FREDAGSFILM: Om att vara ful

Jag har, i likhet med de flesta andra kvinnor, lärt mig att det är normalt att hata sitt utseende. Att det är onormalt att älska den man ser i spegeln. De senaste årens kroppsaktivism har bidragit till att få fler än de normsnygga vinnarna av genlotteriet att känna sig fina, och det är en genuint positiv kraft. Let’s not kid ourselves, den rörelsen har gjort underverk med många ungas psykiska hälsa och är en absolut nödvändighet i denna iskalla värld. Det har också väckt lite frågor i mig som jag inte riktigt fått besvarade ännu. De som varken hatar eller älskar sitt utseende, utan bara inte bryr sig särskilt mycket – vilka är de? Hur gör de? Var kommer de ifrån? Hur klarar de sig? Jag vet fortfarande inte riktigt men jag kastar ut lite lösa tankar här så får vi se om någon av er vill diskutera.

Min egna relation till kroppspositivism och ”self love” består faktiskt mer i att jag slutat bry mig om många saker. Nuförtiden, säg efter jag började närma mig 30, insåg jag att min tonårs spådomar om framtiden slog in – mycket riktigt BLEV jag snyggare med åren. 😎 Mitt yttre kryper allt närmare normen, bl.a. för att jag tar hand om min hy, har gjort lite avancerade behandlingar, blivit bättre på att sminka mig, växt ur mitt baby face osv. Så jag känner mig rätt ofta riktigt jävla fin, ibland kan jag till och med blir chockad av mitt egna utseende och tänka att jag verkligen är ¡la bomba! MEN, det jag inte förutspådde var att jag också ganska ofta skulle känna mig ful, ja till och med riktigt frånstötande – och vara helt okej med det. Att jag skulle vara kapabel att vara helt avslappnad i känslan av att begå det värsta brottet en ung kvinna i en marknadsdyrkande kapitalistisk samhällsordning kan begå – att vara ful utan att agera på det. Att inte gömma mig i hemmet, eller köpa ytterligare en produkt eller boka ytterligare en behandling. Utan att ibland bara kunna se mig själv i spegeln, fnissa lite åt mitt fula tryne, kanske rycka på axlarna och sen gå ut genom dörren.

Inte hindra mig själv. Utan bara fortsätta att fungera.

Precis som vanligt.

Alltså inte genom att sätta på mig en rustning och härda ut. Utan bara fortsätta fungera, eftersom att känslan av att vara ful inte rubbar mig tillräckligt mycket. Jag är ful nu, och det är inget problem. Och eftersom att det inte är något problem så behöver det inte åtgärdas. Jag vill oftare kunna vara kroppsneutral

Det är faktiskt nästan en utomkroppslig känsla. Eller, ja, det är väl kanske så nära en utomkroppslig känsla man kan komma utan att dricka nån jäst rotdryck i Amazonas. För jaget, som i jag Annahita, är separerad från min kropp, vi är inte ett och samma. Annahita är inte den som syns i spegeln.

Detta betyder inte att jag ”älskar mig själv som jag är”. Den känslan är något helt annat tycker jag. Jag hatar, HATAR, min flottiga rödflammiga hy, mina klena ögonbryn, och massa annat, framförallt ögonbrynen tror jag. Det kan ibland kännas lite sådär att gå utanför dörren med ett ansikte som är lika skulpterat som en burrata. Även efter två omgångar av microblading. Brows just aren’t happening. Jag kan känna mig riktigt ful utan ifyllda bryn. Och det känns okej. Det handlar såklart inte heller om att det är fult, farligt och ofeministiskt att göra saker med sitt fejs, pga. jag är tack och lov kapabel att hålla flera tankar i huvudet samtidigt (ni som gillade den där horribla fillerskrönikan i Expressen kan vara helt trygga i vetenskapen om att denna text på intet sätt är ett svar eller en fortsättning på den, don’t flatter yourselves). Jag har bara alltid reagerat på att man förväntar sig att hela världen ska stanna upp när en kvinna säger att hon känner sig ful. NEEEEEEEJ du är inte ful!!! ska himlens änglar dåna, och krokodilerna i kloakerna. Men jag önskar att det fanns utrymme att svara ”Du är bra ändå”, om någon säger att hen känner sig ful. Istället tolkas det som att man bekräftar dennes fulhet och fulhetens status som ett brott eller ett tillstånd som måste gå över.

Jag förstår att detta state of mind kanske inte är möjligt att uppnå om man befinner sig på en mörk plats mentalt, om man känner sig otrygg och oälskad. Att det är ett privilegium att inte bry sig. Och jag kan bara bekräfta att jag är en genuint trygg person, som orkar stå emot känslan av att ful är lika med dålig. Och jag vet att jag själv besitter många egenskaper som anses normsnygga och kan därför framstå som en idiot p.g.a. den här texten. Men om ni kommer på er själva med att bli irriterade – försök påminna er om att relationen till det egna utseendet är helt subjektivt och tar sällan hänsyn till hur pass väl man passar in i gängse skönhetsideal. Jag vet också att jag framstår som en idiot när jag i en skönhetsblogg skriver om att det är okej att vara ful. Upprepar jag mig? Det känns som att jag upprepar mig. Jag vet bara inte exakt hur jag ska formulera mig, men jag vill hursomhelst från mitt håll öka acceptansen/toleransen för känslan av fulhet. Alltså inte som i att våra partners, vänner och potentiella partners och vänner ska tycka om oss ”som vi är” och att ”alla är vackra” – utan jag vill kunna landa i faktumet att nä alla är inte vackra, och det är fan inte ett problem. För det man menar när man säger att ”alla är vackra” i ett sånt här sammanhang är att ”alla passar in i skönhetsidealet”, och det är helt enkelt inte sant.

Det finns en person som uttryckte det bättre och mer nyanserat än jag. Hon heter Kara och är något så ovanligt som en kvinna som tycker att hon är ful utan att se det som ett problem:

Det är otroligt intressant att lyssna på sin egna inre röst när man tittar på hennes klipp. Jag kom på mig själv flera gånger med att tänka att hon är ju inte alls ful, hon är ju fin, om man ändå hade hennes ögonbryn, vad hon är söt, vill vara hennes vän. Och det kändes som att jag förfelade hela avsikten med hennes inspelning, eftersom att jag genom att tänka i såna banor missar poängen helt. Hennes avsikt är ju uppenbarligen inte att vi som tittar ska motbevisa hennes självbild kring utseendet och säga att hon visst är vacker. Utan poängen är ju att tillmäta utseendet en helt underordnad betydelse, och hon uttryckte det på ett sätt som jag var väldigt mottaglig för.

”Ultimately, feeling beautiful and feeling ugly can feel like the same thing as long as you don’t feel like either one of them has to get in the way of what you can do, or who you can be. Because they shouldn’t and they don’t, and that is something I’m trying to remember, always.”

33 Kommentarer

  1. Vill skriva nåt smart men kan ej pga vill gråta pga så berörd av allt du skrev och vad Kara säger i videon :”’)

  2. Jag har också funderat på det där med att känna sig snygg vs ful och undrar om förmågan att känna sig avslappnad i att faktiskt se ut som stryk då och då – i alla fall för mig – kommer sig av att jag också vet att jag kan känna mig snygg. Alltså jag ”vågar” vara skitful och obrydd inför det faktumet eftersom jag vet att jag ”kan” vara snygg ? Typ som en slags socialt kapital fast utseendemässigt då, att jag har råd att vara ful eftersom jag tillhör en viss klass.

    • Denna kommentar är on point. Precis som jag skrivit i inlägget så verkar det ibland behövas att man har en slags grundtrygghet redan från början, för att kunna slappna av i känslan av fulhet.

  3. Tack Annahita! Exakt vad jag behövde bli påmind om!

  4. Alltså detta! Jag har funderat på sånt här hur länge som helst nu, särskilt mycket på det här med att ”älska sin kropp” eller sitt utseende. Varje gång jag tänker på sånt landar jag i slutsatsen att det kanske borde bättre att bara acceptera sin kropp och älska dess funktioner (som hon i videon säger – man andas och lever ju!!) än att aktivt försöka älska dess utseende.

    Tänker också mycket på hur skönt det är för killar. De behöver inte ens tänka såna här tankar, för att skönhet inte är eftersträvansvärt på samma sätt för dem. Jag tror att alla skulle må bättre av att ha en mer killig relation till sin kropp, dvs, bara acceptera den och älska dens funktioner… fattar du? Kroppsneutral, som du skriver, inte nödvändigtvis kroppspositiv liksom.

    • Exakt. Längtar efter ett permanent tillstånd där ens egna skönhet inte är en central faktor i ens liv, bara nåt som förhöjer typ.

    • Efter jag fick barn (ett år sen) har jag landat lite i det perspektivet och det är SÅ SKÖNT. min kropp BYGGDE en annan människa inuti mig?! Vaaa liksom? Den förtjänar att inte smädas av mig själv hela tiden. Den är ju helt jävla AMAZING som fungerar varje dag och kan sånna tricks! Men jag känner inte så exakt alla dagar och det är jävligt orättvist att det skulle krävas att jag fick barn för att börja respektera min kropp för hur fantastisk den är. Sorgligt. Men vi kämpar på, jag och min kropp.

  5. ibland när jag känner mig ful brukar jag tänka att det är en slags feministisk revolt, typ ha världen, här är jag, en tjej som är medvetet ful in public och inte ber om ursäkt för det! take that patriarkatet!

  6. Du är så, så, så bra. Geni. Tack för att vi får läsa!

  7. Pingback: October Highlights 2017 - Beauty News & Articles

  8. Ja tack för att du skrev om detta! Har sett denna video för länge sen men kanske nu senaste året som jag börjat tänka mer och mer på detta. Jag försöker ofta tänka att ja idag är jag ganska ful men vad gör det, jag har saker att göra och har inte tid att lägga någon vikt vid det. Också detta med att sätta ”att vara snygg” i perspektiv – jag vill inte att min tid på jorden ska värdesättas efter hur ev snygg jag är eller minnas bara som någon som var/är snygg. Det funkar typ varannan dag, de andra dagarna kan jag antingen känna glädje i att jag har en ”snyggdag” eller hata mig själv och allt omkring för att jag har en ”fuldag”.

  9. Namn Namnsson

    Lite OT ksk men det skulle vara intressant om du kunde utveckla dina tankar kring den dör krönikan i Expressen. Kram tack för en bra blogg!

    • Asså jag har egentligen inte så mycket att säga om den förutom att det var en slapp och otrevlig text som spelar på människors okunnighet. Känner flera som tyckte att texten var bra, och vad de har gemensamt är att INGEN av dem läser skönhetsbloggar, lyssnar på Under Huden eller deltar i skönhetssamtalet ens på ett ytligt plan. Vilket jag tycker säger allt om textens kvalitet. 🙂 Kram!

      • hej! jag är en sminknörd sen ca åtta år tillbaka, har läst otroligt många skönhetsbloggar, följer mer beauty vloggers än vad jag kan räkna på handen, hänger dagligen på r/muacjdiscussion samt lyssnar då och då på Under huden. smink är mitt absolut största intresse men jag älskade Valeries krönika. tycker inte alls texten var otrevlig, den pekade på problemet med att feminister talar gott om skönhetsingrepp. självklart är man ingen dålig människa om man är feminist och samtidigt följer skönhetsideal, men hur ska vi komma någon vart i den feministiska kampen om vi rent ut uppmuntrar andra att följa dessa ideal? feminismen måste vara subversiv, annars trampar vi bara på samma ställe

        • Hallå där geniala signatur. Jag håller givetvis med om att feminismen måste ifrågasätta dessa patriarkala fenomen – annars förlorar feminismen sitt existensberättigande. Jag håller alltså med i sak, om saken är att kapitalism och feminism är oförenliga. Har talat & skrivit om det en miljard ggr, som du är väl medveten om ifall du är en läsare. Jag borde kanske varit tydligare i kommentaren ovan, men ville typ inte utveckla resonemanget från första början p.g.a. orkar inte ta denna debatt egentligen. Jag tycker att problemet med krönikan är att den helt och hållet bortser ifrån den livfulla och rikt nyanserade diskussionen som de facto förs konsekvent och regelbundet, på många ställen. Tycker också att det är rakt av konstigt att använda Under huden som exempel för att illustrera krönikans poäng, förstår inte alls hur man kan läsa in nåt slags fillerspropagandabudskap i något enda avsitt. Och jag kan inte minnas en endaste gång som någon feminist (obs ej liberal”feminist”) påstått att typ injektionsbehandlingar är feministiskt för att feminister utför dem? Det känns orättvist, slappt och helt verklighetsfrånvänt – det kan såklart också bero på att nån på Expressen har redigerat krönikan för hårt men det kan knappast vara hela förklaringen till att det kändes som att krönikan skavde när jag läste den.

          • Lite Off topic-tips: i senaste ”en varg söker son podd” (heter ngt i stil med kommunistpodden söker sponsorer) pratar Liv och Caroline om hur feminismen gått från att gå på tvären mot samhället till att nu vara helt friktionsfritt, oradikalt och ibland gå sexismens och patriarkatets ärenden. Mktmktmkt bra om kommersialiseringen av feminismen!

      • så jävla synd att avfärda kritiken på det sättet när det finns jättemånga, inklusive mig själv, som deltar i skönhetssamtalet och diverse bloggar och whatever som håller med om det som VKB skriver.

  10. Längtar också efter kroppsneutralitet. I synnerhet när man har en kropp som inte är frisk känns det svårt att vara ”positiv”, och sen hela kaoset med att ens utseende på något sätt ska avgöra ens värde. Att vara ful är typ som det värsta brott en kvinna kan begå??

  11. Så bra du är! Brottas m tankar kring detta och hur man uttrycker sig kring fulhet, duglighet och snygghet, både för min egen del men framför allt väldigt aktuellt kring 12-åringen. Redan nu får hon höra att hon inte duger pga det ena eller det andra som är fel på hennes kropp. Blir galen när hon kommer hem och berättar. Tänker på hur ord vi använder planterar frön på olika sätt utan att vi reflekterar över det och hur oerhört viktigt det är att vi som jobbar med detta också tänker på det. Att det t ex inte finns något man måste göra. Kram!

  12. Vilken fantastisk text av dig. Kom så att tänka på ett citat i boken Women writing resistance när jag läste din text, som är alldeles hjärtskärnande vackert och en påminnelse om att det finns så många värre saker här i livet än att vara ful.

    ”There is a Haitian saying that might upset the aesthetic sensibilities of some women. ‘Nou lèd, nou la,’ it says. ‘We are ugly, but we are here.’ Like the modesty that is common in rural Haitian culture, this saying makes a deeper claim for poor Haitian women than maintaining beauty, be it skin-deep or otherwise. For women like my grandmother, what is worth celebrating is the fact that we are here, that against all odds, we exist.

  13. Så glad att någon äntligen lyfter den här frågan, då jag funderat på detta såå länge. Har själv ett väldigt speciellt utseende och fick ofta höra (från killar såklart) som barn att jag var ful och ser konstig ut, därför att jag inte var/är normativt snygg. O jävlar vad det sitter kvar (är 34 nu). De senaste 10 åren har jag, som du också nämner, vuxit ikapp mitt ansikte, min näsa ser inte lika stor ut, och fått mer urmejslade kindben, dvs jag har fått mer normativt snygga drag. Det har gjort mig tryggare med mitt utseende, i kombination med att jag har slutat bry mig lika mycket. Men det kan fortfarande störa mig så fruktansvärt mycket den här normativa snyggheten som fortfarande är idealet, och som gjort att jag har mått dåligt större delen av mitt liv! Det är fortfarande bara en visst typ av tjejer som anses snygga, och som syns. I media, inom mode, på film och teve, överallt. Skulle önska att det öppnades mer dörrar för speciella utseenden hos kvinnor, helt okommenterat, för det ska inte spela så stor roll hur symmetrisk du är i ansiktet. Det är sjukt att det rådande skönhetsidealet för kvinnor har varat så himla länge som det gjort.
    Killar får ju som vanligt se ut hur fan som helst, det är ingen som bryr sig det minsta.
    Jag vet inte vad jag ville säga med det här, ville bara säga ngt. Du är bäst! <3

  14. Tack…för det här inlägget. Det är något av det bästa och mest relevanta jag läst på länge. Jag funderar ofta ofta på det här men har inte kunnat sätta ord på det riktigt (eller iofs inte försökt) men du gör det så bra, och Kara ja, vad ska en säga…så fantastiskt bra att lyssna på. Så vettigt och rimligt och ärligt och sant.

    Vill försöka anamma detta tänk, misstänker att det kan bli svårt dels för att jag helt enkelt har svårt att acceptera att jag ibland…upplever mig själv (eller kanske till och med är) som ful, och det har tyvärr så länge känts som bland det värsta en kvinna kan vara (pga inmatat i ens kropp sedan länge pga detta patriarkala samhälle osv). Men framförallt att acceptera att det är fucking OKEJ att vara ”ful” eller o-snygg eller att inte passa in i normer. Ens människovärde ligger liksom inte i ena himla yta.

  15. Ville fråga dig massa saker kring det här temat och filosofera med dig men kommer inte på ett bra sätt att uttrycka mig så säger bara GRYM text.

    Inte lätt att inte bry sig om utseendet när vi fått det inpräntat av kapitalismen sen dag 1 att det är supermegaviktigt. Men fuck vad jag är trött på att fulhet ska vara negativt. Kan jag få vara finnig och ha fett hår en dag, för att nästa dag vara en vacker påfågel? Kan skönhet få vara kul och inte synonymt med egenvärde?

  16. Alltså… Jag läste det här inlägget när du la ut det. Men något, rädlsa skulle jag tro, såhär i retrospekt, hindrade mig från att titta på videon. Nu gjorde jag det tillslut. Sitter här och bölar för att det Kara säger är det jag tycker, men aldrig riktigt kunnat, vågat eller tagit mig för att uttrycka. Min hjärna säger ”Ja så är det ju!” när den hör hennes ord. Och så gråter jag, för att jag aldrig fått höra det förut. För att ingen vuxen sagt det när jag var barn, för att ingen av de 100-tals feministiska texter jag läst på uni har tagit upp det på detta sätt. Lite som självklarheten när ens terapeut säger ”Du får gråta, det är okej” och störtfloden händer i ens ansikte 2 sekunder efter. Som att jag behövde få det berättat för mig för att det skulle vara sant. En validering av mina suddiga tankar, liksom.
    Så, tack. Tack, tack, tack för att du delat och skrivit om detta<3

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *