TÄVLING: Fem hundra spänn på Yves Rocher

Tjena hej!

Låtom oss tävla! Jag kom över ett presentkort på 500 kr hos Yves Rocher häromsistens och eftersom att jag snarare behöver minus nya produkter så tävlar jag ut det här. Reglerna är enkla:

I kommentarsfältet till detta inlägg ska du berätta om när du hade fel och var tvungen att tänka om. Ja det kanske är lite töntigt men nu är det jag som bestämmer och jag kanske är en tönt, har ni tänkt på det? Tävlingen går ut om två veckor, dvs. vid midnatt den 29/11. Jag är enväldig spelmästare, jag lämnar inga ytterligare instruktioner och det finns bara en vinnare denna gång. Men den vinnaren blir nog glad iallafall!

Om man funderar på vad man ska haffa hos Yves Rocher efter att man kammat hem presentkortet kan jag tipsa om en av mina bästa läpprodukter ever, Radiant Lip Crayon (recension här), deras utmärkta kuddfoundation Light Foundation Cushion eller dofterna Vanille Noire eller Rose Oud.

Olika saker som e nice

Lycka till mina små pärlpaddor, jag hejar på er!

13 Kommentarer

  1. Jag har haft ett kasst år i skolan, varit ledsen och trött på att jag inte har någon motivation, skjutit upp allt till precis sista sekund och i flera fall varit någon enstaka poäng ifrån att klara tentorna. Självförtroendet vad gäller skolan är helt enkelt i botten. När jag hade min senaste omtenta sa jag till mig själv ”klarar jag inte denna så tar jag ett uppehåll” och pluggade kanske sammanlagt några timmar inför omtentan allt som allt, istället ägnande jag tankar åt vilka jobb jag skulle kunna söka i vår. Gick motvilligt upp tidigt lördagen det var dags för omtenta och kände mig inte så nöjd med min prestation när jag gick därifrån, deppade inte så mycket över det iom att jag var rätt inställd på min plan b. MEN! Idag fick jag tillbaka den, fick 15,5 av 20 och klarade godkäntgränsen med hela 5,5 poäng för första gången på flera terminer. Jag, som inte tror på mig själv för fem öre i skolan, hade fel och får nu en chans att tänka om och kanske inte ta något studieuppehåll utan läsa klart det här förbannade psykologprogrammet någon gång.

  2. Hej! Just nu sitter jag på psykakuten. Anledningen till att jag hamnade här är att jag ville bevisa för alla att jag var frisk och också kunde leva ett ”normalt liv”. För mig innebar det här ”normala livet” att orka ha två jobb samtidigt. Om det gick ut över sömn, mat och relationer brydde jag mig inte om. Det må fungera för vissa, men för mig gjorde det inte det. Till slut gav kroppen och hjärnan upp och jag hamnade i en depression som nästan kostade mig livet. Så nu sitter jag här i sjukhussängen, men tack och lov lite klokare. Jag har tänkt om. Att stressa tills man nästan dör är inget eftersträvansvärt. Det avgör inte mitt värde som människa. Jag är inte mina prestationer. Så härmed lovar jag mig själv att jag ska göra så gott jag kan för att vara rädd om och lyssna på MIN kropp och MIN hjärna. Det önskar jag att alla andra som krigar mot stress och depressioner också kunde göra.
    Btw så luktar jag sjukhustvål nu (finns det någon mindre sexig lukt??) och hade hellre doftat lite Vanille Noire när jag kommer ut härifrån.
    Kram från Julia

  3. Jag kallade inte mig för feminist innan, jag hade blivit matad med lögner och snedvridna ”sanningar” om att kvinnor bara ville gnälla och få uppmärksamhet. Det var min verklighet. Killarna kunde mer än mig, var bättre än mig. Jag skulle inte gnälla, vara snygg och göra det jag blev tillsagd. Det var mitt liv fram till en dag på gymnasiet då min lärare under en lektion berättade om en kvinna som blivit väldigt full på en fest och senare på kvällen blivit våldtagen. Han frågade oss elever vad hon kunde gjort annorlunda. Druckit mindre, inte klätt sig utmanande, haft en nykter kompis med sig eller kanske rent av inte ens gått på festen. Det var hennes ansvar enligt honom.

    Sen dess har jag skrikit mig hes, argumenterat i oändlighet och arbetat ideelt med feminism. Jag är inte samma person som jag var innan. På ett vis var det enklare att inte vara feminist, man blundade för allt, men nu är jag mycket starkare och jag tar ingen skit.

  4. I tvåan började jag modersmålsundervisning, läste meänkieli tillsammans med en annan tjej i en klass där alla andra barn läste finska. Läraren lärde oss fort att det fanns RIKTIG finska och låtsasfinska, och därmed fin-folk och ful-folk (termer hon använde). Det var så tydligt att jag (och andra tjejen) var fulfolk och när vi fick välja klistermärken i slutet av varje lektion fick fin-ungarna välja från glittriga 3D-stjärnor(!) och vi andra fick välja mellan några Snobben-märken (som hon dessutom uttalade som Snoppen, eftersom hon var finska). MKT orättvist och ledsamt när man är 7 år.
    Hur som. Ett helt liv levt i tron om att mitt folk är fulfolk, att mitt språk är på låtsas och tackade nej till min mormors folkdräkt när hon dog. Allt detta tills jag testade min folkdräkt, på mormors vind 12 år senare. Jag såg mig själv, min mamma, mormor, farmor. Fick en så jävla surrealistisk känsla av att ”ta tillbaka” någonting. Och nu när jag studerar vår kultur och vårt språk gör jag det med kritiska glasögon, jag lär om allt jag lärt mig som liten. För jag har haft fel så länge. Kvänkulturen kommer inte dö innan jag gör det.

    • 1. NÄÄEEE bölade nästan.
      2. Hahahhaha hade också en finskalärare (som jag för övrigt avskydde) som pratade om denna Snoppen då och då.

  5. Jag hade jäävligt fel när jag trodde att mina ögonbryn var snygga som fan när jag var 18, men de i själva verket såg ut som två spermier. Fick tänka om när jag gick till en salong första gången och kvinnan förbjöd mig att röra de själv. Tur var det för idag har jag fylliga fina ögonbryn som ingen misstr för svarta spermier 🙂

  6. Jag hade fel när jag tänkte att det skulle vara svalkande och närande att blanda Kronans fuktserum med 99.9 % aloe vera på fejset efter en dag i solen… det var en dålig kombo, hela ansiktet brände och sved en hel kväll och enda räddningen var att badda med blöta kalla frottéhanddukar! jag ska aldrig kombinera dessa tu igen. jag hade fel fel fel. hehe hälsningar Ellen

  7. Jag har precis fått barn så varje dag måste jag tänka om. :’D Har man barn funkar aldrig någonting som man tänkt sig!

  8. Jag har alltid jämfört mig med andra, tyckt jag varit sämre, fulare och tråkigare. Skämts över mitt jobb, över min lägenhet och över mina kläder, på många fester har jag bara stått i ett hörn och tittat på alla som är så himla självklara och modiga, och som har så fina utbildningar och jag har inte haft någonting, bara massa psykisk ohälsa i bagaget och så orimligt många tårar. Varje natt så hoppades jag på att inte få vakna igen på morgonen. Men nu så går jag i terapi, och jag tänker om lite grann varje dag. Förra veckan slutade jag följa över hundra konton på instagram och det var fan som att börja andas på nytt, det som förut bara var ångest blev nu plötsligt inspiration, jag har börjat prata med mina närmaste om att ”Nu kommer den där ångesten som säger att jag är sämst i världen och har ett så himla tråkigt liv i jämförelse med henne” och när man säger det så låter tankarna så… banala? Jag går i KBT, jag sitter i soffan med ett glas vin en fredag och ser på repriser av Wahlgrens Värld med min pojkvän och programmerar om hjärnan, ger den snälla tankar i present.

    Att tänka om är det finaste jag har gjort i mitt 25-åriga liv, jag är inte sämre än någon annan, inte annorlunda heller. Bara jag.

  9. Jag är uppvuxen i en familj som tycker att allt som har med smink att göra i bästa fall är ytligt och dumt, och i värsta fall cancer på burk (Jag överdriver inte). Till deras besvikelse och klagan har jag ändå blivit obotlig sminknörd, men när min pappa på nåt sätt fick mig att googla nagellacksingredienser började en redig kemikalieskräck ta form. Just de lacken jag hade då var jättegamla och lömska och innehåll en del saker som är förbjudna nu, så de gav knappast en mysig bild av saker o ting. Att jag inte visste så mycket om källkritik och var i lättpåverkad ålder var inte så bra i kombination med ivrigt googlande. Jag hittade massa såna där aggresivt ignoranta hippiesidor som fick mig att tro saker som att allt som inte var ”naturligt” var illa, särskilt mineralolja och silikon som var satan själv. Principen att bakingredienser var det bästa för huden verkade toppen dock. Men det blev helt överdrivet jobbigt och begränsande, och att smörja ansiktet med endast olivolja funkade sisådär. Fick ett mystiskt infall nån kväll och kastade alla mina produkter som innehöll ”dåliga” ingredienser, vilket var typ halva min samling. Saknar många av produkterna än idag några år senare. Jag upprepade ”uppenbarelsen” för alla anhöriga, har lurat in dem i naturhetsen på dåliga belägg vilket jag skäms för, känns ju inte bra att nu när de lagt massa pengar på det komma och säga, näe jag visste inte alls vad jag pratade om, förlåt för att du lyssnade på mig. Tack vare dig och andra kloka bloggare har jag sakta men säkert lärt mig att gå på ordentlig forskning i första hand och inte lita på skräckpropaganda, har fortfarande stort intresse för ingredienser men försöker tänka kritiskt innan jag gör saker. Skäms fortfarande över att jag höll på sådär i flera år, men det har lärt mig att inte tro blint på allt folk säger, inte bara angående smink men i livet generellt. Har börjat ta avstånd från familjens ångestfabrik, inte ta arbetsmarknadens bullshit, chilla lite och tänka själv.

  10. Är en sån där typiskt prestationsdriven person, tjej också. Ska vara bäst och klokast och ta massa ansvar för att allt ska bli bättre, vara bra, hända etc. Alltid tänkt att det är bra att ta ansvar, ofta tagit på mig för mycket och blivit trött. Ska krossa patriarkatet, utbilda pojkvänner i feministisk analys och god knows what. En dag sa en lärare till mig, Åsa, ”När du tar ansvar, tar du det från någon annan”. *MIND BLOWN*
    Min nya strategi för att krossa patriarkatet och bara kunna leva ett okej liv är således att bara ta ansvar för mig själv (okej, och min katt!). Vara den där ”snubben” på jobbet som bara ler lite och lutar sig tillbaka när enhetschefen frågar vem som ska fixa fika den här veckan då?
    Det är svårt, men jag kämpar!

  11. När jag i flera år var tillsammans med en snubbe för att jag trodde att en var tvungen att vara tillsammans med en snubbe, köpa bostad, köpa bil, serva snubben med ett perfekt hem och perfekt mat och leva (o)lycklig i alla sina dar. Insåg tillslut hur FEL jag hade, tänkte om och nu känns det som att jag istället kommer att leva lycklig i alla mina dar utan just alla de där grejerna!!! Mina nya prioriteringar är me, myself and I inklusive hundar, ansiktsmasker å pasta.

  12. Jag hade fel när jag trodde jag var dålig på matte. Eller iaf lite fel. Är inte jättedålig. Hade fel när jag trodde det var lätt att va morsa. Hade fel när jag trodde jag borde ligga med killar som jag inte va så sugen på för dom ville. Hade fel typ varje gång jag tappat humöret med mina barn. Mea culpa! Har annars ganska ofta rätt tror jag.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *