Rom

IMG_20160513_230455

Fontana del Tritone på Piazza Barberini

På gymnasiet gick jag ett program som hette sam/kultur, d.v.s. samhällsvetenskaplig linje med inriktning på kultur. I programmet ingick en hel del studier om antik romersk arkitektur, om stadsbyggnad och bildkonst och skulptur från renässansen och framåt. Tre av ens mest formbara år bombarderades jag av dessa bilder i skolan, och även om jag såklart tröttnade på även detta så låg det alltid som nåt slags magiskt skimmer över det.

IMG_20160513_230901

Via Sistina

Sen fördjupade jag mig ännu mer när jag läste två terminer konstvetenskap på universitetet, men där hade man inte den approach som jag ville ha och kärleken svalnade lite (för mkt fokus på svensk medeltid, ewww vem bryr sig). Men det krävs ju inte direkt nåt avancerat stalkande för att förstå att jag har en soft spot för konsthistoria i allmänhet och barockkonst i synnerhet – det räcker med att titta på min bakgrundsbild här på bloggy så fattar ni! Och jaaaa jag är fullständigt medveten om att jag kärat ner mig i den absolut brackigaste konsten som finns där ute – jag har tydligen en mkt borgelig smak och jag har för länge sen accepterat det.

Men ja, jag blev ju fett glad av att få inbjudan till Daisy Beautys nyaste resa till Rom. Jag visste att jag skulle med egna ögon få se allt det där som jag bara studerat i böcker och på bilder, men inte i något enda avseende var jag beredd på den överväldigande känslomässiga reaktion jag faktiskt fick. Jag trodde att jag hade distans! Det hade jag inte!

Rom alltså. Vilken jävla plats. Sista dagen, dagen för själva avresan, vaknade jag två timmar innan klockan skulle ringa, fortfarande trött och bakis sen gårdagens avslutningsmiddag (som är ett kapitel i sig). Enda tanken jag hade i huvudet: Jag kommer ångra mig om jag inte går ut på Roms gator nu. Så strax innan åtta på söndagmorgonen klev jag ut på Via Veneto och började vandra planlöst.

De som följt mig på Snapchat vet hur känslosam jag blev, jag kunde inte tro det själv och kände mig tidvis lite töntig. Jag knatade runt bland folktomma gator, och allteftersom att timmarna gick fick jag sällskap av allt fler. Först några taxibilar, nån gentleman och hans morgonnödiga hund, sen någon löpare, och massvis med fiskmåsar. Jag vet inte namnet på gatorna jag promenerade på, men jag vet att jag plötslig stod vid Piazza Venezia.

IMG_20160515_083433

Piazza Venezia, krönt av Altare della Patria

”Överäldigad”. Är allt jag tänkte. Det var så drabbande att min hjärna stannade och blev helt passiv. Jag gick vidare, in mot vänster vi det gigantiska marmorpalatset Il Vittoriano, eller Altare della Patria som det också kallas. Hamnade mitt i nån slags utgrävningsgrop, med rester av kolonner och murar, bevuxna med röd vallmo, det hette Foro di Augustino tror jag? Jag slog på roaming – sket i allt – och pepprade min Snapchat. Varför sparade jag inte filmerna? Känner mig så ledsen idag över att inte kunna se dem igen. Jag hatar Snapchat.

IMG_20160515_111407

Östra flygeln av Altare della Patria

Sen, plötsligt!!!!!!!!!!!!!!!! Stod hon där. En gammal kärring som sett allt som passerat i snart 2000 år. Colosseum. Att hon står kvar. Nej jag vet inte???? Hur jag ska uttrycka mig??? Vid det här laget hade stället belamrats fullkomligt av turister, klockan hade redan hunnit bli efter nio och flera hundra personer stod i kö. Magin försvann litegrann. Men ändå så jävla mäktigt, Colosseums närvaro gick inte att ignorera. Och med ”närvaro” syftar jag inte på ruinens fysiska uppenbarelse, nej den är också svår att ignorera p.g.a. större än Kanyes ego. Jag syftar på den icke-fysiska närvaron – om Colosseum var en person skulle jag nu talat om hennes utstrålning, karisma.

IMG_20160515_093317

Colosseum

För mig var denna morgonpromenad som att stiga in på Hogwarts. Att bli varse om att den här platsen finns på riktigt, och är exakt så fantastisk som jag inte vågat tro. Det är nån slags milstolpe i mitt lilla liv – jag fattar att det låter urlöjligt men jag KÄNNER så! Jag är så tacksam över att kunna känna så.

Och det bästa av allt? Jag betalade inte en spänn.

XOXO, A
Följ WHINAR.se på Bloglovin’ eller RSS
och ge mig lite kärlek på Facebook!

 

4 Kommentarer

  1. Jag är så himla glad för din skull att du fick vara med om denna upplevelse. Detta med att platser kan ha en svårdefinierad men ändå helt påtaglig karaktär, det är ju magiskt ändå? Med risk för att låta ännu töntigare, så är det ju något av en spirituell upplevelse – att liksom bli bombarderad med intryck från alla håll och kanter och inte kunna värja sig. (Apropå barocken; är en sådan sucker för allt i musikväg som är bombastiskt, vräkigt och övertydligt. Förstår därmed till fullo känslan, även om mitt favoritmedium är ett annat. GE MIG MER AFFEKT TACK mvh gillar att hänga på operan.)

  2. Kärlek till sam/kultur! Den linjen gick jag också, mvh religionsnörden :hearteyes:

  3. Rom verkar så underbart! 🙂 Roligt att du hade det så bra där. Jag förstår vad du menar med att man kan bli lite känslig när man får uppleva fina platser som man bara drömt om. Det är helt underbart!

  4. läste om detta nu och grät små tårar av P E P P

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *