Bon voyage, David Bowie, hjärter kung

aladdin sane

Kära David Bowie. Lilla filur/stora man/obestämbara väsen/våldsamma naturkraft. David från Brixton, Ziggy från där ute, kära kära Bowie. Hur många personer kan vara så många olika saker på samma gång? En kung, en drottning, en tunn liten fjäril och en dånande storm, samtidigt. En av få vita män som förstår hur han kan närma sig den kvinnliga svarta soulen, och som gjort det till sitt heltidsjobb att bryta normer. Det går inte att överblicka inflytandet han har haft på oss och vår kultur, hans påverkan finns överallt, även hos de som inte ens vet om det. Och det är så mycket som har hänt i mig sen jag fann kärleken i Bowie i mina tonår, jag är för evigt tacksam för allt jag fick. Mer än tio år av kärlek. Han har gett ännu mer till flera av mina vänner. När jag säger att jag fann kärleken i Bowie, så menar jag just kärleken. Jag vet ingen musiker som så framgångsrikt besjunger de där konstiga känslorna som uppstår när man plötsligt har *bzzzt* med en annan människa. Och idag vaknade världen till nyheten om att han är död.

Jag brukar tänka på honom som en något otippad romantiker. När jag går igenom hela hans produktion idag, fulgråter och skrattar om vartannat fast jag egentligen borde plugga, inser jag att alla mina bästa Bowielåtar är kärlekslåtar. Till exempel Lady grinning soul, sista låten på Aladdin Sane (1973). Oh, la douleur exquise! Det är svårt att hitta en låt som bättre fångar det vidrigt romantiska i att älska någon som inte älskar en tillbaka, nån som man upphöjer till en orimlig status, som man tror inte kan göra fel men som trots det hanterar en med extrem vårdslöshet även om hen mycket väl är medveten om vilka känslor hen är föremål för. Hela låten handlar om en person som är magisk i hans ögon – allt hon rör vid blir liksom överjordiskt. Vanlig parfym, vanliga silversmycken, vanliga kortspel, en vanlig Volkswagen-bubbla. Han sjunger om dem som att de är något gudomligt, något som han aldrig sett förut. I slutet upprepar han; she will be your living end.

Och hans ystra nyförälskade kärlekslåtar! Som Soul love och Word on a wing, kanske också Janine fast inte riktigt, har i perioder av mitt liv liksom ”gjort mig kär” fast jag inte varit kär. Trots att jag inte haft något föremål för min förälskelse just då, så har jag känt mig kär, ni vet det där fåniga pirriga fnittriga storögda kåta hemliga tillståndet, innan man ens hunnit fatta vad det är som pågår men man bara går runt och är oprovocerat jätteglad hela tiden. Hur kan man destillera en så komplex känsla och injicera den i lyssnarens hjärna?

david bowie 1969DB

Och hans fina band till alla queers och freaks. Mark Ruffalo kallar honom kärleksfullt för missfostrens pappa, och det är i den rollen jag tror att Bowie gjort livet lite lättare för ganska många queers – closeted eller ej. Rock ‘n’ roll suicide från The Rise and fall of Ziggy Stardust and the Spiders from Mars (1972) är en musikalisk kram till alla missanpassade som tvivlar på deras rätt att existera. Tänk att få höra den här låten, som ung grabb som gillar smink eller killar eller både och, i ett samhälle som mer än gärna sparkar ihjäl omanliga män. Eller en tjej som inte har någon klass, ingen stil, ingen grace, som ligger med för många, dricker för mycket och klär sig i kläder som visar för mycket hud. Alla de som tilldelats ett fel kön vid födseln, alla som aldrig riktigt fattar det alla andra fattar, alla som begått fruktansvärda misstag, alla som hatar sin spegelbild, alla som känt att de är fel, fel, fel. Alla som känt att de som hatar kanske hade rätt.

Oh no love! you’re not alone
You’re watching yourself but you’re too unfair
You got your head all tangled up,
but if I could only m
ake you care

Oh no love! you’re not alone
No matter what or who you’ve been
No matter when or where you’ve seen
All the knives seem to lacerate your brain
I’ve had my share, I’ll help you with the pain
You’re not alone

Just turn on with me and you’re not alone
Let’s turn on with me and you’re not alone
Let’s turn on and be not alone
Gimme your hands, cause you’re wonderful
Gimme your hands, cause you’re wonderful 

Bowies paradgren dock, det är det lågmält storslagna. Låten jag syftade på, angående den kvinnliga svarta soulen, är hans cover på Nina Simones Wild is the wind, som kommer sist på mästerverket Station to station (1976). ÅH GUD. Hur beskriver jag den? Det är Bowies bästa låt. Det är sex minuter av perfektion, sex minuter av guds försyn som värmer ens frusna ansikte. Hans utdragna vibrato som avslutar sista versen träffade mig som en ishacka i tinningen första gången jag hörde den, PANG!, helvete, hur kan något låta så vackert? Alla de små håren bara reser sig. Bowies röst framkallar så mycket känslor som jag inte fått i någon annan musik. För att ta Wild is the wind som exempel; det enda jag kan likna den låten vid är känslan man har sekunderna innan man kommer – låten är på helspänn, samtidigt så väldigt lyhörd, målmedveten och liksom lugn, harmonisk.

Efter alla dessa år berör han mig fortfarande på samma sätt. Helt oförberedd kan jag vara, jag kan stå vid Slussen och vänta på tunnelbanan och min playlist shufflar fram nån av de här låtarna, och oavsett vilken sinnesstämning jag varit i innan så väller varma tårar upp i mig. För det mesta kan jag hålla dem tillbaka, p.g.a. vuxna människor gråter inte offentligt, men idag har jag inte hållit tillbaka ett skit.

Vi slänger oss med ordet geni för mycket nuförtiden, lord knows att jag är skyldig till ett riktigt grovt missbruk av det ordet. Men alla vet, att denna man faktiskt var ett. En människa som har sinnesnärvaron och självkontrollen som krävs för att regissera sitt farväl av livet, ja, det är generellt såna som jag skulle kalla för genier. Att han fick en cancerdiagnos för ett och ett halvt år sen och nånstans i all dödsångest och chock och rädsla lyckas formulera en vision om det som kom att bli hans sista skiva. Som släpps dagarna innan hans död. Och nu betyder något helt annat. Producenten Tony Visconti bekräftar att skivan Blackstar var Bowies avskedsgåva till världen. Vilken jävla sorti! Fan hörrni, såna här människor växer inte på träd.

thin white dukeAlla låtar jag nämnt ovan har jag lagt till i en Spotifylista med 16 av mina bästa Bowie-låtar: Hjärter Kung 1947-2016. Inaktivera shuffle och lyssna på listan i ordning, for the maximum Annahita/Bowie-experience!

XOXO, A
Följ WHINAR.se på Bloglovin’ eller RSS
och ge mig lite kärlek på Facebook!

 

8 Kommentarer

  1. Herrejäklar vad bra och fint du skriver Annahita.
    Kram på dig!

  2. Underbart. Läser texten om och om igen och bara njuter. Tack!

  3. Men åh så fint skrivet! <3

  4. Nathalie Nieve

    Åh. Så himla himla starkt och fint skrivet, detta stjärnskott alltså… <3 💡

  5. Fan va fint skrivet Annahita, bölar nu <3

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *