att jag inte är knuten till nån intäktsberoende portal som hetsar med publiceringskrav. Jag har inga krav på mig och äger mitt skrivande fullt ut. Framförallt är jag glad för att jag inte försörjer mig på detta, och har därför råd att vara ibland frångå hela syftet med bloggen, och även ha perioder på flera månader där jag inte publicerar något alls.

Tack för att ni läst såhär långt, ni är bäst. Jag vill gärna veta hur ni reflekterar kring sånt här, blir skitglad om ni delar med er av era tankar, högt som lågt!

Puss från eder alltid trogna flottdrottning.

13 Kommentarer

  1. Ja! Instämmer i allt du skriver och så otroligt intressant att tänka kring detta. Är inte den som sminkar mig särskilt ”mycket” men har aldrig gått till jobbet utan mascara. Jag räknar hudvård som ett av mina intressen och lägger relativt mycket tid och pengar på detta. Att släppa det helt och hållet…vad skulle jag göra med all tid.

  2. Tack för det här inlägget!! Älskar dina kritiska inlägg.

    Som fd aknedrabbad har jag känt att jag saknar kritiska perspektiv på hudvårdshajpen.

    Mitt intresse för hudvård ökade i samband med att min hud försämrades för några år sedan. Till slut la jag dyra pengar på hudprylar varje månad och stod framför spegeln i timmar varje dag. Alla skönhetsbloggare skriver jämt om hudvård som nån slags välgörande terapi. På nåt sätt köpte jag detta, man får ju liksom en känsla av att göra nåt åt problemet.

    Till slut gick jag till en läkare och fick medicin utskrivet och stränga förhållningsregler om att sluta med alla syror, krämer och serum. Min hy blev så klart mycket bättre av medicinen än någon kräm någonsin. Men framförallt har jag insett nu hur psykiskt nedbrytande det var för mig att stå länge länge varje dag framför spegeln och fixa med produkter som aldrig gav effekt. Ändå fortsätta tro att disciplin och konsumtion skulle få aknen att försvinna, och sen bli förtvivlad när huden bara blev värre (pga överbehandling). Att helt lägga ner hudvårdsrutinen har verkligen varit en befrielse!

    Visst kan ytliga grejer få en att må bättre ibland. Men den extrema hajpen kring hudvård och smink som råder just nu tror jag snarare bidrar till en psykiskt destruktiv självfixering.

  3. Japp! Ja på allt! Det är en fröjd att läsa din text. Jag vill konsumera mindre. Så mycket mindre.

  4. Du är en sån jävla skatt.

  5. Superintressant! Det är så lätt att falla i den där fällan där ens sminkade ansikte ersätter det naturella i ens självbild, jag har också hamnat där flertalet gånger. Lösningen för mig är lika enkel som jobbig: vardagssmink-detox. Att sminka mig annorlunda varje gång så att jag inte har en default look utöver mitt nakna ansikte. Jag tror det är mycket hälsosamt, speciellt bland oss beautynördar, att sätta oss ner i båten då och då. Det kan vara sån orimlig hets i dessa kretsar ibland.
    Angående klimatet så har jag också haft massa ångest kring det, extra mycket senaste tiden eftersom det känns som att insatserna för att hindra klimatkatastrofen kan avrundas till ca noll. Jag tror inte heller att huvudfokuset bör vara huruvida oss vanliga barbarer är zero waste veganer, men man borde ändå göra det som man kan realistiskt. Att man ångestar sönder tills man blir en förlamad pöl är nog inte den bästa lösningen. Jag tror att nästan alla idag kan göra åtminstone någon positiv förändring i sin livsstil utan att slå knut på sig själv. Influerande människor som dig har dock ett större ansvar (beroende på följarskara) att tänka på vad ni förmedlar. (Jag tror mig minnas att du för länge sen skrev typ ”ut o köp” om en grej vilket störde mig, dock vet jag att du bättrat dig och det är det enda jag nånsin stört mig på hos dig så ditt totala betyg är ändå A+) Man har ju sett många influencers som är rent vidriga ur ett slösarperspektiv, men samtidigt misstänker jag att det är ju ofta vanliga okunniga förvirrade stackare som oss andra, och jag vet inte om jag själv skulle kunna motstå alla gånger att pusha tveksamheter om jag skulle få samma framgång och bekräftelse som det ger vissa. Man kommer ju inte ifrån att man är en produkt av detta kapitalistsamhälle i slutändan ändå. Man är ju uppfostrad till slit och släng och att känna sig inkomplett utan massa produkter för beauty och annat. Vi borde chilla i skogen mer, kramas samt rösta till vänster om mitten.

  6. Micaela Kedhammar

    Du är ju en fantastisk skribent, så jag är glad att du fortsätter skriva. Till exempel har jag aldrig sett någon beskriva relationen till smink på det sätt du gör, och även om jag saknar alla sminkskills och annat du har så förstår jag vad du pratar om.

    Faktiskt så gick jag igenom något liknande (om än helt utan reflektion för stunden) när jag gick i åttan eller nian. Jag började sminka mig dagligen i fyran (!) och var nu som då ingen avancerad sminkade, men jag hade foundation, puder, mascara och fyllde i ögonbrynen. Ingen drastisk förändring, utan mer en ”förbättring” av ens naturliga fejs. På högstadiet hamnade jag i vad jag i efterhand har förstått var min första depression, som såklart förändrade min vardag på många sätt. Ett av sätten var att jag liksom från en dag bara slutade sminka mig. Eftersom jag såklart fick massa kommentarer från killarna i min klass om att jag såg ”trött” och ”sjuk” ut hela tiden blev det till slut så att jag inte ville sminka mig längre för att jag typ inte ville att folk skulle förvänta sig det av mig.

    Men det är fortfarande väldigt dubbelt för mig. Ibland vill jag sminka mig och tvekar för att det känns jobbigt att göra mig snyggare än vad jag är ”egentligen”. Så oavsett så är det någon annans blick och förväntningar som bestämmer vad jag gör med mitt eget fejs. Och det är väldigt frustrerande. Men jag tror att det är skönare, om inte mer praktiskt, att ha mitt osminkade plyte som det jag tror att folk förväntar sig än tvärt om.

  7. Jag har tänkt ganska mycket på just den grejen med att vara osminkad, hamnade nämligen i ett dilemma för ett tag sen där jag insåg att jag på allvar övervägde att inte följa med på en kul grej med mina kompisar, bara för att jag var osminkad. Det satte igång något nytt, även om jag själv set mig som en ganska nyanserad och medveten beautykonsument på flera sätt. Jag och min kompis återkommer ofta till samma diskussion om både smink och hudvård, där hon som varken har en hudvårdsrutin eller sminkar sig, förespråkar det. Jag förstår att hon kan tycka att hela ”trenden” med hudvård och allt omkring är onödig ur många aspekter, men jag kan också tycka att det är så himla lätt att säga när man som hon har alla de rätta dragen (och noll ”hudproblem”) naturligt. Jag själv dras med tunt, fettigt hår, acnebenägen hy med rodnader osv. Jag sminkar mig inte jättemycket, lite ögonbryn, en skvätt rouge och concealer, men hur man än vrider och vänder på det så är det ju ändå en fasad? Mitt standardsmink som är mer ”jag” än utan. Det skaver, det gör det. Och det är BRA, det ska skava. Tack för tänkvärt inlägg (som vanligt) Annahita! (Och sorry för roman)

  8. [1000 applåder]

    Tack så himla mycket för det här inlägget! Du sätter fingret på två saker som jag tycker är så himla viktiga att tänka på och prata om.

    Först och främst: känner verkligen igen mig med sminket. Jag sminkar mig ALLTID på jobbet och känner mig så annorlunda i utseendet när jag är är hemma osminkad på helgen. Kanske borde börja detoxa som tipsades om ovan, sminka av direkt när en kommer hem? Eller såklart inte sminka mig alls – men grejen är att jag känner att jag sätter på mig min uniform, min rustning, min jobbaura när jag sätter på mig jobbkläderna och fejset. Att nu är det game time liksom.

    Tvåa då, och det är anledningen till att jag bara läser din blogg, Pretty Scientific och IBLAND Kakans: att jag får ångest av konsumtionshetsen. Har flera ggr kommit på mig själv att habegär kommer till mig efter att jag läst om någon produkt, och att jag sedan köper den. Trots att jag inte behövde den?

    TACK för att du skriver så bra och smart!

  9. Tack för en jättebra text. Jag känner verkligen igen mig i det som du beskriver, att hudvård/smink blir som ett hinder mot världen. Jag har övat på att gå utan smink men då känner jag ofta att jag måste kompensera med hudvårdsprodukter. Kan till och med känna en form av skuld ibland för att jag inte lägger mer tid på hudvård, då hudvård ofta likställs med att ta hand om sig själv. Så om jag inte lägger tid på det ”tar jag ju inte hand om mig själv”.

    Dessutom får jag ofta ångest av att lyssna på poddar om hudvård. Får direkt ett ha-begär och tänker att jag måste ta tag i det här nu. Annars kommer jag att se ut som ett gammalt skrutt i jämförelse m alla andra som ”tar hand om sin hud”.

    Tycker så mycket om din blogg och ditt sätt att skriva. Så otroligt fint att du lyfte detta! Du e bäst!

  10. amazing, tack! <3

  11. Har haft liknande upplevelser med mitt sminkade fejs vs MITT fejs. När jag tänkte efter var det inte så konstigt då jag såg mig själv sminkad SÅ många fler timmar varje dag, i speglar osv, än jag såg mig osminkad. Till slut vänjer vi oss ju och tycker att vi är mer ”vi” med smink. Fett sorgligt. Tack för att du skriver om det. Tack för att du är ärlig och en blogg jag alltid vill återvända till.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *